Det går naturligtvis inte att se #metoo som annat än i allra högsta grad välkommet och på-tiden, förhoppningsvis också som en kulturell vattendelare, även om det finns skäl att vara pessimistisk om det. Det syns mig att ansvaret för att det sett ut som det gjort i alla år måste i första hand vila på individuella män, men som hack-i-hälarna tvåa måste också arbetsgivarna, på en management level, ta mycket av ansvaret för att inte ha bokstaverat och följt upp icke-toleransen mot sexuellt ofredande (och värre) som benhård princip på arbetsplatserna.

Som, antar jag, de flesta män har jag rannsakat mitt eget beteende i ljuset av vad som kommit fram. Och gudarna ska veta att jag minns en del pinsamma ögonblick från tidiga tonåren, där jag nog framstod som mer löjlig än något annat. Men sen hör det också till saken – och det är inte första gången jag reflekterat över detta – att jag aldrig någonsin arbetat på kontor, faktiskt sällan eller aldrig arbetat tillsammans med andra överhuvudtaget, i grupp alltså. Hade jag bott i Sverige skulle jag säkert haft några vikariat bakom mig som redigerare på någon kulturredaktion eller så. Men inte ens det.

Senaste gången jag arbetade ihop med andra människor var slutet av 1970-talet när jag på helgerna var transferguide för Plusresor (som jag inte tror finns längre), dvs man hämtade trettiotvå lagom packade norrmän på Heathrow och bussade in dem till sina hotell, medan man försökte sälja dem guidade turer som man fick kommission på. Åren på marknaderna räknas liksom inte heller, för man var så fullt upptagen med den egna ruljansen att det inte fanns mycket tid åt annat. Jo, jag jobbade ju som copywriter år Paul Cocksedge i sex-sju år, men jag spenderade sannerligen inte mycket tid i studion med de andra utan satt mest hemma för mig själv och skrev, och gick igenom omarbetningarna per telefon.

Detta ger mig naturligtvis inte någon frisedel vad gäller sexistiskt beteende. Mitt arbetsliv har bara varit lite solitärt, när jag tänker på det, för att ge särskilt mycket tillfälle åt sådant. Jag åt lunch med min agent Simone idag och när jag berättade detta sa hon bara, “That’s weird…!” Och det är det kanske.

Det här är INTE bra alls.

Jag gick in i studion i Soho halv tre, kom ut halv fyra och London hade förvandlats till ‘Blade Runner 2049’. Mörkt som på kvällen, en ockragul halvrosa färg på himlen, solen bara en suddig prick. Det är periferin av orkanen Ophelia, vars centrum drar över Irland just nu, som sopat med sig en massa damm från stora skogsbränder i Portugal och sand från Sahara. Seriously weird.

På grund av en smärre hemmakris blev resan till Zagreb i förra veckan lite kortare än jag hade tänkt mig, bara tre dagar. Men min aptit är vätt. Det är en stad man nästan genast känner sig hemma i, inte minst för att den till storleken påminner om Göteborg. Eva gjorde mig sällskap från Stockholm och vi hade ju turen att ha Bodil som ciceron mesta tiden. En av många saker, som jag visserligen visste men inte fattade, är hur “centralt” Zagreb ligger i förhållande till en ständigt skiftande europeisk kulturhistoria runt omkring. Res ett par timmar åt ena hållet och man är i Ungern, res åt andra hållet och man är i Italien. Mer eller mindre ner för gatan ligger det (huvudsakligen) muslimska Bosnien, varom Bodil berättade en del oroväckande saker som utvecklats de senaste åren.

Det är en del av världen där historien – mångtusenårig eller nylig – inte verkar ha den mer museala framtoning den har i Storbritannien eller Frankrike, till exempel. Här står den i gathörnen och pockar på ständig uppmärksamhet, i en slags trängsel av symbolik. På stortorget (Trg Josip Jelačica) finns en stor staty på någon nationens fader (kanske Josip Jelačica, rent av?), han sitter på en häst med svärdet draget. Eva och jag satt och tog en fika på ett café just där och läste i en broschyr att statyn förut alltid pekat mot söder, men att man för några år sedan vände på den så att den nu pekar mot norr. Men det stod ingenting om varför, och jag hann aldrig ta reda på det, men det kändes oerhört betydelsetungt.

Bilden föreställer förresten de charmerande regeringskvarteren alldeles bakom katedralen, med parlamentet skymtande till höger.

Till vänster där de flesta invandrare bor. Till höger där de flesta AfD-röstare bor.

Mitt område, inte särskilt långt från Emirates Stadium, har i kväll begåvats med 20 000 olyckliga Kölnbor (de förlorade 3-1). Bara 3 000 av dem hade biljetter. De har hela dagen stängt trafiken i innerstaden. Jag hör nu efter matchen helikoptrar, polissirener, skränande supportrar. Vart ska de ta vägen, tills tågen går i morgon? Är Kölnsupportrar kända för att vara, sådär, trevliga…? Jag hoppas det.

Ibland får man vara lite sentimental också. Det här är en av mina äldsta vänner, Cedric Smith med sin dotter Madenell, som just vunnit mixed dubbel tennischampionship för under-10 i Stratford, Ontario. Hur fräckt är det? Här är dom tillsammans på Black Swan för ett par år sedan. Love ’em.

Om ni inte redan läst den så avundas jag er. Ta-Nehisi Coates essä om Trump i The Atlantic, ‘The First White President‘, är det bästa jag läst i frågan, fullkomligt lysande, klargörande, knivskarpt. Läs den nu! Innan det är för sent.