* Trump har utnämnt en krigsförbrytare till chef för CIA.
* Hal, datorn i ‘2001: A Space Odyssey’, kunde pratat cockney. Gillar. “Dive, fark’s sake, this natter’s gowing tits-up…”
* Arsenal kommer att vinna Europa Cup, segla vidare till Champions League nästa säsong och vinna den, Wenger avgår vid kontraktets slut juni 2019 och får en läktare uppkallad efter sig.
* Everyone’s happy.
Nu kommer Sibirienkylan. Om ni är i London och ser någon uteliggare, kontakta @Tell_StreetLink, så ska dom förhoppningvis kunna greja det. Vi måste få in dom. Så här kan det inte fortsätta.
Nä, men allvarligt. Officiella siffror säger att det finns ca 2000 uteliggare i London, men antalet är två- eller tredubbelt, det vet alla som har ögon att se med. Och antalet har skjutit uppåt kraftigt bara det senaste året, inget vet riktigt varför.
via @KingTutNews
Måns Zelmerlöw! There’s no escape. Brexit. Och nu detta.
Vet inte om länken funkar. Nej, det gör den inte! Sorry.
Det är egentligen nu i dagarna som Berlinmuren varit nere lika länge som den var uppe (ignorera tidigare post!). Så här såg förstasidan ut i den kommunistiska dagstidningen Morning Star när det begav sig. En klassiker.
Matthew Sweets kommande bok Operation Chaos får man nog titta närmare på. Jag fick en viss inblick i den amerikanska desertörsvärlden kring 1970-71, fast då i Göteborg naturligtvis, snarare än det Stockholm som Sweet verkar koncentrera sig på. Det gick alltid en massa rykten om den ena eller den andra, och vad de “egentligen” sysslade med. Jag kände både sådana som nästan omedelbart gjorde sig hemmastadda i det svenska språket och samhället, och sådana som aldrig hittade rätt, annat än till de allt tyngre drogerna. En av de sistnämnda kom från en liten skithåla i Missouri vars rättänkande medborgare satt ett pris på hans huvud för den vanära han dragit över dem. Han försvann från Göteborg efter ett tag. Undrar vad som hände med honom.
Jag brukade ha förfärligt ambitiösa jul- och nyårsinlägg här på Pressylta, med alla slags tävlingar och profetior inför det kommande året. Men det var längesen. Och profetior – kanske t.o.m. själva framtiden – verkar på nåt sätt redundant sen ett par år tillbaka. Who needs it? Det är som den där skämtteckningen i New Yorker för nästan exakt ett år sedan. Ett åldrat och fårat 2016 kommer ut ur herrtoaletten och säger till den väntande unge pojken 2017: I’d leave it a couple of minutes, kid…
Det underliga är att en rad lyckliga omständigheter plötsligt kommit med i spelet för mig personligen. Jag flyttade in i lägenheten bredvid för ett år sedan och upptäckte att husets wifi-hub sitter i taket alldeles under mitt golv, alltså inga mer dyra bredbandskontrakt. Ett kreditkort upptäckte att de tagit ut för mycket ränta under åren, så att jag inte bara inte längre var skyldig dem en penny, de var skyldiga mig flera hundra pund. Brittiska pensionsmyndigheten upptäckte i sin tur att de borde betala mig tjugofem procent mer i månaden än vad de dittills gjort. Tjosan, som sagt.
Andra trösteämnen är att ett par gamla vänner och vapendragare – Cedric och Ragge – kom på sällsynta Londonbesök under året. Klas Östergrens roman I en skog av sumak kom faktiskt som något av en chock, så bra är den*. Min bror och jag har kommit en god bit på vägen att (under 2018) ge ut vår pappas tidigare opublicerade roman, som faktiskt blir bättre och bättre för varje gång jag (korrektur)läser den. Ett par nära vänner överlevde livshotande sjukdomar, tack och lov. Och resan till Zagreb med Eva för att hälsa på Bodil har verkligen etsat sig fast i minnet.
Så långt det personliga planet, på vilket jag önskar alla ett gott 2018. Vad gäller allt det andra, däremot…
* Jo, alltså… min svenska, som sagt… jag menade inte att jag chockades av att Klas skrivit en bra bok, utan av påminnelsen att det går att skriva sagolik prosa på svenska.
Och med det önskar jag samtliga medpassagerare en behaglig midvinterblot i de hårda paketens tecken. Under tiden, mina vanliga råd. Inga diagonalpass i egen zon. Prata aldrig illa om människor som gillar Elvis. One love.
Jonathan Swift och ‘Stella’ – Esther Johnson – som de skulle sett ut om en ny forensic reconstruction av skeletten kan gälla. Alltid skrattet nära till hands. Sant eller ej, jag gillar resultatet, så har jag alltid sett dem, men jag har f.n. ingen källa jag kan länka till, det kommer.
