Nä, men Baldersonbluffen går rundvandring i sina stickspårskrumelurer än idag. Att folk orkar. En ledtråd dock, som jag inte spanat i debatten: om man tjänar massa pengar på böcker så är Irland landet man ska bo i. Och när Sjöberg äntligen stapplar ut från sin lägenhet i Ballygrand (where I wish I was), drypande av pengar, fet och ensam, och erkänner att han är Balderson, så kommer ungefär fyra generationer svenkar att fråga sig, på krispaste engelska: WHO. GIVES. A. SHIT…?

Am I right or am I right?

I’m right.

Några dar i Sverige. Surrealism med bägge fötterna på marken. I Göteborg stöter man på fler förmiddagsfyllon än jag sett på länge, länge. En vinglig, ilsken opposition mot det väl beställda. Sitt parlament har dom på Klippans ångbåtsbrygga. Men vad dom dricker är jag inte fullt på det klara med. På en del burkar står det “Sofiero” (se avd. “surrealism” ovan). Det är i alla fall inte White Ace, som hemmavid, den vita cidern: mig veterligen det enda alhoholmärket som specifikt tillverkats och lanserats för A-lagare: åttaprocentigt tjosan, billigt som vatten.

Jag vet att det bara är midsommar, men årets rubrik har redan nu korats. Den är oslagbart bra, det är därför den vinner. Inte minst för att den så katastrofalt missuppfattar undersökningens metodik; inte bara för att den ger legitimitet åt en totalmysko outfit som kallar sig “Nation Brands Index” (som formligen skriker “maxat konsultarvode”); utan framför allt därför att den äntligen får Jan Guillou att framstå i rättan dager. Man behöver bara låna ett sentiment från fotbollsläktarna: “You’re shit and you know it!”

Morotsterroristen från Örebro!

Det är kvalitet på det som byggdes 1951, det vet vi sen tidigare… Ingrid Norrman på GT bloggar om k-märkta fritidsbåtar och levererar därmed en bild på en Orustsnipa från det året som är rent sex-på-saltvatten för dom av oss som vet vad sex och vad saltvatten är. Beautiful. Pressmeddelande från Sjöhistoriska här.

Isobel pekar mig i riktning mot Guillous angrepp på Lars Gustafsson i piratfrågan. Sheeesh… Pinsamt värre. Men en tanke slog mig. Vi här i bloggsfären skulle kunna göra Jan Guillou och oss själva en tjänst – på en och samma gång!

Så här. Guillous kriterium för litterär framgång är en slags antidialektisk marxism, som vi häröver brukar referera till som “thatcherism”: kvantitet är allt, kvalitet inget. Den som har flest läsare – han menar förstås “köpare”, men materiellt och immateriellt går på ett ut i det här universumet på den här marknaden – är den som har den litterärt-etiska förtursrätten och den samhällsmoraliska fördelen på sin sida. Författare som får priser och stipendier är att jämföra med underklassens avelsmonster som får förmögenheter i barnbidrag. Sterilisering? Va’nte blödig. Skjut dom med älgstudsare.

So far so good. Nu gör vi så här: vi sätter ihop en hel litteraturhistoria, från Gilgamesh till Ranelid, baserad på de verk och de författare som haft flest läsare, dvs. köpare, för att riktigt kunna uppskatta (i bägge meningarna av ordet) Guillous rätta plats i detta universum på denna marknad. Det låter som en herkulesuppgift, men borde faktiskt inte vara så svårt med tanke på hur bok-, litteratur- och förläggarbranschen ägnats så mycket uppmärksamhet av den akademiska forskningen de senaste decennierna. (Bästsäljarna under franska revolutionen är t.ex. ett ruggigt intressant ämne [det var mycket porr…]).

Jag menar, det är ju jävligt lockade att spekulera hur den sådan litteraturhistoria skulle se ut, redan innan data har kommit in från landets litteratursociologiska centra. Bland förgrundsfigurerna i den svenska efterkrigslitteraturen märks Sigge Stark, Lars Widding och Jan Guillou. Paulo Coelho är Sydamerikas främsta författare någonsin. Barbara Cartland är Himalaya där Shakespeare är en mullvadshög. “Goethe,” säger ni? “Mankell,” säger jag.

Kommentera gärna era egna bidrag till Den Guillouska Litteraturhistorien!

Jag ser att det kommit en biografi om Allan Edwall. Det är ju bra. Underligt nog kände jag faktiskt Allan lite grand. Jag träffade honom strax innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hitom, år 1972, det var på premiärfesten för “August! August!”, en pjäs av Pavel Kohout som Folkan i Göteborg satte upp, med Allan i huvudrollen. Vi gjorde sällskap i en pytteliten röd sportbil in till stan sent på kvällen, därefter i en lika pytteliten lägenhet på Nordhemsgatan, därefter i älgskogens råmande barrmarker: Allan med sportbilens ägare i sängen, jag med sportbilens ägares kompis i soffan. Age before beauty, som det heter.

Vi återknöt vi bekantskapen 1985 när Björn Gustafsson och Allan kom till London för att göra en dubbeluppsättning av Strindbergs “Paria” och “Tunneln” av Pär Lagerkvist (på Commonwealth Institute, tror jag det var). Det var då jag upptäckte – och detta kan man väl se lite grand som en världsexklusiv – att Allan var en oerhört välbevandrad godiskonnässör. Vi gjorde ett flertal utflykter och hade många och långa diskussioner om det engelska godiset, varav väldigt lite föll honom i smaken: bortsett från Bassettklassikerna så var väl Rowntrees FruitGums bland de få som fick passera. Möjligtvis också nån av minttabletterna, om jag inte misstar mig.

Jag har förstås följt skriverierna om Frank Partnoys nya Kreugerbok, och har varit i epostkontakt med Partnoy själv, fast allt hittills på behörigt avstånd. Jag har ännu inte läst boken, och vet inte om jag vill göra det heller. Jag vet överhuvudtaget inte om jag ska ge mig in i hela faderuttan igen, det känns väldigt, um, yesterday.

Å andra sidan har vi här – vad jag förstått – en bok som i sig själv och i det kritiska mottagandet går i gamla välkända fåror och lämnar många viktiga frågor obesvarade: om skulder och tillgångar; om tiden för självmordet; om de italienska obligationerna; om järvarna, gästabudet och vem som egentligen svindlade vem.

Bara nåt sånt som blurben på Profile Books-länken ovan, där det står att det inplanerade mötet lördagen 12 mars 1932 skulle handla om de “förfalskade” italienska obligationerna. Det var inte förrän flera veckor senare man överhuvudtaget hittade obligationerna, i ett kassaskåp i Stockholm.

Hur som haver. Jag tror jag låter det ligga, för överskådlig.

Andrew Brown har vunnit Orwellpriset för sin Sverigebok, “Fishing in Utopia“. Hur kul som helst, särskilt med den konkurrensen. Pressylta lyfter på hatten för en jävligt duktig skribent med ett avundsvärt brett register.

Dagens Nyheter har en ny lista på gång: “Historiens 100 malligaste svenskar“. Hmmm…

Ens reaktion kan ju bara bli brechtsk. Dessa hundra, hade dom då ingen som lagade gröt åt dom på morgonen, som tvättade deras kalsonger, som satte trycksvärtan på papperet i deras tidningar? Vem putsade deras skor, vem snickrade deras sängar, vem drog in deras el? Grävde han kanalen alldeles själv? Bar han allt sitt eget bagage, tvärs över hela Asien? Spelar han verkligen ensam i sitt lag?

Fotnot: Det är dödsstraff på “vitsar” som den i rubriken, det vet jag, men det gav mig i alla fall en ursäkt att posta en av Gerard Manley Hopkins vackraste rader, apropå det här med melankoli.

Fotnot 2: Det var “that”, inte “this” i citatet. Sorry. Har äntligen hittat det, dikten heter “On the Portrait of Two Beautiful Young People” och strofen (från r25) lyder: “Man lives that list, that leaning in the will/No wisdom can forecast by gauge or guess/The selfless self of self, most strange, most still/Fast furled and all foredrawn to No or Yes”.