Det här med Open Source Intelligence är en av de intressantaste sakerna som hänt inom, jag skulle sagt journalistiken, men det är ju oftast inte journalister som jobbar med OSINT utan folk från en mängd områden som arkitektur, forensics, geografi, osv. Det är på sätt och vis en sann medborgarjournalistik. Den här bloggposten på NYRB är en föredömlig historik och genomgång av fenomenet, inte minst hur det ibland krockat med konventionellt undersökande journalistik, som i fallet Seymour Hersh och Syrien.

Själv läser jag regelbundet websiten Bellingcat, en av de första och viktigaste onlinegrupperna som sysslar med OSINT. Många har också spekulerat om man inte skulle kunna göra ett OSINT-projekt av det som hände på Sveavägen/Tunnelgatan 28 februari 1986. Läser man, som jag gör, Gunnar Walls blogg (se länklistan) så är det lätt att förlora sig i alla de variabler som styr vilka vittnen som var var, såg vad, agerade hur, särskilt kanske vad gäller diskussionerna kring Skandiamannens eventuella roll.

Jag vet att en del har funderat på om man skulle kunna anlita en grupp knuten till Goldsmith’s College här i London, Forensic Architecture, som redan genomfört ett flertal imponerande projekt. Vem som skulle stå för omkostnader och liknande återstår kanske att reda ut, men varför inte Palmegruppen själv? Hur som helst tror jag en exakt grafisk-digital reproduktion av händelseförloppen, inkluderat samtliga variabler, skulle lägga väldigt mycket i dagen.

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle skriva och lägga upp det här, och kommer kanske att ångra mig. Men, skit i det, för det finns ett principiellt resonemang bakom det hela som jag tycker är, ähm, inte oviktigt.

Jag fick just avslag på en ansökan om treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Jag är, och jag menar detta uppriktigt, varken särskilt förvånad eller besviken. Anledningen – både till beslutet och min reaktion – är att det absolut främsta kriteriet SVFF anlägger är att man ska kunna uppvisa en någorlunda regelbunden produktion, särskilt under perioden från när man senast fick stipendium. Och det kriteriet blir desto viktigare ju större stipendiet i fråga är; se närmare förklaring här (pdf).

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att min bokproduktion varit särskilt regelbunden, annat än kanske alldeles i början: 1980, 1982, 1985, 1987, 1995, 2000 och 2018. Så jag tycker faktiskt beslutet är fair enough. Sådana är reglerna, och har dessutom alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag har aldrig varit bra på att få stipendier och det har alltså sina randiga skäl just i dessa rutiga orsaker.

Å andra sidan kan man fråga sig om en författares produktionstakt borde vara det allra första kriteriet, det som brädar allt annat? Min åsikt är att, jo, det är en viktig aspekt av saken därför att det berättar mycket om ens professionalism, commitment och litterära utveckling. Men det är också ett slående kvantitativt, mekanistiskt och Fordist sätt att se på kulturproduktion.

Och det inte bara för att det synsättet väljer att helt bortse från hur en individs ekonomiska och yrkesmässiga situation kan se ut, som i mitt eget och många, många andras fall. Utan också, kanske framför allt, för att vi numera lever i en helt annan kulturproduktiv värld än vi gjorde på t.ex. 1980-talet.

Det är, som allom bekant, en av de mest prekära arbetssituationer som finns att vara fri yrkesutövare nu för tiden, och inte bara för att det allmänna ekonomiska läget är som det är. Frilansjobben blir allt färre och arvodena stagnerar. Man skär ner på kulturbevakning och artikelutrymme, allt färre think pieces, väldigt lite facklitteratur recenseras. Man kan inte längre “profilera sig” analogt, den tiden är svunnen. Alla kan inte skriva deckare.

Kort sagt, det kostar på att skriva en bok. Om man inte har stipendium.

SVFF:s produktionskriterium är nog förvarbart, än så länge. Men jag undrar om det inte redan nu börjat gnissla betänkligt mot den verklighet vi kulturproducenter lever i.

Den Emil Boldt-Christmas jag nämnde i föregående post var alltså den f.d. marinattachén i London 1936-39, som strax efter kriget gav ut den kontroversiella boken ‘Voro vi neutrala?’. Den gav upphovet till den omstridda självrannsakan den svenska militären, särskilt flottan, fick genomföra vad gäller “nazistanstrykningen”, en process som höll på till långt in på femtiotalet.

Jag hittade igår en intressant bakgrundsartikel, “Voro vi neutrala – affären Emil Boldt-Christmas 1946. Sammanfattning av Urban Sobéus artikel i KKrVAHT nr 2 2002”. För den som vill veta mer om denna intressanta kontrovers är det utmärkt läsning. En sak jag inte visste var att Boldt-Christmas strax efter krigsutbrottet blev personligen inbjuden av Churchill att närvara vid några av den brittiska flottans övingar. Och:

“Churchill kallade Boldt-Christmas till ett enskilt samtal där han fick ett budskap med hem till den svenske statsministern. Efter hemkomsten träffade han Per Albin Hansson personligen men vad budskapet innebar har jag ej kunnat utröna.” Jag undrar om historiker lyckats få reda på vad budskapet innehöll?

The G fortsätter sitt Sverigetema idag med en långläsare om Palmemordet av Imogen West-Knights. Och jag tycker det är en ganska rimlig summering av åren som gått. Vissa saker skulle man kunnat lägga mer betoning på, andra mindre, men även långläsare har ju sina gränser.

+ En annan sak med Åsbrinks resonemang om den påstått kompakta tystnaden under och efter kriget (se gårdagens post) är ju att det i sin tur tystar ner de många röster som under hela kriget – och efter – tog klar ställning mot nazismen: aktivister, publicister och författare som Ture Nerman och kretsen kring Trots Allt!, Armas Sastamoinen och Arbetaren, Emil Boldt-Christmas, och många andra, inkluderat Torgny Segerstedt fram till hans död strax före krigsslutet. Som om dessa röster plötsligt skulle valt tystnaden vad gäller att ställa tysklandsvänner och nazistsympatisörer till svars! Tvärtom gjorde de naturligtvis rättmätigt väsen av sig, inte minst vad gäller Ture Nermans kritik av bedömningsnämndens högst begränsade befogenheter. Att Åsbrink ignorerat alla dessa röster tycker jag är nära nog obegripligt.

Elisabeth Åsbrink skriver en lite konstig sak om Sverige i dagens The G. Jag fick just ihop ett insändarsvar, som säkert inte kommer in för det är nog för långt. Men här är det i alla fall:

Elisabeth Åsbrink (Guardian 14 May 2019) is not quite right in saying there were “no postwar legal or moral purges” of Nazi sympathisers in Sweden. The ‘Sandler Commission’, set up in 1946, looked into the often brutal way refugees had been dealt with, in particular the role of the Security Police. At the same time, the so-called ‘Assessment Board’ began vetting civil servants with “extreme political views”. Above all, the Swedish military saw widespread purges of Nazi sympathising officers, a process that lasted well into the 1950s. To be sure, some of these reckonings may have been legally rather toothless and their results ineffective – but was Sweden really unique in this respect?

           I also find it odd that Åsbrink should claim a general ignorance in Sweden as to concessions made to Germany during the war. The sealed troop trains thundering back and forth to Norway were certainly no secret to people living on Sweden’s west coast; throwing rocks at them became something of a pastime for many. The passage of the Engelbrecht Division from Norway to Finland across northern Sweden in June 1941 was the subject of heated debate both during and after the war, as were of course Swedish exports to Germany up to and beyond Stalingrad. Ignorance of these matters, where it exists, is of course lamentable but you would really have to be extraordinarily deaf to the public debate of the past six decades in Sweden to have avoided them.

            I do agree with Åsbrink that it could be claimed Sweden built up its postwar welfare state on its wartime profits, in particular health care and public housing. But, as with the concessions to Germany during the war, critics like Åsbrink (and she is not alone) never want to answer the question: what else should Sweden have done – and when? Denied the passage of Engelbrecht Division in ’41 and faced the very real risk of Germany occupying at least northern Sweden, so rich in raw materials? Should it actually have held back on the construction of the welfare state after the war? Why? Out of sympathy for our less fortunate neighbours?

            I, too, used to feel a need to apologize for the fact that Sweden was never occupied by Germany during the war. Then, one day in the 1980s, I interviewed the late Henry Denham, Britain’s naval attaché in Stockholm during most of WWII. As I began to express a degree of shame over Sweden’s concessions to Nazi Germany, Denham held up his hand and said: “What else could they do? They had a job to perform, it was a difficult balancing act.” He was not just being polite.

Gunnar Pettersson

Det var ett tungt besked som kom på WhatsApp i morse. “Torsten Kälvemark är död”. Han blev 77 år. Jag mailade med honom bara för några veckor sedan. Han hade just skickat mig sin senaste bok, den fascinerande och skrämmande ‘Katedralen som sprängdes – den ryska kyrkans martyrium 1918-1938’ (Artos 2018) Han hade en imponerande meritlista: som vass skribent på AB:s kultursida; som författare till böcker i ämnen som ofta rörde Ryssland och Baltikum, om så historia, politik eller kultur; som ofta anlitad sakkunnig i exempelvis högskoleutbildningen; och naturligtvis som bloggare på Tidens tecken (se länklistan).

Jag lärde känna Torsten 1989 när han kom hit som nyutnämnt kulturråd; han blev en av de bästa vi haft på den posten, faktiskt. Han stannade till 1992 och de åren sammanföll med Alvar Alsterdals sista tid som pressråd (1983-1991). De två fann varandra kongenialt sällskap, de delade en mängd intressen, inte minst religionskultur (om nu något sådant finns) där Alvars mångåriga fascination med judaica hade många beröringspunkter med Torstens djupa kunskaper om, och engagemang i, den ortodoxa kyrkan. Det blev Torstens och min vemodiga uppgift att anordna minneshögtiden för Alvar i St Bride’s på Fleet Street.

(För övrigt, Torsten beskriver sin vänskap med Alvar i en mycket fin kommentar till ett inlägg från 2009 här)

Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Torsten så tror jag det blir “seriös”. Vilket som vi alla vet inte är detsamma som “solenn”, “högtidligt allvarlig”. Jag menar det snarare som att han inte bara visste vad han pratade om, utan han visste det djupt och passionerat. Kunskap och insikter utgjorde en slags befrielse, rentav en källa till glädje. Vilket kanske är något att ta fasta på i dessa tider.

(Jag ville inte lägga upp den här posten förrän Torstens död blivit “officiellt” bekräftad, vilket nu skett i Aftonbladet med Åsa Linderborgs fina runa, och säkert annorstädes också, vad det lider)

+ Här några minnesord i DN av Maria Schottenius och Olle Svenning.

+ En understreckare i SvD om Torstens sista bok.

…innan vi fortsätter med allvarligheterna. Mannerström lagar “chicken curry“… Inte en enda masalakrydda, så långt ögat kan nå. I stället…? Bananer! (Bananer???) Röd paprika! Soya! Kokosolja! Limon!

OK, det är nån slags kycklinggryta, men inte fan är det chicken curry. Vad har den här mannen gjort för annat ont mot våra matvanor? Inte vet jag. Men jag väntar på the mug shot from a Florida jail. Han borde ju åka fast, efter alla dessa år.

Under mitt lördagssvep genom svenska tidningar online stötte jag på Lena Anderssons kommentar om Arnaultdomen. Jag måste säga jag tycker den är väldigt underlig, om inte rent okunnig. Målsägandens beteende post facto, hur motsägelsefullt det än kan framstå, var helt enkelt inte något som stod under rättslig prövning. Det hade och har inget med brottet i sig att göra. Detta är inte alls ett uttryck för något slags “robotsamhälle” – vad det nu är – för det är helt enkelt så ett brottsmål fungerar. Ta exemplet hustrumisshandel. Om en kvinna – hur motsägelsefullt det än kan framstå – väljer att stanna kvar hos sin våldsamma man så gör det varken från eller till vad gäller själva brottet han begår. Han är lika skyldig för det. Den sortens “robotik” – vad andra kanske skulle kallat juridisk stringens – kan jag faktiskt leva med, gladeligen.

Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!

Gratulerar! Svenskar är de som tror minst på konspirationsteorier jämfört med fransmän, tyskar, britter, ungrare, italienare, polacker och amerikaner. Detta enligt en undersökning utförd av universitetet i Cambridge och YouGov, bekostad av Leverhulme Trust (som ju i och för sig är den hemliga världsregeringen).

+ Jag får återkomma med att ta tag i de problem som finns i bakgrunden till undersökningen, liksom mycket annat som sägs om konspirationsteorier. Men betänk bara ett kognitivt problem här: kan man verkligen “tro” på en teori?

De två första frågorna jag inte fattat: Har dom fortfarande kvorum nu när Jayne S har avgått? Har hon verkligen “avgått” – eller “ställt sig vid sidan av”, som The Three Stooges?

För att parafrasera Sara Danius, de har uppenbarligen aldrig slått upp “getting your shit together” i ordboken. Och det ser väl mer och mer otänkbart ut att Akademien får ta hand om Nobelpriset nästa år, och tur det är nog det. Låt kungen avskeda hela gänget, ge priset till Vitterhetsakademien, och låt en helt ny Akademie hyra några rum på Västerlånggatan för att sköta ordböcker och stipendier. Enough is enough.