Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Svenskt allmänt’ Category


Axplock i svensk dagspress

Monday, November 5th, 2018

* Bra rutet, som det heter, av Åsa Linderborg i AB om den pinsamma fars som är Mikael Holmström och DN:s ubåtsrapportering. Ideologisk agendajournalistik i sin mest uppenbara form, som ju bl.a. Torsten Kälvemark titt som tätt påpekat.

* För övrigt, Torstens blogg ‘Tidens tecken’ (se listan till höger) ligger stilla och orörd sedan början på året, vilket man kan tycka är lite synd, men jag har hört att annat arbete tar upp för mycket av hans tid.

* I samma tidning, och lite överallt, får vi oss till livs en nygammal Palmeteori om Sydafrikas möjliga inblandning, detta ur en ny bok om Stieg Larssons efterlämnade arkiv. Bråda dagar för Gunnar Wall…

* Men det där låter ju ändå aningen mer trovärdigt än Skandiamannen, varöver jag kommenterat ett par gånger på Gunnar W:s blogg, bl.a. här.





Filter, Skandiamannen, Gunnar Wall

Sunday, October 28th, 2018

Filterartikeln om Skandiamannen som Olof Palmes mördare har blivit utökad till bokform. Författaren Thomas Pettersson väljer att kalla den “Den osannolika mördaren”, en titel som kanske är lite bättre än han avsåg. Boken har tydligen inte fått så mycket uppmärksamhet i pressen, men som väntat har Gunnar Wall nu gett den avsevärt med utrymme på sin blogg. Och det är en – lika väntad – kirurgisk nedmontering av hela teoribygget, från utstämplingstiden till hans påstådda roll som “den stirrande mannen” vid Grand och, inte minst övertygande i mina ögon, en påstått våldsbenägen personlighetsprofil som inte alls verkar stämma överens med vad vi vet om honom.

Inte minst märkligt i allt det här, som Gunnar W också påpekar, är hur Filters chefredaktör Mattias Göransson hundraprocentigt gått i god för Petterssons teori. Skandiamannen är Palmemördaren, punkt slut, end of, diskussionen avslutad. Han har alltså övergivit utgivarens traditionella roll som positivt inställd men i grunden neutral förmedlare av en mordteori och i stället satt Filters hela, och avsevärda, prestige på att Skandiamannen är den skyldige. Det är ett ställningstagande som liknar ett slags journalistiskt box-ticking: Thomas Quick/Hannes Råstam? Tick. Schibbye/Larsson? Tick. Palmes mördare? Tick. Det är minst sagt våghalsigt, kanske fatalt.





RIP Bo Cavefors +

Tuesday, October 16th, 2018

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…





Nobeliskt

Friday, October 12th, 2018

Jag har läst Thomas Steinfelds artikel om Nobelpriset tre gånger och fattar fortfarande inte vad han är ute efter. OK, nummer ett, och enklast av allt. Han gillar inte att priset går till marginella figurer som inte skriver romaner, poesi eller seriös dramatik (inte Dario Fo, men gärna Pinter, vad jag förstått) Det är en åsikt man gärna får ha, så klart, men jag håller inte med om den. Jag tycker tvärtom att priset vinner i tyngd och mening om det ges till just författarjournalister som Alexijevitj och sångare som Bob Dylan. Inte bara det, jag ser gärna också att det utvidgas i “ideell” riktning till en massa filosofer, språkforskare, essäister och andra.

Vad Steinfeld aldrig lyckas förklara är vad han menar med “världslitteratur”, alltså det som bör premieras av Akademien. På ett ställe står det att priset alltid avsett “upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare”. Lite senare får vi “den universella litterära gemenskapen”. Därefter ska den “spegla ett verks betydelse för världslitteraturen”. I’m none the wiser. Men efter detta kan man sedan kanske ana sig till vad han menar med “världslitteratur” genom att jobba utifrån hans motsatser, alltså Dylan, Jellinek och andra, som aldrig liksom lyckats översättas. Och översättning är något Steinfeld är upptagen vid.

Det är detta jag inte fattar med vad han kallar “världslitteratur”. Det är ju en gammal sanning att det som går att översätta globalt är vad som i grunden är lokalt. Jag menar, i ett berömt exempel (à la Colm Tóibín – betalväggad, men dygnstillgänglig, tror jag) varför har Jorge Luis Borges’ Buenos Aires, Fernando Pessoas Lissabon och Flann O’Briens Dublin blivit just världslitterära städer, oftast böcker som är fenomenalt översatta och hungrigt lästa av dom av oss som fattar nånting om världen och om kvarteret. Ingen av dem vann Nobelpriset.

Nej, vad jag fruktar Steinfeld menar är det som författaren/kritikern Tim Parks kallat, inte “världslitteratur”, utan “den internationella romanen“. Lättöversatt (“Scandinavian writers I know tell me they avoid character names that would be difficult for an English reader”), lättförståelig och lätthanterlig för en läsande medelklass i det som finns kvar av liberal-demokratiska samhällen. Jag har kanske missförstått Steinfeld, men i så fall mest på grund av att han uttrycker sig så jävla luddigt. Är “världslitteratur” bara de författare som vunnit Nobelpriset, minus dom han inte gillar?





SD som antinationalister?

Sunday, October 7th, 2018

Under valrörelsen nyligen fick jag se en bild på en SD-manifestation någonstans i Skåne där en kvinna höll upp ett plakat med vad jag tror är ett Jimmie Åkesson-citat (ej ordagrant): “Ska man bo i Sverige så ska man banne mig tala svenska”. Vilket jag i och för sig tycker är en paroll man i stället borde rikta mot den tilltagande angliseringen av svenskan, men det kan vi kanske lämna därhän. Fast jag tycker också plakatet är ett utmärkt exempel på en gammal klassisk men fortfarande högst giltig trop: den främlingsfientliga populisthögerns självupplevda sårbarhet.

Det har att göra med ett slags nationens patologi. Från nazistisk ideologi på 1920-talet fram till våra egna dagars konspirationsteorier om ‘The Great Replacement‘ så betraktar den främlingsfientliga högern den egna nationen – i form av både Gemeinschaft och Gesellschaft, det egna samhället och gemenskapen, den egna “rasen”/etniciteten, den egna kulturen och det egna språket – som en unikt bräcklig konstruktion. Den är något som står inför en akut och påtaglig risk att störta samman och utplånas med varenda nyanländ asylsökande, med varenda moské som byggs ner för gatan, med vartenda konstiga språk man hör på spårvagnen.

Det är ju här det där med “segra eller dö” hör hemma. Alla dessa mer eller mindre öppna referenser till “styrka”, “manlighet”, “stolthet”, “nationen”, “Karl XII” och den slutgiltiga “segern” måste i den främlingsfientliga högerideologin alltid beledsagas av tanken att den nationella “döden” samtidigt är en alldeles överhängande fara. De betraktar å ena sidan Sverige som ett starkt, stolt och uråldrigt land, med eviga värden och unik kultur. Men, vänta nu, Sverige är inte starkare och stoltare och evigare än att de samtidigt betraktar nationskroppen som så besmittad, svag och dödsrosslande att det nu krävs blodig politisk kirurgi i stället för en massa snöflingeliberala terapisamtal.

Det paradoxala med den inställningen är ju inte bara att den är så skriande kontrafaktisk och att Sverige, på gott och ont, är och förblir ett av de mest homogena samhällen och kulturer som någonsin existerat, utan att den här lögnaktiga patologiseringen av nationen är något av det mest antinationalistiska man kan tänka sig. De dissar Sverige, de pratar ner sitt fosterland! Om jag inte visste bättre skulle jag, som svensk, känna mig kränkt. Och, för övrigt, det emblematiska ögonblicket för den här antinationalistiska reflexen är ju Hitler, när han i sitt testamente från bunkern säger att tyskarna nu “förtjänar sin undergång”. Nationen dög till slut inte till. Operationen lyckades men patienten dog.

Det är mest på behörigt avstånd jag följer debatten om huruvida SD:s framgångar ska tolkas som baserade i klass eller något annat. Jag tror i och för sig att klassargumentet har sina svagheter, men så är de olika högerpopulismerna ett så sammansatt fenomen i sina olika länder att jag fortsätter hålla ögon och öron öppna, i alla fall vad gäller Sverige. Men de har förstås också många gemensamma drag, både historiskt och över gränserna, och jag tror detta är ett av dem.





Wall om Anér

Friday, September 21st, 2018

Jag kan inte varmt nog rekommendera Gunnar Walls nya bloggpost “Ett långt farväl till Sven Anér”. Det handlar för det första om två av de stora frågor Anér så energiskt engagerade sig i, kärnkraften och Palmemordet. Båda ämnena må ha en doft av anno dazumal över sig, men den doften borde man i så fall omedelbart vifta bort, för de är fortfarande högst aktuella frågor. Men Gunnars text handlar också om hans personliga och professionella vänskap med Sven Anér, som alltså avled tidigare i år, och hur det personliga/professionella ofta stöter mot varandra och får oförutsedda men varaktiga konsekvenser. Det är helt enkelt fascinerande läsning.





Pjäser vi skulle vilja se

Monday, August 13th, 2018

Det måtte väl för jösse namn finnas något svenskt teatersällskap som just nu håller på att repetera inför höstpremiären av Tartuffe, ou l’Imposteur. Jag menar, den är ju en given akademiesk succès de scandale. Jean-Kladd Arnault som huvudpersonen, Madame Pernelle är Katarina Frostenson, Orgon naturligtvis Horace Engdahl, Elmire som Ebba Witt-Brattström och Mariane som Sara Danius. Jag skulle köpt biljetter på momangen.





Ex libris

Tuesday, July 31st, 2018

Jag läser en bok som har detta exlibris på insidan pärmen. Tror inte man behöver tveka så mycket om herr Jernbergs politiska sympatier (ledtråd: ej sosse). Den lilla texten i marginalen lyder “C. Ellsén pinxit 1944”. Har googlat men inte hittat något om Östen Jernberg. Runtecknen i mitten får jag till “S” och “Ö”. Värjan, sabeln och pistolen tyder väl på militär bakgrund, men handslaget vet jag inte riktigt vad det ska stå för. Någon som har fler idéer?





Valet

Tuesday, July 24th, 2018

Jag har fått brev från Ulf Kristersson och Annie Lööf, som vill att jag ska rösta på dem den 9 september. “Utlandssvenskarna är viktiga för Moderaterna” säger Kristersson, och det kan jag säkert tro. De vill sänka “SINK-skatten” och avskaffa “exitskatten” och de vill “värna” om “IB-programmens” fortlevnad i Sverige. Jag har personligen ingen aning vad dessa skatter och program är för något, men att gamla IB fortfarande härjar i Sverige tycker jag är lite oroväckande.

Att bo utomlands “breddar horisonterna” säger Lööf. Jag är inte så säker på det, egentligen. Det kan också få världen att krympa rätt drastiskt, det har jag sett exempel på under åren, hur man blir lite räddhågsen, defensiv och passiv-aggressiv, sentimental, både i förhållande till den nya miljön och den man lämnat bakom sig. Det är väl just därför så många utlandssvenskar röstar på moderaterna, om nu den klyschan fortfarande stämmer.

För övrigt vågar jag nästan lova att den enda utlandssvenska röst KFML någonsin fick var min. Jag tror det var valet ’76.

Jag är lite osäker på varför jag just i det här valet uppmanas återinrätta mig i röstlängderna och delta. Jag trodde om man inte varit folkbokförd i Sverige på tio år så stod man utanför. Kanske har lagstiftningen ändrats? Men det blir nog inget röstande för min del, varken åt ena eller andra hållet. Jag har sedan länge känt det som lite oetiskt att rösta i ett land vars politik jag följer på det ytligaste av manér och inte engagerar mig i något särskilt. Det är därför jag röstar så flitigt här, när jag får lov.





Arbetsmoral

Wednesday, June 27th, 2018

Vilken lysande svensk seger! Inte bara för att de vann utan för att de var överlägsna Mexiko på alla områden: spelupplägg och taktik, fasta situationer, teknik, laganda – och arbetsmoral. Det sista är inte bara något alla la märke till under matchen, det vad alla kommentatorer här över också pekat på, både under och efter matchen, och inte bara denna matchen heller.

En liten språklig infallsvinkel här. “Arbetsmoral” heter work-ethic på engelska. Alltså, det som anglosaxer ser som “tillämpad moral” ser vi som själva moralen, själva utgångspunkten. De betonar moraliskt agerande, vi lägger vikten vid moralens befintlighet. Eller med andra ord – se t.ex. Londonboken sid 344-5 – de väljer verbet, vi väljer substantivet.

Och så är det nog. De gånger jag fått insikt i modern svensk idrottskultur har detta bekräftats för mig flera gånger om, t.ex. när sonen gick på svenska hockeyskolor på 90-talet. Det ledarna försökte få hem hos ungarna var inte så mycket hur bra eller dålig du är utan hur bra du är på att jobba – och det handlar om att jobba för laget minst lika mycket som att jobba på din individuella utveckling som spelare.

Och då betyder “jobba” mer än att jobba på isen. Sonen tränade med Frölundas 83:or en gång och jag fick se de otroligt detaljerade journalerna över individuella spelare, samtliga då elva-tolvåringar alltså. Först på meritlistorna stod saker som om de kom i tid till träningen, attityd och hållning i omklädningsrummet, hur väl de lyssnar och tar åt sig beröm och kritik, osv. och först därefter kom skridskoåkning, klubbföring, spelsinne och allt det andra.

Det är imponerande och föredömligt, tycker jag. Precis som matchen idag. Och den som vill säga något om arbetslinjen får gärna göra det.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004