Som tidigare annonserat har jag nu stängt, låst ytterdörren och slängt in nycklarna i brevlådan. Kommentarsfunktionen är spärrad för att slippa en massa spam. Jag lägger in en länk till min nya hemvist när jag har den. Stort tack till alla som läst och kommenterat och bidragit under åren! Till sist, kom ihåg Pressyltas tre grundregler:

Inga diagonalpass i egen zon.

Prata aldrig illa om folk som gillar Elvis.

One Love.

Underbar anekdot jag just fick från en gammal vän C. från min tid i Dublin 1971-72. Detta apropå en historia i The G om hur irländarna finner tröst i poesiläsning under krisen (som de egentligen alltid gjort). Där nämns poeten Pearce Hutchinson, som jag kommer ihåg rätt väl från O’Leary’s och andra tillhåll. Vännen C. skriver:

Notice the mention of Pearce Hutchinson. He was an eccentric poet in old Gaelic & Spanish, strange man & gay as all get out. The lovely R. was a buddy & he came over all the time to watch television. See, he had somehow been given the lofty gig of being a television critic for the Irish Times. It seemed only in Ireland could a man be the leading newspaper’s television critic and not feel required to arrange his own television. So he’d come over with a full pack of Guinness for his own consumption & negotiate with R’s girls who wanted to watch Starsky & Hutch while he had some kind of intellectual BBC show to watch & review. It was hilarious to be in on the negotiations & amazing that R., with an ailing mother & 2 small children to manage, still had time & energy to be a support & friend to some of the arts flotsam floating about Dublin town in search of a Bohemian Embassy.  

Det finns två huvudsakliga skäl. Det ena har med Pressylta i sig att göra, det andra med min arbetssituation i allmänhet.

Jag startade ju bloggen i slutet av 2004, mest för att hålla skrivmusklerna igång och eventuellt hitta några läsare, detta efter att ha fått ge upp skrivandet för överskådlig. I början var det ju inte ens en blogg, utan ett ganska primitivt system med upplagda Word-dokument, så jag hade ingen statistik att tillgå och visste aldrig hur stor läsekretsen egentligen var. Jag fick några mailade kommentarer då och då, men det var allt.

Så i oktober 2008 gick jag över till WordPress och fick plötsligt koll på alltihop. Och det var onekligen uppuntrande. Från sådär 2010 till 2016 steg besökssiffrorna mer och mer. Bloggandet hade blivit riktigt roligt, jag fick lära känna regelbundna läsare – ingen nämnd och ingen glömd – och vi hade många mer eller mindre konstiga diskussioner, tävlingar och annat tjosan.

Men så i september 2016 kunde J. och jag äntligen ge upp marknaderna och jag började så sakteliga ägna mer tid åt icke-bloggigt skrivande igen. Det kändes faktiskt som en slags befrielse. Men därmed blev det också mindre tid över åt bloggandet, och det märktes. Det var då jag först började fundera över om jag skulle lägga ner den.

Men i ungefär samma veva kom ju Brexit, i juni 2016. Det var inte bara att Brexit angick mig personligen – mitt uppehållstillstånd, min närvaro, mitt boende i London överhuvudtaget (även om allt nu är fixat) – utan det blev förstås också ett allt viktigare bloggämne för mig. Glöm det här med att lägga ner bloggen, tänkte jag den hösten. Pressylta kom plötsligt till sin rätt igen under de åren, tyckte jag, och tycker nog fortfarande.

Så kom valet i december 2019 och en känsla av att det kapitlet nu var över, följt av det formella och lite patetiska utträdet den 31 januari i år. Nyåret 19/20 blev en slags vattendelare. Som så många andra EU-snyltare i England kände jag mig inte fullt tillhörig längre, efter alla dessa år. Sedan dess har Pressylta blivit inte bara mer sparsamt uppdaterad, den har liksom famlat omkring en del. Inget riktigt fokus. Jag vågar knappt säga det, men den har börjat kännas mer som en plikt än ett nöje. Och så blir ju inga barn gjorda. Tanken att lägga ner bloggen började dyka upp igen.

Och då, naturligtvis, kom coronakrisen. Så här långt varken är eller har krisen varit något större problem för mig (om jag inte dör, vill säga, det är ju alltid ett problem). Jag har jobbat hemifrån under större delen av mitt vuxna liv ändå. Jag har turen och lyckan att kunna ägna mig åt översättningar, perfekt för karantänen, keeping busy, earning money.

Men krisen ger också upphov till andra och nya perspektiv, det är ofrånkomligt. Man ser över sina prioriteringar. Det är här det börjar gå över till min arbets- och livssituation i allmänhet. Sedan 2016 har jag alltså sakta men osäkert kommit tillbaka till skrivandet. Det tog sin tid, men vafan, I’m here now. Londonboken, översättningar, ett par romanprojekt och annat som ständigt knackar på dörren och vill bli insläppta.

Att driva Pressylta är väl inte den tidsmässigt mest krävande av uppgifter. Men den är krävande nog, det är det som är problemet. Min åsikt är att om man ska driva en blogg så ska man hålla den aktiv, vad är det annars för mening? Posta något så ofta man kan. Svara på kommentarer, uppmuntra diskussion, keep the party going. Men jag tycker mig inte ha tid med det längre. Det har kommit till så mycket annat nu.

Pressylta kommer förstås att ligga kvar på samma adress som vanligt. Efter nedläggningen stänger jag av kommentarfunktionen, ger nya kontaktlänkar, och kanske lite annat, vahettere, ”tekniskt”. Jag har dessutom just lagt vantarna på domänen gunnarpettersson.net (klicka inte, det finns inget där ännu). Den kommer att bli min förstasida, min ingång, där allt finns samlat: ett kontaktformulär, länkar till min boksida, till min pappas boksida, till bloggen och till de prenumererbara nyhetsbrev jag tänkte rigga upp i sommar. Kanske något om voiceoverjobben också. Och det är först när jag fått färdigt den sidan som jag stänger ner Pressylta.

Jag ska väl också påminna om att jag finns kvar på Twitter (@OffHenshallSt). Jag är mest en lurker och tweetar inte särskilt ofta, och då på engelska. Men det kan hända jag klämmer in några svenskheter allt emellanåt.

Hur som haver, sådan ser alltså planen ut just nu. Jag tar gärna emot förslag och tips (särskilt om det finns någon svensk motsvarighet till Patreon, för nyhetsbreven: admin/prenumerationsystem etc. Nån som vet?)

Inte för att man blir särskilt lättad av BJ:s tal till nationen just nu. “I’m dicing with death, but so did Churchill…” Kaos, inuti kaos, inuti kaos. Stötte på Andy från puben i Sainsburykön i eftermiddags. “Ingen vet, september kanske,” sa han. Och det visar sig ägarna hade tänkt sälja den ändå. Nya tider, nya pubar. Om några pubar alls.

På en annan kula. Jag har gått och grubblat på det här i flera månader, men har nu bestämt mig, och det vore inte rättvist om jag inte meddelade läsarna lite grand i förväg. Om en månad eller så kommer jag att sluta blogga och Pressylta kommer att ”läggas ner”, även om den förstås kommer att finnas kvar att läsa.

Det kommer alltså att ske när jag väl fått översättningen ur vägen, för jag behöver lite tid att fundera på hur avvecklingen ska gå till i mer detalj, om jag behöver rigga upp en annan ingångssida, osv. Orsakerna bakom beslutet, och det finns ett flertal, ska jag förklara närmare vad det lider. Iakttag denna rymd, som sagt.

En gång var jag på väg till skolan. Jag måste varit 14-15 för jag gick hemifrån längs Svalebogatan till Kungsladugårdsskolan, där jag gick på högstadiet. En liten kille i sådär sex-sjuårsåldern kom fram till mig och frågade, “Vet farbrorn vad klockan är?”

“Farbrorn”…?!?! Jag var ju nätt och jämnt tonåring. Så fort jag kom åt tittade jag i en spegel, men tyckte inte jag såg ut som nån “farbror”. Hon var kvart över två, förresten.

I morse gick jag ner till Waitrose vid Angel för att handla. Den tvåmeterseparerade kön ringlade sig runt hörnet och ända ner för Chapel Market. Det skulle nog ta en timma att komma fram. Efter en stund kommer en av väktarna förbi, stannar till och tittar på mig: “Are you elderly?”

“Elderly”...?!?! Det är en klyscha, en kategori, inte något man frågar människor. “Är du åldring?”, liksom. Det var en sån konstig fråga. Inte “hur gammal är du? är du i pensionsåldern? är du en farbror?” Så jag tänkte jag skulle visa min ålder genom att säga, “I’m sixty-eight years young!”

“Well, go to the front of the queue, then… The elderly have priority before ten.”

“Cheers!” sa jag. Åldern tar ut sin rätt att tränga sig före i kön. Sweet.

Ur statistiken. Bara en kommentar till så är vi framme…

Come on, who’s it gonna be…?

Det är Joe Biden. Jag översätter hans memoar från 2017, ‘Promise me, Dad: A Year of Hope, Hardship and Purpose’.

Jo, jag vet vad ni kommer att säga om min tidigare beskrivning av honom. Men jag – ja, jag säger bara: “Remember, kids, don’t bite the hand that feeds you”. Vad jag kan utläsa av den här boken måste vi helt enkelt alla hjälpa till att få denna djupt erfarna, kunniga, blygsamma, framgångsrika och sympatiska man att inta presidentposten i november. Jag ser ingen annan utväg. Han kommer att fixa det. Fixa alltihop.

Sorry, jag har varit begravd i översättningen hela helgen. Tittar just upp på en lite molnig dag utanför, och funderar på lunch. Jag kan fortfarande inte tala om vilken bok det är. Låt mig bara säga att det är en memoar. Och att författaren är en nära nog otroligt fin människa. Klok och förståndig. Väldig erfarenhet av, tja, allting. Framgångsrik. Den mest medlidsamma människan på jorden. Älskar sin familj. Har det inte särskilt gott ställt, men kämpar vidare ändå. Ödmjuk, självkritisk, blygsam – det tar bara inte slut.

Ledtråd: inte Jesus.

Det blir inget pyssel den här helgen, sorry. Jag har haft för mycket om mig och kring mig. Och så har jag just tagit mig an ett nytt översättarjobb, som är bråttom och därför på (mer än) heltid. Jag fick dessutom just reda på att IKEA öppnat sina matbutiker igen – knäckebröd!!! – men så fan att man kan ta 341:an ända ut till Tottenham för den sakens skull. Minst nio bussförare har dött av viruset hittills. Det lär bli gratis bussåkning från måndag, för övrigt, men, som med IKEA, mest för “key workers”. Dock läste jag nånstans att journalister räknas som “key workers”…! Vilket med tanke på de dagliga presskonferenserna kanske är att ta i lite väl mycket. Men, bara tanken: presskortet som licens för att köpa knäckebröd på IKEA… Love the idea, hate the reality…

Den första till Bengt Anderberg, som skulle fyllt 100 år i dag. Jan Eklund skriver i DN här, Ulrika Knutsson i GP här (fast båda är nog £££). (Plus, se nedan)

Den andra till min gamla vän F, som efter många månader av oro och bekymmer igår förklarades helt fri från sin sjukdom. Lyckan är frihet från smärta (Lars Gustafsson?).

Den tredje till mig själv. Because I deserve it.

————-

PS: Här är en text (pdf) jag skrev för Bengt Anderbergsällskapets medlemmar för några år sedan. (En del i första avsnittet känner man nog igen från Londonboken, för övrigt).