Att vinna Pressyltas fiercely-contested “Dickhead of the Year”-medalj redan i april är bara det värt en extra medalj.

Två medaljer alltså till en Johan “Wear Your Cravat with Pride” Hakelius, en helt lysande svensk antitalang som i AB idag skriver en informationshistorisk suicide note som garanterar honom en evig törnrosasömn i det allmäna medvetandet.

I love this crazy bitch, och vill läsa mycket mer av honom. Alla länkar och lästips tas emot med taxamhet. What’s the lowdown? Är han frisör?

Jag har, som vanligt, Göteborgs-Posten att tacka för detta. Det finns faktiskt något som heter NMI, uttytt “nöjd-medarbetar-index”. Att jag vet det beror på att Ingrid Lomfors blivit noll-NMI:erad från Stadsmuseet där borta i västkustens pärla. Den frågan är emellertid (som Simon Jenkins brukar skriva om labourpartiet) “none of my concern”. Vad jag gillar, vad jag är dragen mot, vad jag vill skicka blommor till – är förstås detta med “NMI”.

OK, jag är med på noterna, låt oss bara lägga ner några riktmärken för hur vi mäter detta. “NMI” för dom som blev offer för det västindiska och sedemera nordamerikanska slaveriet bör väl då ha varit plusminus noll, medan “NMI” för bondekollektivet på kolchozen “Den lyckliga stekpannan” under det klasslösa samhällets rekordår mellan 3003 och 3015 registrerar maximala tio (10) NMI-poäng. You with me?

Då är det förstås NMI-registren där emellan som jag är intresserad av. Jag inbjuder nu Pressyltas läsekrets att sätta NMI-poäng (1-10) på följande arbetsplatser:

(a) The best little whorehouse in Texas

(b) Aftonbladets kulturredaktion

(c) Rymdstationen Mir

Gärna med motiveringar. Priset är en puss. Svar i kommentarsfältet, tack.

Olovs kommentarer om gårdagens inlägg har fått mig att tänka till igen. Jag tror för det första att jag spårat ursprunget till mitt motstånd mot, mina skräckkänslor inför den fyrtioprocentiga schlageruppslutning Sverige mobiliserar sig till varenda jävla vårvinter.

Det var 1992. Ett par norska damer, vars identitet jag inte kan röja pga att jag förträngt dem så långt ner i mina själsliga skrymslen att de blivit oupphämtbara, anlände det året till London och i bagaget hade de en egenhändigt hopsnickrad musikal, som tydligen haft en del framgång på kontinenten. Nu skulle man, så att säga, break London. Musikalen hette “Which Witch” och handlade, förmodar jag, om vilken häxa. Det blev genrep, det blev premiär, det blev recensioner: “Musikalen från helvetet!”, “Norges hämnd för att Jan Teigen fick nul points i Melodifestivalen!”, “Fantastiskt dålig – det här blir en kultshow!”

Då reste sig det förnärmade Norge som en man. Mannen gick till resebyrån, köpte flygbiljett, for till London och gick på pin kiv och såg föreställningen tre gånger. Salongen var fullsatt varje kväll. Norska kungafamiljen, Åse Kleveland, talesmän från ambassaden: alla ställde upp i detta bisarra exempel på nationell och kulturell solidaritet. Vad är det för kollektiv mekanism som gör att näranog ett helt folk plötsligt upphäver alla sina kritiska funktioner och svetsas samman kring, inte bara en musikal, utan en musikal som under alla tänkbara omständigheter är och förblir en nittifemoktanig praktkalkon?

The Cultural Cringe är nånting man gör bäst i att växa ur så snabbt som möjligt, ungefär som man förr eller senare måste växa ur The Parental Cringe. Men ibland bränner den trots allt till i en, och det brukar för mig hända vid just den här tiden på året. Jag kanske överdriver, och tar det lite för mycket på allvar, som Olov menar på, och det är väl om något en ännu värre synd. Men – det tände också till ett litet ljus när Olov sa att “de tävlande speglar Sveriges befolkning, utan att vara representanter för för andra än sig själva”.

Ha då Maciej Zarembas senaste artikelserie om integreringen i bakhuvet, medan vi överväger huruvida M-Festen i själva verket är en svensk identitetstävling. Varje år, vid vårens genombrott, tävlar vi om vad vi vill vara den här säsongen, vilket stuk det ska vara på svenskheten i år, och med den svenskheten drar vi iväg till Moskva eller Belgrad eller Split och hamnar på 23:e plats, but who cares? Det egentliga arbetet är slutfört långt före finalen: att genom kval och andrachanser och klädbyten och scenbyten och slutlig globalisering få ihop en ny och fräsch och integrerad Sverigebild (för Sverigebilden har ju alltid varit till för vår egen exklusiva konsumtion, och har ingenting alls att göra med omvärldens bild av oss).

Med andra ord, tycker Zaremba att rätt låt vann?

Känslan av besvikelse i Aftonbladets notis går nästan att vidröra: de rekordlägsta tittarsiffrorna på tio år, en halv miljon mindre än i fjol, ett förvirrat och lesset “Varför…?!” stiger upp ur kvällstidningssjälens rekorddjupaste recesser. På Dagens Media anlägger man en snäppet coolare approach och konstaterar att Melodifestivalen drog hela fuck-a-duck-on-a-tuesday sextiosju procent av tv-tittarna, eller uttryckt i termer av holy-shit-this-can’t-be-true, över fyrtio procent av hela svenska befolkningen, inklusive, antar jag, the suckers born yesterday.

Det här är, med femton hästlängder, det kvalificerat mest flippade som hänt med det svenska samhället under alla dom år jag jagat björn här ute på den kanadickiska tundran. Men mest flippat av allt är kanske att ingen, inte ens Maciej Zaremba, verkar säga, liksom, nånstans, nån endaste gång, “This is seriously sick, guys… We need help”.

Det här är som synes en 3-kategoriare: Indy rapporterar idag att Stockholm är världens digitala huvudstad, tack vare Spotify och Joost och Piratbukten och allt vad det heter. Detta oavsett Stureplan, alltså. Mäktigt.

Jag gillar som sagt Expressens kultursida, men i antisemitismdebatten måste man se en allvarlig “failure of leadership” från Björn Wimans sida. Jag har inte sagt nåt om detta tidigare, för jag vill inte bli inblandad i fler debatter, men att släppa igenom nåt som okunnigt – rent kontrafaktiskt, alltså – som Anders Ramsays inlägg är en grav miss och Charlotte Wiberg tar itu med några aspekter idag (du hittar fler länkar i den länken).

Att Ramsay kunnat publicera (i en stolt antinazistisk tidning som Expressen) det där om att den nazistiska judeutrotningen “riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa” är varken mer eller mindre än skandalöst.

Att Wiman – eller nån annan på redaktionen – uppenbart inte rett ut begreppen om antisemitismens historia för kontrahenterna innan de publicerade är obegripligt: därav förvirringen kring tusentals år gamla antijudiska företeelser, och den antimsemitism som uppstod i och kring Upplysningen, som enkelt uttryckt blev Engels “socialism of fools”, osv osv.

Debatter på kultursidor måste nånstans börja på ett mer kvalificerat plan, annars slösar man dagar och nätter och trycksvärta och bandbredd åt att bara rätta rena skoluppsatsfel. Not good enough.

Det ligger inte för mig att raljera – eller jo, det gör det kanske, men jag ska försöka undvika det här. Vassa Olle berättar att han tillsammans med en kollega har som uppgift att utse Årets Branschpersonlighet åt Stockholm Mediaweek (särskrivning efterlyses!).

“Personlighet”, alltså… Jag har bestämt för mig att “personligheter” numera bara existerar på daytime television, på dagsljusteve. Det har med finanskrisen att göra: en djup social och socialkritisk reaktion mot allt och alla som ger sig ut för att vara outstanding, en slags global jantelag som sprider sin anonyma svalka över personlighetsöverhettade media. Beskrivningen på “kändis” här över har gått från “celebrity” via “celeb” till “sleb”, som ju inte ligger tvåhundra mil från “slag” och “smeg” och annat avfall.

Vad måste då en person göra för att bli en personlighet? Ha fluga, röda hängslen, och farmorsglasögon? Plötsligt brista ut i “Una furtiva lagrima” på t-banan till Hägersten, som personlighetsavbrott i ett i övrigt fullkomligt normalpersonligt liv? Läsa Slavoj Zizek i smyg, men läsa Mark Levengood helt öppet?

I don’t know. You tell me.

Det är hur bra som helst att Marcus Birro vunnit Stora Bloggpriset. Den enda gången jag inte träffat Peter och Marcus Birro var på Ragnar Strömbergs 50-årskalas år 2000, som avhölls på Stretereds Sjukhem För De Fatalt Labila på Vasagatan i Göteborg, mitt emot “7:an” (som har stans bästa pommes frites, för övrigt). De två bröderna stod där dödstysta, stirrande i golvet, intet ont sägande, intet ont anande. Jag undrade vem dom var (för jag hade inte-inte träffat dom då) och en av  sexmästarna för Ragnars 50-årskalas (det fanns ett flertal, believe me…) berättade att det handlade om The Birros. Impressive stuff.

Dom påminde lite grand om Gilbert & George, som jag stöter på varje söndagsmorgon vid halvniotiden på Spitalfields Market: “Tjäna Gilbert, tjäna George!”. Samma outgrundlighet, samma vaksamhet, samma snygga kläder.

Nog för att vi har en bit kvar att vandra på vägen till det svalkande förnuftets slutliga triumf, men på Aftonbladet tycks vägen några meter längre än för oss andra. Idag frågar man sina läsare om dom “tror” på Darwins evolutionsteori. Vilket alltså är precis hur en kreationist skulle formulerat det, eftersom “tro” bara har med evolutionsteorin att göra om man inte “tror” på den.

Å andra sidan, man får ju ta med i räkningen att detta handlar om kombinationen AB:s “Dagens Fråga”-redaktion och AB:s läsare, den svenska journalistikens irresistible-force-versus-immovable-object. En gång för några år sen frågade dom sina läsare, “Har du någonsin sett kungen i verkligheten?” Ett av svarsalternativen var “Vet ej”. Vid fyratiden på eftermiddagen (jo, jag kollade) hade c:a en tredjedel av läsarna valt det svaret.

Isobel berättar om en klart lyckad nydadaistisk happening-installation som hon blev inblandad i häromdan (i Göteborg, förstås). Det handlade om huruvida man kan göra konst på droger: “en musiker från Hammerfall [sic] sade att man  minsann inte behöver droger för att vara konstnär och exemeplifierade med sig själv…”. Detta är förstås oxbabb med smör på. Narkotika är egentligen allt man behöver, talang är bara bonuslott, titta på Slavoj Z, bara.

Nej, men allvarligt talat, vad hade litteraturhistorien – för att inte tala om musiken, bildkonsten – varit utan psykofarmaka? Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud (“baud”-ledet gives the game away…) och Frank Baude, som bara några. Själv skrev jag nittiofem procent av en av mina romaner på amfetamin, och den som kan lista ut vilken roman det är vinner en lillebit halvtaskig marockan, om jag kommer ihåg var jag la den.

Och, apropå Per Wästberg, när ni skickat in era svar på den gåtan så blir det er helgsysselsättning att sedan hitta de litterära verk som borde ha skrivits på droger.