Den alltid läsvärde Carsten Jensen skriver om danskarna och kriget i DN idag. En del av hans resonemang påminner om en artikel om historielösheten som jag skrev i AB för tjugo år sedan (pdf-version här), om än från helt andra utgångspunkter: nämligen att själva krigsdeltagandet blir ett bevis på en nations historiska autenticitet. Här ett utdrag (men läs gärna hela texten, den är skitbra!):

Min tioåring håller på med ett projekt om andra världskriget i skolan och undrade vad han skulle välja för särskilt ämne. Jag föreslog att han skulle fråga mormor vad som hände nere i Portsmouth under kriget och sedan sätta ihop någon slags “My Family at War”. Sagt och gjort, Joe ställde sina frågor och mormor berättade: om ödeläggelsen efter bombningen 1941, om sin pappa som mönstrat på i flottan efter Münchenkrisen, om arbetet på sjukhuset och hur hon träffade morfar, som låg inne med tbc. Ibland, när hon pratade om släkt och vänner som gått förlorade, höll inte rösten riktigt.

Det var ett par allvarsamma och värdefulla timmar. Historien kom till liv och fick konturer, det förgångna tog gestalt. På hemvägen pratade vi om Sverige under kriget och det är klart, hur jag än försökte – februarikrisen, permittenttågen, göteborgstrafiken – så blev det naturligtvis inte riktigt lika händelserikt och dramatiskt. Men det märkliga, det perversa, var att jag samtidigt fick en svag känsla av besvikelse, nästan av att behöva ursäkta mig å Sveriges vägnar.

Vad är det för bisarr och morbid reflex som gör att man tycker den brittiska erfarenheten är mer historisk? Och därför på sätt och vis av en helt annan kvalitet, om inte rent av dignitet? Det är lätt att vara cynisk om Sverige under andra världskriget, och det mestadels med all rätt. Många engelsmän ur den generationen betraktar fortfarande Sverige med ohöljt förakt; men det finns också de som uttrycker ett mått av genuin beundran, som ser “en svår balansgång” där andra ser opportunism och som räknar våra räddade liv där andra räknar våra krigsprofiter.

Det här går utöver anklagelserna om vårt vacklande inför nazismen, för i det sammanhanget är Sverige sannerligen inte unikt. Det har i stället nästan kommit att framstå som om vi, genom att stå utanför kriget, också ställde oss utanför historien och att vi med “historieåret” på sätt och vis tagit första steget tillbaka. Därav de hetsiga fanfarerna.

Bortsett då från att Marabou ska ta bort trillingnöten ur Aladdinasken (lägg gärna er röst för eller emot) så läser jag i DN att andre vice talmannen Björn Söder drar skam över Sverige. Det är kulturchefen Björn Wiman som skriver att “genom att välja en sådan person som talmanskandidat visar Sverigedemokraterna sitt verkliga varggrin.”

Så kan det nog vara. Nu är jag sannerligen inte någon vän av SD, men jag måste säga att jag också börjar bli lite otålig med, vad ska man kalla det, det kulturradikala gnället som präglar så mycket – men inte allt – av reaktionen mot SD:s valframgång. För vad är det man säger, om än underförstått? Att vi inte ska följa demokratisk praxis och ge en talmanspost till Sveriges tredje största parti? Att det är synd att parlamentarismen ska behöva fungera som det var avsett?

Det verkar så svårt att se Sverige i ögonen. Så man vänder bort blicken. 801,178 svenskar röstade fel. Men vems fel är det egentligen? Kan det rent av ha något att göra med den monologiska kultur som präglat det offentliga samtalet så länge? Här har ett nytt politiskt samtal öppnat sig, och det samtalet kan i och för sig leda gud-vet-var om man väljer att delta i det, men det kan ju leda till än värre ställen om man bara väljer att ignorera det.

Något av det sorgligaste jag läst på sistone i det här sammanhanget var när DN:s krönikör Bengt Ohlsson skrev att han inte kände några som röstade på Sverigedemokraterna. -“Det gör du visst det…” tänkte jag, “det är bara det att de inte brytt sig om att tala om det för dig, för vad skulle det vara för mening med det?”

Valutgången är jag inte mannen att analysera på något större djup, det får ni göra själva. Två saker bara. Först är det ju riktigt synd att Fi inte fick något mandat. Vad jag förstår får de sina röstare från de flesta politiska läger, men huvudsakligen sådana som annars skulle röstat V. Som i sin tur verkar ha gått upp en promille. För det andra, SD:s framgång… Ack ja. Jag får helt enkelt citera mig själv.

Demokratin är som bekant bortkastad på en del. Och det är ju inte demokratins fel, eftersom en fungerande demokrati enbart speglar rösternas fördelning. Det är i stället de röstandes fel. Palestinier i Gaza som röstar på Hamas, algerier som röstade på fundamentalister i stället för FLN, fransoser och irländare som röstar fel i avgörande EU-frågor, anglikanska kvinnor som röstar emot kvinnliga biskopar, och så vidare, i evigheter… Det blir omval efter omval efter omval, tills de röstat rätt.

Gott så. Varför skulle vi vara så annorlunda? Varför skulle demokratin inte kunna vara bortkastad på en del – bara för att det handlar om Sverige?! Är vi så speciella?!

Det borde väl inte ligga bortom mänsklig (särskilt inte svensk) uppfinningsrikedom att hitta och publicera namnen och adresserna till de som röstade på SD. Och sen? Sen går vi bara dit och slår ihjäl dom med järnrör. Job done.

(*) Jag måste säga att jag håller med Zaremba om Reinfeldt och flyktingarna. Jag fick läsa om det där med uppgörelsen miljöpartiet/moderaterna flera gånger för att bara fatta sammanhanget, never mind innebörden. Jag kan förstås också tänka mig alla slags cyniska kommentarer om det hela – M måste profilera sig gentemot SD, till exempel – men nånstans fortsätter Sverige vara ett unikum i sina oväntade förutsägbarheter. Om det är cynism från Reinfeldts sida, så är det i alla fall cynism med ryggrad. Syns det mig.

(*) Man ser/hör så sällan utryckningsfordon i Sverige. Under de senaste två-tre besöken i Sverige tror jag mig ha sett allt som allt två polisbilar tjuta fram över gatorna. Det vill säga, jag har varit medveten om avsaknaden av sirener, och har räknat. Konstigt. Kanske polisen inte rycker ut längre, de bara ger skurkarna en mördande blick. Patrullerande poliser på gatorna? Biljettkontrollanter på spårvägen? N’existe pas. Utryckningen har schappat. You’re on your own.

(*) Gator… Av de göteborgska Långgatornas gentrifiering såg jag intet. Det är möjligt lägenheterna blivit dyrare, men jag spanade ingen gentrifieringens eftersläng: organiskt kött, retromode, coffee nazis… Rådmansgatan i Stockholm är rätt kul, särskilt vid rusningstid, upptäckte jag (efter ett jobb på 20post, som innehåller charmerande människor)… Och Kungsladugårdsgatan i Göteborg är lika lång som den alltid varit, den vägrar krympa, trots sin innehållslöshet…

Jag skulle gärna vilja säga att den här skylten (från Kungsladugårdsgatan i Göteborg) sammanfattar min tiodagarsvistelse i Sverige. Men den gör den inte alls. Det hade inget med vare sig under eller trikåer att göra. Jag tyckte det bara var en rätt så bada-bing vits (för att vara Kungsladugårdsgatan i alla fall).

Och Resteröds…? It’s going places, just check this out…

Det kommer mer ögonblicksbilder från Sverigeturnén, allt eftersom…

I morgon fredag kommer jag att mörda tjugofem varelser genom att koka ihjäl dem i skållhett vatten. Kräftorna alltså.

Jag har aldrig gjort det förut. Men jag vet att “skriken” bara är luften som pyser ut under skalen (please tell me I’m right, kräftor har väl för fan inga munnar eller lungor…)

OK, så här då, ni som kan… Jag frågar dem först om dom lever genom att kittla dem under hakan. Jag sköljer dem sedan i kallt vatten. Under tiden har jag kokat upp en balja vatten + en handfull havssalt + tre sockerbitar + en flaska öl + dillkronor (vilket inte finns att få tag på här, så det blir dillbuntar i massor)

Häll i de dödsdömda kräftorna, vänta tills dödssoppan har kokat upp igen, och räkna tio dödsminuter därifrån. Ta av spisen. Sätt ner baljan i kallbad. Vänta tills kvällen. Sätt på hatten. Sjung.

Övriga råd mottages med taxamet. God help us.

Ännu ett exempel på England som ett teknologiskt Tredje världen – och på Sverige som avantgarde… Fast med förbehåll.

Jag befinner mig i Sverige ett par veckor i augusti och det kan hända jag behöver spela in några voiceovers medan jag är där, så jag undersökte läget vad gäller kostnader, studios, teknik – det senare, tog jag för givet, måste ju röra sig om en ISDN-linje…

Icke. Ingen i Sverige använder ISDN längre. Alla har gått över till source connect, totalt online och max ljudkvalitet. Problemet är att det kräver seriös bandbredd, och där kör England fortfarande, ja, inte så mycket Mb/sec som en spårvagn per vecka.

Förbehållet är då att Sverige genom sin avantgardism – dvs att ha gjort sig med ISDN, snarare än att behålla det en tid och köra parallellt – kan ha isolerat sig rent teknologiskt, i alla fall gentemot England.

Desto mer ironiskt blir det när man ser att enda lösningen är att teknologin tar ännu ett steg tillbaka…! Hur då? Jo, man kör realtidskontakt studio-till-studio via (wait for it…) högtalartelefoner…

Och när man åstadkommit önskad version av VO:n skickar svenska studion en högupplöst wav.fil till den engelska studion – förmodligen i ett vadderat kuvert med tjusiga frimärken och par avion-etiketter…

Nej. Men. You get my drift. Inte så mycket early adopters som late laggards…

* Håkan L blir debatterad (i transitiv mening) i Svenskan av Einar Askestad. Det handlar om identitet, om vilket jag inte vet mycket mer än att jag heter Gunnar Pettersson på dagen och Frou-Frou Negligé på kvällen. Håkan kan svara för sig själv, men “Einar Askestad” fick en klocka att klämta till. Mycket riktigt, jag utnämnde honom en gång till “Chief Horse Whip Carrier to the 9th Marquess of Queensberry”. Läs posten och kommentarerna här.

* Avd. Wie man sich beißt so liegt man: Visst ska Suàrez stängas av. Men bara för såpass lång tid som det tar att gå igenom terapin. Att detta är tredje gången visar ju på att bitandet är något djupt infantilt/sexuellt hos honom, som han behöver klara upp med sin mamma (eller pappa) före nästa VM. Läs härtillvida (?) David Runcimans bloggpost idag.

* Avd. Engelsk rättvisa: Ja, säger den kloke Michael White, det går att tycka synd om Andy Coulson. Syndabockar finner sina högsta nivåer, i en slags bakvänd version av The Peter Principle. Etablissemangets något kantstötta sweetheart Rebekah-kah-kah Brooks gick fri. Hennes chief horse whip carrier Coulson, en av denna världens eviga deputies, andreredaktörer, åkte på skiten och kommer som sagt inte att sova i sin egen säng på ett tag. Tough shit, Essex boy…

Jag lyssnade på Carl Nielsens 5:a i bilradion, eller en försvarlig bit av den i alla fall.

Den här frågan måste väl ha stötts och blötts förut, men jag har inte hört något detaljerat svar på den. Danmark har Nielsen, Norge Grieg och Finland Sibelius. Varför har inte Sverige en (18-)1900-talskompositör av internationell rang?

Stenhammar är väl det närmaste vi kommer…

Två möjliga orsaker, kanske…? Det musikaliska 1900-talet i Sverige var en trögflytande historia, vi hade sannerligen inte bråttom att göra oss av med national- och senromantiken: modernismen etablerade sig först på 1940-talet. Det kanske inte fanns ett “klimat” som lämpade sig för geniet. Om nu genier behöver klimat.

Vilket leder till möjlig orsak 2. I Finland och Norge fanns ju ett slags klimat: Sibelius och Grieg blev en integrerad del av den unga nationens framväxt, à la Verdi och Chopin. På motsvarande vis “behövde” Danmark strikt talat inte Nielsen, men fick honom ändå. Sverige behövde heller ingen nationaltonsättare, och vår brist på behov blev tillfredsställt…

I dunno. You tell me.

Mary Lesser skriver mycket intressant i nya TLS om William och Mary Howitt, pionjärer bland översättare från svenska till engelska på 1800-talet. En av deras stora framgångar var Fredrika Bremers romaner, men även annat svenskt och övrigt nordiskt bearbetades av detta flitiga par.

Idag är ju svensköversättarna många fler till antalet, men precis som med Howitts agerar de ofta också s.a.s. första tullinstans, särskilt då vad gäller tidigare okända författarnamn. Förlaget ber om deras omdöme och i bästa fall om en provöversättning, och mycket hänger på översättarens åsikter.

En del har invändningar mot att översättarna ska ha den här makten, men det är också svårt att se hur man annars ska gå tillväga när det gäller litteratur från de mindre språken. Skulle man gissa sig fram?