Det är en igenbommad gammal port där på andra sidan Henshall Street. Tills i morse var den puce till färgen, vilket vanligen översätts “rödbrun”. Men det stämmer inte, snarare något åt “gammalrosa”. Hur som helst var den exakt samma färg – puce – som omslaget på första numret av den vorticistiska tidskriften BLAST år 1914, vad än Wikipedia säger om bright pink eller Ezra Pound säger om the great MAGENTA cover’d opusculus. Både omslaget och porten var puce, punkt slut.
Denna gammalrosa, igenbommade port hade sedan några månader prytts av en c:a meterhög graffiti i form av ordet BESA (som i Besame mucho) utfört i ett ganska snyggt, komprimerat, Disneyliknande typsnitt. Men så, strax efter frukost idag, anlände kommunens skåpbil (“Keeping Islington’s Streets Clean” – remind you of anything?) och två gubbar klev ur, tog sig ett bloss och bestämde sig efter en stund för att lösningen måste bli svart. Svart som själva kyssen.
Det här är antigraffitiåtgärdernas eviga konundrum. Om den inte går att tvätta bort med såpa så lånar man bara graffitins färg och målar över den. Samma sak hände med ett turkosfärgat hus jag bodde i för några år sedan, där man i stället lånade bakgrundsfärgen. Fast gubbarna hittade aldrig riktigt rätt turkos nyans så väggarna såg till slut ut som ett lila-blått-turkost lapptäcke. Bortsett då från hur meningslös hela manövern är. Som om det, i det här fallet, bara fanns svarta sprayburkar, inga vita.
Eller gammalrosa. Jag skulle välkomna en gammalrosa kyss mot svart bakgrund, definitivt.
