Står det i tidningarna.

OK, artikeln publicerades på nätet bara häromdagen, men något genomslag hade man väl väntat sig i svenska media, för det är ju inga smågrejer, precis. Har jag missat något?

+ Nu också Torsten Kälvemarks utmärkta artikel i dagens AB.

Jag har en åkomma. Jag vaknar på morgonen med en melodi i huvudet, det kan vara precis vad som helst, från Mahler till Trio me’ Bumba. Det är inte alltid så trevligt som det låter, och jag fattar inte var de kommer ifrån, annat än någon djupt förhistorisk, bubblande minnesgrav där allting ligger och puttrar på något elakt, efterhängt sätt. De triggas alltså inte av något jag sett eller läst eller hört under dagens tidiga timmar, jag har dem i huvudet så fort jag vaknar. Freud har säkert en hel del att säga om detta.

I morse var det ‘Jag tror (jag tror) på sommaren’. Det var en schlager som drabbade oss under mina ungdomsår, men jag minns inte vem som sjöng den då. På Youtube idag syns i stort sett bara nyfascistiska versioner, som jag vägrar klicka på. Var det Trio me’ Bumba som spelade in originalet…?! Hur som helst, vad jag undrar är varför man behöver tro på sommaren? Den inträffar ju ändå. Det är som att säga ‘Jag tror (jag tror) på diskmaskinen’… ‘…blomsterbuketten’…’mopeden’. De finns ju ändå.

Varför spendera en massa tro på dem, när tron ändå är så bräcklig intellektuellt och känslomässigt, som vi vet från religionen? Sommaren, diskmaskinen, blomsterbuketten och mopeden är där för att vi ska känna oss trygga i deras existentiella Dasein. Om jag sa att jag inte tror på sommaren, och det blir ändå juni och midsommar och vackert, så borde jag ju känna mig ganska fel, och dum, och tvivlande. Det är därför jag inte bryr mig om att tro. Hellre veta.

Jag kan meddela att min skådespelardebut – tidigare omnämnd här – äger rum på nyårsdagen kl 15:00 (GMT) på BBC Radio 4. Det är första delen av dramatiseringen av Fredrik Backmans roman ‘Britt-Marie var här’. Jag är Berättaren, och frågade ju regissören, som man tydligen ska, “What’s my motivation here?” Hon blängde på mig och muttrade, “A willingness to tell the fucking story…” Nej, jag skojar bara, Janine har blivit en polare. Men nyårsdagen innebär ju att vi får en bra början på 2017, i alla fall… Länkar kommer när de kommer, men jag undrar om man kan lyssna på det utanför UK?

Post-truth har nu nått TLS. Skellefteå ligger i Nordnorge, tydligen. Där finns hur som helst den envist svensktalande klubben Mörkrets och Kylans Glada Vänner. Hurra för dom!

Kan det här vara något? Tror man får ta sig en titt när den kommit ut. ‘The Man from the Third Row: Hasse Ekman, Swedish Cinema and the Long Shadow of Ingmar Bergman’ av Fredrik Gustafsson (Berghahn).

Gustafsson är bibliotekarie på Filminstitutet och undervisar i film på Örebro universitet, och skriver dessutom om ämnet på sin blogg.

Filmhistoria rent allmänt syns mig som ett spännande ämne, men särskilt just Hasse Ekman, om vilken jag faktiskt inte vet särskilt mycket.

Jag skulle sagt att Klas Östergrens ‘Samlade noveller’ inte alls består av noveller, undantaget en eller två, t.ex. ‘Tumstock för en tillgiven’. Med vilket jag menar att han inte alls följer den moderna novellens formschema, etablerat av Tjechov, Joyce och andra: att lämna saker outsagda och låta läsaren fylla i; strikt ekonomi i ordvalet, låt formatet diktera mängden omfång och färg, inget definitivt och avgörande slut, und so weiter.

Det här är kortprosa som handlar om skrivandet. Skrivandet i sig. Vilket är rätt ovanligt att hitta i en novellsamling. Det börjar nästan alltid med att “jag” sitter hemma nånstans och plötsligt blir uppringd av någon som inte är huvudpersonen i historien, men är den som kommer att leda “mig” till huvudpersonen, som i sin tur har en tredje berättelse jag måste klara av innan jag kan berätta de föregående två.  Det är en slags extrem realism. Inte oväntat spelar konspirationer en viss roll i berättelserna.

Klas är en genuint demokratisk författare, i ordets bästa mening, på samma sätt som jag tidigare skrivit om t.ex. Tranströmer. Som läsare sitter man med honom vid köksbordet och funderar på samma saker, samma människor, samma händelser, och till slut låter man honom/berättaren avsluta alltihop just precis där berättelsen tar slut, när det – per definition – inte finns något mer att berätta. Det är det förtroendet författaren kräver och får, om han förtjänar det. Vilket Klas gör.

Nästa station: ‘Landscapes of Communism’ av Owen Hatherley.

“…men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma.”

Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson intervjuar oktogenaren Frank Baude i Proletären: om feminism, LGBT, romska tiggare och mycket annat av det som har fjärmat Baude från partiet sedan 2014. Nikolai Gogol på syra.

Say no more… briljant.

Fan, det verkar vara betalvägg. Det var det inte förut. I give up.

Och här nästa i serien: min hemstad.

Jag har fått en uppgift om att Daily Mails artiklar om Sverige och migrantoroligheterna “censurerats” i Sverige, även online. Jag är tveksam, men… Ni som är i Sverige nu: har ni några problem med att läsa denna (om Stockholm)? Denna (om Mölndal)? Denna (om Emmaboda)? De här två (1 och 2) om mordet på socialarbetaren?

Jag har nu sett rapporter i högermedia om att det är Daily Mail själva som blockerat artiklar om mordet p.g.a. motstridiga uppgifter om gärningsmannens ålder.

Detta från Breitbart, en nyhetsorganisation också den till höger.

Jag talade för övrigt igår med en person jag känner väldigt väl i Mölndal. Han förnekade helt att det skulle springa omkring beväpnade svenska “skyddspatruller” på gatorna, som Daily Mail rapporterade. Däremot är det riktigt att det samlas unga invandrargäng uppe på gåbron på kvällarna, som kan verka nog så hotfulla för en del.