Jag kan varmt rekommendera – eller så varmt det går, i dagar som dessa – Nordiska Akvarellmuséet i Skärhamn på Tjörn. Just nu är permanentutställningen borta, ersatt av ett urval ur Guerlainsamlingen på Centre Pompidou, varav tre-fyra konstnärer fångade mitt öga. Men definitivt värt en dagsutflykt. Bussar går från Nils Ericssonsterminalen i Göteborg, där för övrigt stadens bästa varmkorv finns. Chark och konst i ett. You know it makes sense.
Ibland unnas även vi ickereligiösa våra epifanier. Efter en lätt-till-ihärdigt regnande, fruktansvärt irriterande dag på Broadway Market, med en läckande presenning, bröt plötsligt solen igenom klockan fyra, precis lagom till att vi skulle börja packa ihop. En och en halv timma senare, installerad med en Sagres på Lord Clyde, var det dags för Chelseas bortamatch mot Stoke. De hade 66% av bollen och förlorade 1-0. 🙂
Diego Costa, som bara ett exempel, är nu bara ett energibortfall. Han är ju egentligen en väldigt typisk slags hockeyspelare: den storväxte (nåja) busen man hyr in som man får offra några power plays emot i utbyte mot att han levererar värdefulla assists, och ibland till och med mål. Costa är nu bara buse, och leverar ingenting, och man ser hur lagkamraterna börjat tappa tålamodet med honom.
För övrigt. Min frånvaro beror på ännu ett veckolångt Göteborgsbesök, med svajig internet. Min gamla mammas situation har förändrats sedan i somras, och det kräver min uppmärksamhet. En dag ska jag skriva om hur imponerad jag är av den svenska äldrevården, och svensk välfärd överhuvudtaget, trots alla de problem jag förstås är medveten om. Och hur man inte får låta utlänningar som Sverigedemokraterna, och andra, ta detta ifrån oss.
Särskilt när man ser hur det ser ut häröver.
Det finns definitivt ett starkt intresse, fortfarande, för Palmemordet. I alla fall om mina tre-fyrdubblade besökssiffror under veckan är något att gå efter. Men jag befarar att det gäller mest för oss civilister, för i svenska mainstreammedia råder uppenbart ett helt annat klimat. Jag hoppas innerligen att så inte blir fallet, men jag kan se hur Gunnar Walls nya bok eventuellt kommer att bemötas av ännu en utebliven debatt. Det säger i så fall en hel del om det offentliga Sverige, syns det mig.
Så här har det faktiskt hållt på sedan så långt tillbaka som början 1990-talet. Jag skrev för Moderna Tider under de åren och sa en gång till Göran Rosenberg att jag ville skriva en artikel om Palmemordet. -“Kan du ge namnet på mördaren så tar jag den gärna,” blev svaret. Jag blev lite ställd eftersom en av poängerna med min artikel (som till slut blev publicerad, måste jag också säga) var just denna obesvärade attityd hos riksmedia, detta radikala ointresse för den händelse som lär ha förändrat Sverige i grunden.
Bland annat hade min artikel att göra med den då nya nyheten att Hans Holmér möjligtvis inte befann sig i Sälen när mordet ägde rum, utan i Stockholm där skulle ha körts omkring av en en beryktad, alkholiserad polisman och sedan spenderat natten hos sin älskarinna i Solna. Uppgiften vilade på förhållandevis goda grunder, så man kunde ju tro att riksmedia i alla fall skulle nämnt saken. Ytterst få gjorde så, och efter min rundringning bland nyhetsredaktörer fick jag reda på att den huvudsakliga orsaken var att “TT inte gått ut med nåt”. Man hade inte fått nåt på faxen. Därför var det nog inte sant.
Om man vill se ett nyligt exempel på det här militanta ointresset för Palmemordet så finns på Gunnar W:s hemsida ett samtal han har i Aftonbladet TV med Oisín Cantwell (slå gärna upp substantivetet cant i ett engelskt lexikon, så får ni ett hum vad det handlar om). Cantwells bidrag till samtalet är rent chockerande i sin totala brist på grundläggande journalistisk nyfikenhet, på “näsa”, “öron” och “ryggrad”. Det här vad vi har att förvänta oss av Sveriges största dagstidning. Man tar sig för pannan.
Jag läste häromdagen någon imbecill kommentar på svenska Reddit om Gunnars bok, och det var dèja vu all over again. Felet med boken, menade vår anonyme vän, var bl.a. att den inte (ens!) gav namnet på mördaren. Man ville gärna be killen lugna ner sig. Vi kommer med största sannolikhet aldrig att få läsa en bok som ger namnet på mördaren.
Vad sakkunniga författare som Gunnar Wall, Lars Borgnäs och andra bidrar med är att så regelbundet som förlagen anser möjligt återge den fortgående berättelsen om Palmemordet. Att hålla oss andra uppdaterade med vad vi just nu vet och inte vet. Kort sagt, att göra det kakbakande arbete mainstreammedia sedan länge inte velat ta i, snarare än plocka ut de russin som de, utan tillstymmelse till sammanhang, publicerar då och då. Historien om Palmemordet är en historia om inte bara nederlag utan kapitulation.
Väl hemkommen har jag ägnat större delen av helgen åt att sträckläsa Gunnar Walls nya bok ‘Konspiration Olof Palme‘ (Semic). Eftersom jag kommer att berömma den så är det lika bra att jag från början deklarerar att jag känt Gunnar under ett flertal år, att vi samtalat en del under arbetets gång, och att jag själv är med på ett hörn (med en liten historia som ni freeloaders faktiskt får köpa boken för att läsa…)
Det här är Gunnars tredje (ev. fjärde) bok om Palmemordet, efter ‘Mörkläggningen‘ från 1997 (två band) och ‘Mordgåtan Olof Palme‘ från 2010. Det är ju inte för mycket sagt att Gunnar Wall med åren blivit Palmemordets go-to guy, en given kommunikationskanal för både uppgiftslämnare och media, och en sådan position vinner man inte utan grundmurad sakkunskap, integritet och trovärdighet. Allt detta finns till beskådan i den nya boken.
Den har två huvudsakliga förtjänster, syns det mig, den ena grovt uttryckt journalistisk, den andra historisk.
Det första är att den ger en detaljerad tour d’horizon över vad vi nu, inför trettioårsdagen i februari, vet om mordet. Här finns en mängd intressanta detaljer att ta till sig, både gammalt och nytt. Den tragikomedi som var de två huvudspåren Christer Pettersson och PKK. En inkompetens inom mordutredningen som var så extrem att den nu faktiskt framstår som helt och hållet avsiktlig. Och det kanske räcker med att säga “Ebbe Carlsson”…
Gunnar har också en hel rad nya uppgifter att komma med, och en del har kvällspressen redan skrivit om. Ulf Dahlstens bekräftelse av att walkie-talkie-operationer var välkända redan tidigt. Åkeriägaren Axel Johanssons berättelse om hur figuren “Rikard” försökte rekrytera honom som mördare, och de fragmentariska men viktiga insikter det gav till Stay Behind-nätverket.
Framför allt historien om hur Eva Rausing sommaren 2011 tog kontakt med Gunnar för att namnge en framstående svensk affärsman som ska ha varit en av de som organiserade mordet. Eva Rausings öde är väkänt och ska inte repeteras här, men det är i sitt sammanhang en chockerande historia. Gunnar Wall känner sig juridiskt förhindrad att namnge den svenske affärsmannen i boken, och det är nog klokt. Den som vill kan nog googla fram det ändå.
Ett par noteringar om den “journalistiska” sidan. Ett flertal diskrepanser som finns mellan ögonvittnena på Sveavägen har gjort att Gunnar sedan långt tillbaka lagt fram det s.k. mötesscenariot som en distinkt möjlighet, dvs. att Palme stämt träff med någon just vid det här avsnittet av Sveavägen för ett konfidentiellt samtal, eventuellt om Harvardaffären, och på det viset “lurades i fällan”. Jag har alltid varit agnostisk i den frågan, men är avsevärt mindre agnostisk nu när jag sett antalet uppgifter – oerhört detaljerat redogjorda – som pekar på att ett kort samtal ägde rum mellan de tre: Lisbeth, Olof och mördaren.
Det andra är att Gunnar på goda grunder drar fram Stay Behindnätverket som den troliga organisatoriska bakgrunden till mordet. Det är visserligen ett problem att vi fortfarade vet förhållandevis lite om nätverkets sammansättning, men det är liksom ett a priori-problem: hade vi vetat mer hade vi kommit sanningen närmare. Det är också här man kan börja lyfta fram de mer historiska aspekterna. Boken handlar i grund och botten om att “den politiska konspirationen” idag är det enda spåret som inte kunnat raderas ut av all den kritiska granskning som seriösa journalister ägnat sig åt, Gunnar Wall inkluderat.
Och inte bara är den politiska konspirationen det enda kvarvarande spåret, den är dessutom det första av alla. Bokens inledande kapitel hör till de mest fascinerande, när Gunnar går igenom hur totalt dominerande just den tanken var, i synnerhet bland den politiska klassen. Det var väl inte förrän man håvade in Victor Gunnarsson för att få sinnesro under begravningen som tanken på en ensam galning först dök upp. Det här med att balansera ens spekulationer i relation till offrets politiska betydelse är för övrigt något jag tog upp för inte så länge sedan i samband med mordet på Boris Nemtsov:
En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.
I ett lika fascinerande avsnitt drar Gunnar fram frågan hur det kom sig att man så uppenbart övergav den politiska dimensionen och undvek “öppna vissa dörrar, vända på vissa stenar”, som Thomas Kanger uttryckte det. Den politiska organiseringen bakom mordet framstod som praktiskt taget självklar för de flesta under timmarna och dagarna som följde. Det berodde till viss del på att de krafter som låg bakom mordet medvetet fick det att se ut på det viset, det skulle inte råda något tvivel om vilka dessa krafter var: dussintals walkie-talkiemän fick gärna springa omkring och bli sedda av vittnen; poliser fick gärna klanta till det hur mycket de ville; champagnen fick gärna flöda på krogarna i Gamla Stan.
Eller med andra ord: what you see is what you get. Det var, för att använda Ola Tunanders termer, det vita korset som skickade en signal till den röda rosen: ni vet mycket väl vad och vilka som ligger bakom statsministermordet, men ni kan ingenting göra åt det därför att “om sanningen någonsin kommer fram kommer Sverige att skakas i sina grundvalar” som en fackföreningsman (enligt Olle Alsén) uttryckte det någon dag efteråt. Enter Hans Holmér stage right.
Det finns många andra aspekter av boken att ta upp (om socialdemokratin och mordet, om parallellerna med Dag Hammarskjöld, osv) men förhoppningsvis kommer debatten om den att bli så pass grundlig och livlig att jag kan återkomma till dem senare. Å andra sidan är ju Sverige Sverige, och uteblivna debatter är kanske det svenskaste av allt.
Liseberg (och Mellerud) får en write-up i dagens Observer. Jag var själv på Liseberg i juli, för första gången på hundra år, vi var ett gäng som lyssnade på punkbandet The Boys: inga låtar över tre minuter, inga solon, full gas bara. Jag tog mig också en promenad runt omkring och fann samma lätt sinistra stämning man får på de flesta nöjesfält: hjärtskärande skrik, sockervadd, folk som köar för att åka på vad som ser ut som jättelika tortyrinstrument, med meterlånga Tobleroneaskar under armen. Tur att jag inte var stenad.
Detta kom just upp på min YouTube recommend… Är det nån som vet vem den här pajasen är?
Observers Moksvakorrespondent Shaun Walker skriver idag om Boris Nemtsov. Han intervjuar flera kunniga personer i Nemtsovs närhet och en del av dem tvivlar faktiskt på att Putin själv gav klartecken till mordet. Jämfört med exempelvis Navalny, som sitter i husarrest, var Nemtsov en ganska perifer figur, modig och klarspråkig på alla vis, och ofta utnämnd till “landsförrädare”, men inte tillnärmelsevis något särskilt stort hot mot Putin.
Förklaringen kan dock vara än mer sinister. “Det vore faktiskt lite mindre oroväckande om Putin hade beordrat mordet på Nemtsov,” skrev Ksenia Sobchak, en oppositionsaktivist. “Det skulle visat upp ett fasansfullt system, men åtminstone ett system, ett system som skulle gå att hantera. Men jag tror, dessvärre, att så inte är fallet. Det finns ingen Putin som gav order att mörda. Men det finns en Putin som har byggt upp en fasansfull dödsmaskin (terminator) och han har förlorat kontrollen över den.”
Hur som helst så är det väl ingen händelse att de flesta av oss fick Putin i tankarna när mordet blev känt. Och inte alls bara av cui-bono-skäl, han leder ju vad som i princip blivit en gangsterstat som inte alls drar sig för att spilla motståndares blod. Det verkar så självklart. Det underliga är att när man tänker på Palmemordet (29 år sedan igår) så fanns aldrig en lika “självklar” riktning för tankarna att gå vad gäller skuldfrågan, vare sig det visat sig rätt eller fel riktning. Det var ensamma galningar, det var PKK, det var några enstaka poliser.
Och ändå framstår, både då och nu, en någorlunda självklar hotbild. En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.
PS: Känns det igen…? “Vladimir Markin, chefen för utredningskommittén, lät sig intervjuas på söndagen och nämnde då hela fem olika spår, inget av dem med anknytning till den mördades politiska verksamhet.” (Ur DN)
Å andra sidan har vi det här med Astrid Lindgren.
Jag såg ett par av dokumentärfilmerna som gick på teve under mellandagarna, och läste de mer eller mindre ordagranna referaten i kvällstidningarna dagen efter. Och samma sak har, eftertryckligen, hänt igen, nämligen att jag känner ett vagt men bestämt obehag när det gäller Astrid Lindgren.
Jag var på vippen att säga att det ligger något ‘sinistert’ över henne, men det vore en överdrift. Att jag känner ‘obehag’ räcker. Och jag vet ärligt talat inte varför, det är det jag ska försöka bena ut.
Astrid Lindgrens böcker spelar för det första ingen särskilt viktig roll i mitt liv. Mer av en händelse än något annat, tror jag, läste jag inga andra böcker av henne än Mästerdetektiven Blomkvist när jag var liten (jag tror jag sommarlånade dem på biblioteket en gång). Pippi Långstrump läste jag för första och enda gången i skolan, och var kanske då lite för gammal, och lite för kille, för att ta den till mig.
Likadant när ‘Vi på Saltkråkan’ kom på teve 1964, som väl utgjorde Lindgrens stora mediala genombrott. Jag var tretton och tittade förstås på den, men den angick mig inte tillnärmelsevis lika mycket som t.ex. ‘Hemsöborna’ med Allan Edwall gjorde två år senare, inte ens medräknat det faktum att det (i det hänseendet) är en rätt stor skillnad mellan 13 och 15 års ålder.
(Fotnot: Inte bara hennes ‘mediala genombrott’: jag vågar spekulera att Saltkråkan gjorde Astrid Lindgren till “Astrid Lindgren”. It created the brand, för att vara lite onödigt cynisk, dvs att hennes kulturella persona i Sverige idag är lika mycket teve- och filmbaserad som den har med böcker att göra.)
Hur som haver, spola framåt tjugo-plus år och jag kom inte ens på tanken att Astrid Lindgren borde utgöra en del av min sons uppväxt – till skillnad från Mumintrollen, som var obligatoriska. Det var alltså inte ett medvetet val, utan ett omedvetet. Hon spelade ingen roll i mitt liv, fram tills för sådär tio-femton år sen.
Det var inget speciellt som hände, utom att jag tyckte konsensus kring hennes oantastliga storhet – hennes landsfarmorskap – började kännas lite tryckande, som hettan strax före åskvädret. Jag hittade inte ens antydan till kritik. Jag tyckte då och tycker nu, när hennes storhet är slutgiltigt sakramenterad, att oantastlighet är en olycka att drabba någon, särskilt en författare, och särskilt en författare med ett sådant starkt samhällskritiskt engagemang som hon trots allt hade.
Det kanske handlar om just detta att hon var everything to everyone. Hon var den antifascistiska rörelsens hängslegreppande krutgumma, lika mycket som hon var (och förblev) Timbrohögerns Princess Leia efter Pomperipossa. I sina dagböcker under kriget är hon nästan profetiskt neutral i sitt fördömande av bägge de två jätteödlorna, nazismen och kommunismen. Återigen lite cyniskt: hade hon planerat en kulturell karriär i efterkrigssverige, att nå sin kulmen på 2000-talet, kunde hon knappast gjort det bättre.
Vidare. Hon var i mycket (och inte helt ofrivilligt kanske) upphovet till den militanta sentimentalisering av barn och barndomen som numera verkar ingå i svenskt DNA, samtidigt som hon klart insåg att det inte alls låg något “gåtfullt” hos detta “folk”, tvärtom: med Patricia Highsmiths ord (en författarinna som inte är helt olik Astrid Lindgren när man tänker på det…) är barn “druckna dvärgar”, minipsykopater som Pippi som vi ömsom daltar med, ömsom pryglar halvt ihjäl för att de inte ska pinka på isfahanen och tömma våra bankkonton, innan ännu fler barn blivit gjorda.
Det är en klyscha att många av Lindgrens figurer har en ventilerande funktion i både våra barnsliga och våra vuxna medvetanden. Pippi skulle inte ens nått två rader in på första kapitlet om hon funnits i verkligheten, det hade Barnavårdsnämnden och polisen sett till. Men hennes frihet är ju inte bara utmanande och provokativ, den är aggressiv till sitt väsen, kanske t.o.m. reaktionär, dvs motsatsen till det samförstånd och de framsteg som i längden vilar på Tommy och Annikas sköra axlar. Vi, som de, måste veta var gränserna går, annars kaos.
Jag drar ett tillfälligt streck här, och inväntar eventuella kommentarer. Även om jag inte lyckats bena ut särskilt mycket, så kvarstår känslan av att Astrid Lindgren – eller snarare Astrid Lindgrens plats i det svenska medvetandet – är en långt ifrån oproblemaktisk historia. Att göra henne mindre oantastlig kanske vore att göra henne en postum tjänst.
Fredrik efterlyste en koncis turistguide till Göteborg. Koncis blir den av nöden, och jag skyller på vädret…
* Utsikten från Masthuggskyrkan, alltså, as per above.
* Det nya Stadsbiblioteket… Books? Who needs books? We’ve got WiFi…
* Jag visste väl att vegetarisk mat inte längre handlade om linssoppa och hummus med morötter, men maten på Folk (i Folkteaterns entré) var helt splendido. Fast är man stor i maten bör man kanske sänka en halv special innan man går dit.
* Systembolaget. Trots fortsatt ociviliserade öppettider är jag en städse klippfast troende i denna Sveriges egentliga statskyrka. Särskilt missionen på Jaegerdorffsplatsen.
* Flygbussen till Landvetter Airport, enkel vuxen 89:-.
Man är ju mer kolportage än människa när man reser numera. Min retur gick via Stockholm (jag vinkade, men ni såg mig inte), så det tog 3 timmar i stället för en och en halv, men då kostade också returen noll. Tid är inte pengar längre, den är rabatt.
Passagerarna blir alltså lite grand som såna där packets som internet består av: ens resa bryts upp i hanterbara beståndsdelar och skickas bit för bit kors och tvärs, för att till slut fogas samman igen i ankomsthallen i det monument till köpkraften och uttråkan som är drottningens egen terminal, Heathrow T2.
Den heter faktiskt The Queen’s Terminal numera. How vulgar…
Allt står kvar där det stod när jag reste, Paddington Station, Sainsbury’s Local på Essex Road, Tuffe Viktor i gaiströjan på arkivbyrån bredvid mig. Inte som i Kiruna, alltså.
Vad har hänt sen sist?
Det visar sig att MI5, dessa intellektuella giganter i uppfällda kragar, spionerade på historikerna Eric Hobsbawm (han med det långa/korta århundradet), Christopher Hill (han med ‘Guds egen engelsman’) och AJP Taylor (han med första världskriget)…. “Vad vet dom om det förflutna som inte vi vet?” kanske de frågade sig. Men nej, dessvärre, det var mer kommissarie Lispington än så: Christopher Hill “ser ut som en kommunist“, bland annat.
Genius…! Nice to be back.
