Min Bahadur Sherchan, 85, dog under sitt försök att återta titeln som den äldsta människan som klättrat upp för Mount Everest. Misslyckades han i sitt försök? Med tanke på att han dog vid baslägret, och inte på toppen, får man nog svara ja. Eller lyckades han egentligen i sitt försök? Med tanke på att man inte kan bli äldre när man en gång är död, får man nog svara ja här också.

Tyskapluggandet fortsätter. Intressanta nya upptäckter och omvärderingar av Konrad Adenauer i senaste Der Spiegel (en kortvideo presenterar huvudpunkterna). Även om han kanske inte kan kallas direkt antidemokratisk så var ju Adenauer i princip en överlevnadspolitiker från kejsar- och Weimartiden. Han visade starka auktoritära drag, han föraktade innerligen merparten av det tyska folket (strohdumm) och spionerade under alla åren på sina politiska fiender, särskilt Willy Brandt, och det var inte det enda författningsvidriga han ägnade sig åt heller. Rekommenderad läsning.

Jag tror ni kan se likheten redan nu. På torsdag ska jag spela allas vår Oden i någon slags rekonstruktion av vikingasagorna.

Jag får säga saker som, “Sätt segel, Egil Skallagrimsson, sök äran!” utan att låta alltför fnissig.

Jag har ingen aning, hittills, vad projektet handlar om, precis, men det får jag väl reda på. Allt jag vet är att det är ett “art project” och det kan som bekant betyda precis vad som helst.

Men, jag menar, med Johannesevangeliet 2015 och nu asagudarna så börjar jag sakta men säkert specialisera mig på de högre sfärerna, de allenarådande, de gudomliga.

Och jag börjar faktiskt känna mig hemma där.

Det vore förstås helt överflödigt att påpeka att vi lever i skräckinjagande tider. För första gången någonsin, tror jag, är världsläget sådant att jag bara till hälften engagerar mig i det. Ena hälften av mig läser/lyssnar/tittar på allt som finns att tillgå i form av kommentarer och analyser om Trump, Brexit, Ryssland. Min andra hälft begraver sig i översättning, läsande, anteckningar och skisser, allt på behörigt avstånd från dagsläget.

“Blinka två gånger om du behöver hjälp”, var vad en twittrare uppmanade Melania Trump efter den där GIF:en började spridas från presidentceremonin, när hon just lett brett och välvilligt mot sin make, för att i nästa sekund, när han vänt ryggen åt henne, försjunka i en radikalt vemodig, djupt sorgsen, min. I know the feeling, inte bara Melanias utan twittrarens. Det kommer ingen hjälp, hur mycket man än blinkar, annat än ett allt mer högljutt cri de coeur… Les cris ne sont pas d’aide.

En vanligtvis seriös kommentator, Eliot Weinberger, skrev i LRB att det kommer att leda till militärkupp i USA om Trump ens hotar använda kärnvapen. Att förlita sig på de liberala instinkterna hos de högkvartersintellektuella i försvaret och underrättelsetjänsterna tycks mig ett något ödsligt hopp. Att förlita sig på massrörelser, beundransvärda som de är i sin passion och sitt engagemang, eller Oscarsnominerade skådisars eventuella vältalighet, eller Elizabeth Warrens ståndaktiga positioneringar… Jag skakar, försiktigt, på huvudet. Nej, förmodligen inte.

Värst av allt – i alla fall i emblematisk mening, som symbol, och naturligtvis mycket, mycket mer än symbol – var det ryska beslutet att legalisera hustrumisshandel bara det inte leder till benbrott… Det är den där detaljen, det där kirurgiska undantaget, som är så i grunden, in i märgen, skräckinjagande. “Not the face, not the face!”, så att jag i alla fall kan ta barnen till skolan i morgon utan att behöva skämmas… Skämmas, alltså… “Lite stryk får de väl tåla, fruntimren”, som Gustaf Ericsson en gång skrev. Jag ångrar ibland att jag skrev en bok om honom.

Så vad ska man förlita sig på? Jag har inte en aning just nu. Det är därför jag är till hälften begravd. En återgång till den nyliberala ordning som lade grunden – som så noggrant krattade banan – för vad som nu händer? I think not. Att replikera populistiska åtbörder, liksom från andra hållet, som en del Labourdrönare förespråkar? I hope not. Att slå nassar på käften? Why the hell not…? Det är det enda språk de förstår, tills vidare. Jag har inte känt mig så förbannad på länge, länge. Och heller inte så maktlös.

PS: Som en pendang till särskilt sista stycket kan man läsa Wendy Browns utmärkta essä om “Left Melancholia” och hur man kommer över den.

Jag har just idag skickat iväg slutmanus till förlaget. Nu har jag inget mer att göra, kan inget mer göra, tills det blir dags för korrektur och vi börjar prata om titel och annat. Den ska komma på Natur & Kultur antingen i höst eller tidigt nästa år, det är inte bestämt ännu. Som bok blir den väl på 300-350 sidor på åtta kapitel plus för- och efterord. Den handlar om allt möjligt från ankomst till avresa, byggnation och politik, marknader och språk, mat och musik. Trogna bloggläsare kommer nog att känna igen en del tankegångar här och var. But so what? Eviga sanningar tål att upprepas.

Nu väntar dock en att-göra-lista som blivit allt längre med månaderna. Som att gå och klippa mig. Prata med Lasse. Läsa böcker. Och ta semester. Det ska nog också bli lite mer bloggande av härifrån, jag hoppas det. Stay tuned.

Det är en rätt egen frihetskänsla att göra sig av med saker. Jag kan varmt rekommendera det. Just idag har jag stängt ner två bankkonton och ett kreditkort, avslutat abonnemanget på Virgin Media (fast tele, bredband, kabel-TV) och sålt min bil. Virgin Media behövde jag inte längre eftersom jag (1) klarar mig med mobil för telefoni, (2) har wi-fi i huset där jag bor och, om den skulle svaja, en hotspot på mobilen, (3) inte ser mycket på TV utöver markkanalerna och ändå har NowTV för den kabel-TV man undantagvis kan vilja se. Skåpbilen behövde jag inte heller eftersom vi lagt av med marknaderna. Jag sålde den i morse för ett pund till den bilmekaniker jag haft i alla år, Mack Vidal. Inte bara är det skönt att bli av med grejer, det är bra för bankkontot också: allt som allt har jag nu sparat in 27 500 kronor om året. En slags bakvänd lottovinst.

Chelsea Manning fri! (Om än först i maj) Nu är det bara Snowden kvar. Torsdag: här också Alan Rusbridger i NYT om varför benåda Snowden.

Del 1 av ‘Britt-Marie was here’ har just gått på BBC Radio 4 och den ska gå att lyssna på via samma länk jag gav förut. Om inte, så får jag leta efter en annan länk. Rapportera gärna problem. Del 2 sänds nästa söndag.