Jag vänder mig till slut till mina kunniga och uppfinningsrika läsare, alla tjugosex av er. Jag vill köpa, för egna pengar, en DVD (eller annat format) med Fredrik von Krusenstjernas dokumentärfilm “Förräderi” från 1994, alltså den om Sascha Anderson. Den verkar överhuvudtaget inte gå att få tag i. Jag har prövat onlinebutiker och olika organisationer. Och jag vet att man nog kan beställa fram den på ljud- och bildarkiv här och var, men det hjälper ju inte mig för jag tänker inte resa till Sverige för överskådlig. Jag vet också att FvK äger rättigheterna, men han verkar vara svår att få tag i. Nån som har vidare tips?

PS: För övrigt står Folkets Bio som distributör. Men Folkets Bio är på semester. Det kan dock lösa sig den vägen. När semestern är slut, alltså.

Avd. meta: Jag får en förfärlig massa spam genom kontaktsidan här på bloggen, och funderar på att stänga ner den, men omsider ska jag försöka få Pressyltas IT-avdelning att lägga in nåt slags filter. Under tiden vill jag uppmuntra genuina kontaktsökande att bara skriva en kommentar här nedanför i stil med “Kan du maila mig?” så ser jag via kommentarsdetaljerna vart jag ska maila som svar (*). I thank you.

(*) Jag är nämligen en sådan person som svarar på tilltal, ähem.

För att fortsätta på tema mat. Igår kväll var vi hemma hos några gamla vänner och åt middag, som vi brukar göra ett par gånger om året. Vi kan kalla dem Kalle och Ada. De är hur trevliga som helst, gillar att gnabbas med varandra, det blir alltid till roliga smågräl bland oss fyra som står och vippar vid – men aldrig faller över – randen till storbråk.

Problemet är att Kalle är en fullkomligt usel kock. Inte bara det, han blir sämre och sämre ju längre tiden går, vilket är något av ett mysterium i sig. Det visar sig inte minst i att maten man får inte är det minsta säsongsbetonad. Jag menar, en sommarkväll i juli, man tänker en liten sallad kanske, en bit rökt lax med nypotatis, något lätt och behändigt.

Det blev en förrätt på ljum pastasallad, någonting pestoliknande. Men ljum… Kall pastasallad är gott, ugnshet likaså. Men ljum. Huvudrätten var – and hold on to your socks here – ugnsstekt fläsk, potatismos, sönderkokta morötter och en grillad champinjon. Jag vet inte vad stodge heter på svenska (slår upp: “‘gröt’, bastant (tung) mat”) men det betyder i alla fall inte “sommarmat”.

Till saken hör att de båda är skottar och därför stöpta i en matkultur som inte direkt är berömd för sin sofistikering. Men ändå. Vad gör man i sådana lägen? Vid nästa tillfälle kanske vi ska säga, “Kan vi inte gå ut och äta den här gången?” Eller är det för tydligt? Det pinsamma var att vi naturligtvis fick lämna en del mat kvar på tallrikarna – men vi slukade efterrätten, som var något inköpt jordgubbstjosan… Ack ja.

Son och svärdotter ska just åka på resa till Korea och Japan. En god vän ska gifta sig i förstnämnda och bruden bad dem ta med sig… ost. För sådant finns inte där. Det enda man kan köpa är någon slags dassig mozzarellatyp. Jag är hemskt avundsjuk på själva deras resa, men tanken på att klara sig utan ost så pass länge mildrar också min jalousie. Eller med andra ord, mina fem favoritostar i rangordning:

(1) Roquefort – men riktigt mogen, det ska vattna i ögonen bara man tittar på den.
(2) Emmental – inget bröd, inga käx, inga fånigheter, bara emmental.
(3) Mahón curado – muy curado, por favor…
(4) Mozzarella di Bufala – men bara förstklassig, annars kan det kvitta.
(5) Cheddar – men bara den från Cheddar.

Jag gick tillbaka till analog-Pressylta för att läsa vad jag skrev efter 7/7/2005 och hittade bland annat detta från 17 juli det året. Nu när vi börjar veta mer om de tre som stod bakom attentatet på London Bridge och Borough Market, alltså:

En anteckning om diasporan som jag inte riktigt vet vad den ska vara bra för i det här läget, men som jag grävde fram efter att jag läste i tidningarna idag om bombarnas bakgrund, deras miljöer, deras hemlöshet, och allt annat som hör den andra generationen invandrare till. Liksom.

“På en väg skall du draga ut mot dina fiender, på sju vägar skall du fly från dem”.

I Femte Moseboken 28:25 finns ursprunget till ordet diaspora, som i disperse, sprida, skingra, upplösas, och i dispersion: ett disperst ämne i en kemisk lösning kännetecknas av att det förekommer lite här och var. Ordet sporadisk kommer från samma rot.

Diasporan är på samma gång en uttunning och en paradox, enligt vilken Israel är en verklighet men inte en möjlighet. Israel grundades på, och diasporan existerar i, ett dubbelt försent, som i de två betydelserna av ordet point i the point of no return: ‘(varefter) ingen återvändo’, och ‘poängen med att inte återvända’.

Förneka exilen (shelilat ha-galut), för du är dömd att dö ut genom assimilation och ackulturation, och återvänd till Israel – till ett Israel som inte alls är uppfyllelsen av den bibliska profetian, utan en företeelse vars beskaffenhet är av ständigt skiftande art, över både tid och rum, det vill säga är politik.

Bejaka exilen på det språk du assimilerat, lär dina barn hebreiska, och lär
dem noggrant studera allt som är politik. Resten kan du lämna åt Gud, eller
vad för substantiv du nu valt att tro på, för du lever i den mest uttunnade, den mest utmärglade, av postmodern conditions: den utan jord, och utan ord, enbart Skrift.

Westminster voting intention:

CON: 40% (-6)
LAB: 39% (+5)
LDEM: 8% (-)
UKIP: 5% (+2)

(via @Survation / 03 Jun)

— Britain Elects (@britainelects) June 3, 2017

Var dock tvivlande inför dessa siffror. De kommer från YouGov, som sällan får en siffra rätt.

Värt att notera, i ett större perspektiv, är ju att med Merkels tal igår är det uppenbart att den anglosaxiska dimensionen av Projekt Europa håller på att försvinna, med allt vad det kommer att innebära för den inom- och utomeuropeiska maktbalansen. Visserligen kan man föreställa sig ett slags retour à la normale efter Trump, men med både Brexit och de historiskt sakta borttynande sympatierna för USA i Europa i stort – t.o.m. under Obama – verkar slutet för transatlanticismen nära nog oundvikligt. Det flabbriga ljudet ni hör i bakgrunden i Putin som gnuggar händerna.

Oj… Ett av de bästa banden som fanns, i alla fall när Duane levde… Bara 69 också. Och Duane dog dessutom nästan jämnt ett år innan jag kom hit, i oktober 1971. Minns det väl.

Glöm förspelet med Bernstein, klicka fram till fem minuter in. En ung Glenn Gould spelar Bachs första pianokonsert…