…när jag kommit hem så börjar jag googla på Mark Levengood och sen Jonas Gardell och sen Bertil Gardell och sen Mattias Gardell och sen Edda Manga (jo, jag lovar) och till slut Bwana Club (nä, det lovar jag inte alls, men det är sant…)
Jag menar, jo-jo… Det var kul första gången, men som min vän Tony Platia (snygg bild) brukar säga: “Don’t make a fucking career out of it”.
Nån gav mig en bok av Mark Levengood att läsa. Jag trodde jag skulle dö.
Siewert Öholm – och Newsmills redaktörer – har en rätt snygg omskrivning på gång, i en debattartikel idag: “Men räcker det med ‘namedropping’ för att få kärntrupperna att moblicera?”
Moblicera… Det låter lite mer kyskt fransyskt, lite mer oh-la-la, än det gamla vanliga mobilisera. Och det är väl därför Siewert, den flamsiga gamla transan, stavar det så.
På tal om pricks: om man hade ett ord som “möblicera” så skulle det ju kunna betyda det där man gör när monstren är på väg att bryta ner dörren och man flyttar en massa garderober och sängar och fåtöljer mot den så att dom inte kan komma in. -“Hjälp! Vi måste möblicera!”
För övrigt, bara så ni vet: anledningen till att jag överhuvudtaget läste den artikeln var att den handlar om en för mig tidigare okänd förmåga kallad – wait for it, wait for it… – Lennart Sacrédeus… Lennart Den Förheligade Guden. Vilket jävla fjollegäng KDS alltid har varit, eller hur…? Handbags at dawn.
Har charmknuttarna i Bildts gamla outfit, The Lundin Group, hittat en inväg till blivande utrikesminister Hillary Clinton…? Christopher Hitchens spårar en massa dinero från TLG till en Bill Clintonstiftelse, men anar ugglor i mössan: “All I can think to ask – as perhaps some senator might think to ask – is why such a big corporate interest doesn’t just donate the money [$100, 000, 000!] directly, rather than distributing it through the offices of an outfit run by a seasoned ex-presidential influence-peddler. What do they and the other donors suppose they are getting for their money? A good feeling?”
Ett av de utmärkande dragen hos en tidning som Göteborgs-Posten – eller, ja, det finns ju bara en Göteborgs-Posten, och sen är det inte mer med det, liksom – är att den är för bra för att vara sann. Detta kan så klart vara problematiskt för ett nyhetsorgan, men för en tidning som Göteborgs-Posten är det snarast, tja, dess själ.
Med anledning av 150-jubileet publicerar man idag en artikel om Konserthusbranden 1928, i vilken huvudpersonen – nej, hjälten! – är ingen mindre än “basunisten Lohengrin Cremonese”. Jag önskar naturligtvis att ni läser artikeln själva, men låt mig bara inflika att den också innehåller orden “vattenskadade fagottnoter och sotiga fioler…”. Mäktigt.
