Nu har jag läst Matthew Sweets ‘Operation Chaos: The Vietnam Deserters Who Fought The CIA, The Brainwashers, and Each Other” (Picador 2018). För en regelrätt recension läs gärna Andrew Browns i The G, för det här blir bara några allmänna reflektioner. Det är alltså historien om, främst, en av de första grupperna desertörer som landade och bosatte sig i Stockholm 1968, som politiserades kring den något mystiske Michael Vale – tänk er Svengali och Åsa-Nisse i en – och som med 70-talet kom att segla in i det alternativa universum som var och är LaRoucherörelsen och EAP.

Visst är de fascinerande öden, individuellt och kollektivt, men man kommer inte undan tanken att Sweet byggt sin iofs mycket läsbara framställning på människor och politiska grupperingar som alltid varit och kommer att förbli ytterst marginella. Man kan exemplifiera det med deras ständiga konflikter med Bertil Svanström och Svenska Vietnamkommittén, som i sin tur var ganska irrelevant i jämförelse med FNL-grupperna. Det var de senare som hade skin in the game, som räknades på den tiden.

Det är alltså i mycket en Stockholmshistoria. Jag kände ett flertal desertörer och draft dodgers i Göteborg när det begav sig, så jag känner följaktligen inte igen ett enda namn i boken. I Göteborg fanns inget ADC, American Deserters Committee, som tog hand om nykomlingar, ordnade bostad och så vidare, utan det sköttes mest av en iofs lika dunkel organisation kallad SCAN-SNCC, alltså det skandinaviska kapitlet av Students Non-Violent Coordinating Committee som sedan splittrades i tusen bitar och bl.a. blev The Weathermen.

Göteborgsamerikanerna – och stockholmarna verkar i det stora hela varit samma – var generellt inte särskilt politiskt engagerade. Antingen ägnade de sig åt militant alienation – gnälla på trista Sverige (utom brudarna) och langa tjack till varandra – eller assimilation: de lärde sig svenska snabbt, fick (ofta akademiska) jobb, bor i många fall fortfarande kvar i Sverige. Men de flesta stack hem igen när Carter kungjorde amnestin 1975. En av de jag inte vet vad som hände med var Steve. Man kan läsa om honom i mina förfelade memoarer (pdf):

Ibland var det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle komma till jobbet [på Volvo Torslandaverken 1974] med livet i behåll. Jag brukade nämligen hämtas av en arbetskamrat, en trekvartsgalen Vietnamdesertör som hade en babyblå Volkswagen. När man öppnade bildörren vältrade det alltid ut ett så gigantiskt haschmoln att alla som befann sig inom en tjugofem meters radie plötsligt sprang och köpte två Schweizernougat och en kokosboll, fnissande hysteriskt. När man väl letat sig in i bilen och känt sig fram till en sittplats knockades man medvetslös av Credence Clearwater Revival på maxnivå ur fyra högtalare, två fram och två bak. Denne min gode vän och chaufför ska förbli namnlös för det finns en minimal chans att han fortfarande lever. Han kom från någon patriotisk skithåla i sydstaterna, men kunde aldrig åka tillbaka dit för de hade satt ett pris på hans huvud. Vad han hade att berätta om sina upplevelser i Vietnam går inte att återge i en så pass familjeorienterad bok som den här. En sak är i alla fall klar: ett bra sätt att komma till rätta med narkotikaproblemet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika imperialistiska krig.

Jag har upptäckt en svensk kulturdebatt om det (o)etiska i att flyga med flygplan, till skillnad från att flyga med vingar gjorda av vax. Den tycks mig som vanligt handla om vårt behov av tröst, i den meningen att en personlig bojkott av flygresor inte har någon som helst effekt på verkliga förhållanden – mängden flygtrafik, mängden utsläpp – men den får oss att känna oss bättre om oss själva, lättar på våra samveten. Och absolut inget fel i det, för det ger en en personligt-etisk grund att stå på när man kritiserar andra. Helt OK.

Men det kommer inte att ha någon som helst effekt på verkliga förhållanden därför att flygen flyger ändå, beroende på att den överväldigande majoriteten flygresenärer är “affärsmän” – i verkligheten, som vi vet, middle management riff-raff  med illasittande kostymer och billigt rakvatten – vars hela tillvaro i en global kapitalistisk värld vilar på, bland mycket annat, flygresor. Inte ens långsiktigt kommer den verkligheten att förändras genom individuella bojkotter, därför att den verkligehten är systemisk. “Systemisk” alltså – the clue is in the word.

Det här låter för mig lite grand som “hen”, alltså än en gång en svensk åtgärd som inte har någon som helst effekt på verkligheten, om det så gäller könsutjämning eller andra relaterade (och viktiga) områden, utan är till för att vi ska kunna göra en personlig markering, inget mer. Det är ett rockmärke, inte ett genuint försök till reell förändring. Jag citerar än en gång W E B Du Bois: “It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!”

Ögonen blöder, ryggen värker, ordförrådet är tomt, inga stavningsregler gäller längre… Jag hade glömt hur stachanovitiskt korrekturläsande är. Men jag är nästan framme. Som en teaser för mina trogna bloggläsare tänkte jag lägga upp innehållssidan. Vad boken sedan handlar om? I have no idea. Men i mars får vi reda på det.

Jag har glädjen att meddela att jag inte bara är i livet, utan fått det certifierat av Svenska kyrkan i London. Erhåller man någon slags pension från Sverige, som jag nätt och jämnt gör, måste man varje år få någon bemyndigad institution att “Härmed intyga(s) att ovan angivna person lever” för att Pensionsmyndigheten inte ska behöva betala pengar till de döda.

Jag stannar lite inför den något prosaiska formuleringen “…lever”. Inte “…är vid liv”. Eller “…existerar i sinnevärlden”. Eller “…sågs just idag av flera vittnen vid gatukorsningen White Lion Street/Islington High Street”. På de andra språken blir det “…is alive”, “…lebt”, “…vive”, “…e in vita”, “…est en vie”, och så något på grekiska som jag inte förstår.

Nu lever jag faktiskt ett ganska rikt och varierat liv, tackar som frågar, men tänk om ett sånt här “Levnadsintyg” landar på dörrmattan hos någon som har anledning att tveka innan de svarar. “Lever?” mumlar han kanske. “Ja, om man kan kalla detta ett liv, så…”.

Och så tar han på sig rocken och tar bussen till svenska konsulatet i Bremen, som är stängt, så han får åka vidare till Bremerhaven och sjömanskyrkan där, som omedelbart konstaterar, inte bara att han lever utan skriver under på det, med stämpel och allt, och sedan bjuder på en kopp kaffe och en kanelbulle och en stunds samkväm före gudstjänsten.

“Ja, jag lever…” tänker han på bussen tillbaka hem. “Hurra.”

Nyhetsbanken skrev för inte så länge sedan om en ny tysk bok som pekar ut Olof Palmes mördare som en viss Hamid Dadashnijad, en iransk kurd. Jag har fått ett par förfrågningar om detta kan vara samma namn (och bild) som Allan Francovich visade mig den där dagen på Primrose Hill 1996-7, vilket kan man läsa om i min gamla text ‘Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet’ (pdf). Jag tänkte jag lika gärna kan redovisa mina tankar här också.

Namnet. Jo, namnet på lappen som Allan visade mig började på ‘Dada-‘. Men det var avsevärt längre än ‘Dadashnijad’, så till den grad att min omedelbara reaktion blev att jag aldrig i livet skulle kunna lägga det på minnet utan koncentrerade mig på de första bokstäverna i stället. ‘Dadashnijad’ är emellertid kort nog för att jag i alla fall skulle försökt minnas det.

Bilden. Nu kan visserligen bilden som visas på Nyhetsbanken ha kopierats ett oändligt antal gånger och därför förlorat mycket i kvalitet. Jag har i alla fall svårt att se några likheter med fotot Allan visade mig, men det är alltså inte omöjligt att det rör sig om samma bild. Det jag fick se var ett till både storleken och utseendet ett passfoto vars (renrakade) ansikte visade påfallande likheter med Fantombilden – det blev också min första reaktion på bilden, varvid Allan nickade och sa “Strange, isn’t it…?”

Härkomst. Nyhetsbanken uppger alltså att han ska ha varit iransk kurd. Till mig sa Allan att han var farsitalande iranier. Nu vet jag inte om iranska kurder talar farsi? Det kanske de gör. Men Allan kan ju också fått det om bakfoten.

Allt detta med reservationen att jag naturligtvis kan minnas fel. Men mina minnesbilder från den dagen är fortfarande så pass skarpa att jag inte tror det är fel. Det var ju en rätt bisarr situation, en sådan som etsar sig fast.

Gunnar Wall skriver en övertygande kritik av SVT-programmet ‘Statsministern, Ebbe och affären‘. Jag ska inte lägga något till Gunnars kommentarer annat än att säga att det borde skrivas en hel bok om svenska mediers täckning – eller icke-täckning – av kontroversiella händelser, från Kreugeraffären via Haijby/Kejne, Hammarskjöld,  Palmemordet och framåt. Tystnaderna är ibland bedövande. Varför är det så?

Den avundsvärt produktive Gunnar Wall – kollega och vän, ska påpekas – har just i dagarna kommit med sin nya bok, “Huvudet på en påle – om statlig mörkläggning och terror i demokratier” (Semic). Som alltid är det en ytterst läsvärd bok grundad på gedigen forskning och kunskaper, och framför allt är den högst samtidsrelevant. Första delen tar upp ett antal mer eller mindre kända exempel på hur lätt demokratin och demokratiska värderingar kan haverera, i t.ex. stöd för terrorism, olaglig mörkläggning, tortyr och mord (eller vad Henry Kissinger förmodligen skulle kallat “realpolitik”…) Andra delen sätter luppen på en händelse där Gunnar är milt uttryckt väl bevandrad: Palmemordet, och här specifikt de underliga, ofta motsägelsefulla, turerna kring Lisbet Palmes olika vittnesmål från mordnatten och framåt. Det är riveting reading, man sitter fastnaglad vid läsningen. Rekommenderas varmt.

Dom borde ju lärt sig simma i alla fall… Kan vi hitta några motsvarigheter på svenska? Fylla? Vänstertrafik? Uttråkan?

Uppehållet beror på att jag varit på arbetsresa i Sverige. Nose to the grindstone, fast i underbart nordiskt vårväder, med ren luft som bonus. Det har varit översättning, bokdiskussioner, planering, samt en och annan Kalix löjrom på Kvarnen som belöning.

Man kan liksom inte låta bli att tänka på Brexit som den taskigaste av metaforer, skilsmässan, och det i de mest genusslentriana termer. Theresa May börjar bli irrationell och säger hon tänker vara a bloody difficult woman. Juncker svarar, samla dig nu, låt oss vara förståndiga och business-like. Vi har barnen att tänka på. För att inte tala om min LP-samling.

Sverige, som sagt… Var kommer det där ifrån när alla intervjusvar börjar med, och alla konversationer innehåller, “Nämen” eller “Jamen”…?

“Du har vunnit VM i fiol, fantastiskt! Hur känns det?” – “Nämen, det är ju ganska fantastiskt, som sagt…”

“Vad tyckte du om Dylans Nobelpris?” – “Jamen, det tycker jag var urdåligt…”

Vaddå ‘ja men’…??? Vi svenskar har många språkliga tics, och få är förståeliga för utlänningar som jag och Ahmed Saladin Khalifa och Klaus Wunderlich. Tänk på det nästa gång ni säger “Nämen/Jamen”.

Det finns, mig veterligen och spanerligen, fortfarande ingen ordentlig och subtil Curry Wurst att äta i Sverige. Om jag har fel, rätta mig!

…ett par frågor, bara.

Varför finns det inte installerat i alla fordon – inte bara lastbilar – ett immobiliseringsskydd där legitima förare, en eller flera, måste göra ett tumavtryck innan motorn kan startas? Om det går på mobiler ska det väl gå på en instrumentbräda.

“Hur ska vi tala med barnen om detta?” är en rubrik som återkommer i nästan alla tidningar jag sett. Jag fattar inte vad problemet är. Är dom gamla nog att ställa frågor om det så är dom gamla nog att få reda på sanningen om det. Och gamla nog att börja lära sig vara kritiska.

Har Leif GW Persson någonsin sagt något om brottslighet som inte är en himmelsvid självklarhet?