Personligen har jag tre-fyra kluster av anledningar varför jag inte velat bo i Sverige på 37 år. ÖIS är en av dom. Jonas Gardell en annan. Nattvandrande föräldrar en tredje. Fjärde är – och hav allt möjligt tålamod med mig, Thomas Nyhdal – Skåne.

Vilken jävla skithåla det kan vara, samtidigt som det kan vara fullkomligt briljant i sin zlatanska omöjlighet, denna ofantliga energi som det flegmatiska skånska så sällan orkar med. Det är två energier som krockar här: nytt mot gammalt, dvd mot teve, blont mot svart, fildelning mot filmjölk.

Vällinge, bara namnet.

Författaren Stina Aronson har blivit aktuell, bland annat genom De Nio:s litterära kalender (och Therese levererade en av Aronsons dikter igår, till allmän acklamation). Jag vill emellertid fokusera på en aspekt av Aronsons liv och verk, som vid första anblick kan verka puttenuttig men som vad det lider kan utveckla sig till en av de djupaste insikter Pressylta nånsin har levererat till en oförtjänt värld. Förutsatt, vill säga, att den inte visar sig vara puttenuttig rakt igenom. Det vore ju otur. Nå, hur som helst, här presenterar vi då…

Stina Aronson och mysteriet med det försvunna s:et

Stina hette alltså Aronson därför att hon, enligt Wikipedia (jag vet, men hav tålamod…), gifte sig med överläkaren vid Norrbottens tuberkulossjukhus Anders Aronsson. Nu ska jag lämna åt litteraturvetenskapen att reda ut Aronsons kärleksliv, hennes förhållande med Artur Lundqvist, och hur detta eventuellt påverkade hennes äktenskap med överläkaren Anders. Det är inte vår angelägenhet, utom i så måtto att Stina vid något tillfälle under tidsresan beslutade sig för att kapa bort ett av s:en i Aronssons namn.

Vi rör oss alltså i de chronschoughar i vilka det ibland kan vara svårt att se alla trädh: de svenska efternamnsstavningarnas politiska mikroekonomi. Vad gäller -sonnamnen (i motsats Kronskogskomplexet) verkar den grundläggande regeln vara att “less is more”. Ett “s” är kort sagt finare än två. Olson ser ner på Olsson. Undantaget är bokstaven “h”, där Ohlson ser ner på Olson och ser ännu mer ner på Ohlsson, som uppenbart inte kan bestämma sig.

Mitt eget exempel kan tjäna som belysning. Min farfar och farmor stavade Pettersson, men deras tre söner ändrade till Petersson: “less is more”, alltså, för de hade alla tre kommit en bit längre på den sociala färden än deras föräldrar, som plägade ske med den generationen. Farfar var elektriker och av hans söner blev en egen företagare, en blev finmekaniker, och en blev köksmästare (min far). All well and good, välfärdssamhället har fått upp gasen, och den blivande köksmästaren gifter sig strax efter kriget med Marianne. De får två söner.

År 1967 drabbas den ene, Gunnar Petersson, av sin första riktigt stora kärlek. Det hela utspelade sig i och kring Hvitfeldtska gymnasiet, FNL-rörelsen och med tiden KFML. Hon hette Anon… Anon Lindström. Hon var vacker som en dag i mitten av april, skärpt som en nyvässad stämgaffel. Det var en intensiv historia, så intensiv att vi omsider fick höra att politbyrån formellt stämplat oss som “madrassrevolutionärer”. Det var, som alla visste, första stationen på resan till Ljubljanka.

Mitt gapflabb, när jag fick höra detta, fick jag snart svälja när det visade sig att Anon tog detta rätt allvarligt. Det markerade i själva verket början på slutet för oss. Tristan och Isolde var det väl inte, men traumatiskt nog. Hur som helst, som ett led i Anons strävan att rehabilitera oss båda i KFML:s ögon satte hon mig en dag ner på den lilla kullen bakom deras hus på Guldheden och föreslog på fullaste av fullt allvar att jag skulle ändra stavningen av mitt efternamn från Petersson till Pettersson.

Hon behövde förstås inte förklara varför. Jag fattade med en gång. Det personliga är det politiska. Det var en seriöst avsedd gest mot proletariseringens nödvändighet, ett brott med min familjs uppåtsträvande förflutna, ett omfamnande av folkets verklighet, en hemkomst till arbetarklassen. Jag böjde på nacken inför det oundvikliga. Historien tog ut sin rätt.

Och Pettersson har det varit ända sen dess. Min bror heter förstås fortfarande Petersson. Jag var bara för indolent för att ändra tillbaka, för det handlade ju vid det laget om pass och skattsedlar och allt det där som fortsatte ramla in genom brevlådan långt efter att Andersson blivit Andermatt, i Pär Rådströms radiokåseri.

Men jag undrar över Stina. Varför tyckte hon att hon behövde “posha upp” på det viset? Han var ju överläkare, för jösse namn, Anders. Han hade “över” i själva titeln! Vad var hon ute efter? Nån som vet?

Läcka i Akdemien? Visst fan finns det läckor i Akademien… Har alltid funnits. I know, cos I got form…

Två gånger visste jag kvällen före vem det skulle bli: Canetti ’81 och Golding ’83. Båda tipsen kom från Expressen, och min gissning är att källans namn började med Lars och slutade med Forsell. Canettiuppgiften orsakade inte mycket mer än att jag samma kväll fixade ett foto på hans ytterdörr, där det satt en lapp med “Inte hemma” på. Canetti bodde två minuter upp för gatan från mig, i Hampstead, och hade alltså blivit förvarnad, som jag.

Vad gäller Golding ringde dom sent kvällen före och undrade om jag hade nåt som var värt att citera/publicera i bokhyllan. Dessvärre. Jag hade just satt ner väskorna efter några veckor på Mallis, men rusade ner till en nattöppen bokhandel (det fanns såna på den tiden) i Covent Garden och ryckte åt mig en kopia av en essäsamling av Golding, översatte en liten snutt på bussen hem och ringde in den (det fanns inte epost på den tiden). Den fick pride-of-place på kultursidan nästa morgon. Och jag fick ett slags medaljtelefonsamtal från Leif Zern den eftermiddagen, om guldstuket på min bedrift…

-“Jag kräver nobelpriset!” sa jag.

-“Vi betalar vanligt honorar,” sa Zern.

…rapporterar bl.a. AB idag. Läs “Palmemordet”, alltså. Vi har påpekat förut, när detta har varit på tal, att det här är Lektion nr 1 i hur man ska läsa nyheter kritiskt. Ens första reaktion blir väl, Å va bra, det är klart vi aldrig ska ge upp jakten på Palmes mördare, särskilt när vi nu har DNA-analyser och sånt.

Ens andra reaktion bör då bli, Vänta nu här ett enda litet jävla tag: om jag nu hade vetat nånting substantiellt om mordet och led av samvetskval och tänkte lätta på mitt sinne, säg vid pass den första mars 2011, ja nu får jag nog ta och tänka om, och bränna upp det där bokmanuset jag har i garderoben…

Om det låg en sammansvärjning bakom mordet, vilket inte alls är otänkbart, så är lyftandet av preskriberingen ett mycket effektivt sätt att få alla att fortsätta hålla käften, helt enkelt.

Än en gång får man konstatera att Göteborgs kulturbyråkrati verkar ge minst lika mycket valuta för pengarna som den kultur dom är satta att förmedla. Nu handlar det om könsordsropande på Röhsska, tydligen inför besökare. Och Ingrid Lomforsaffären är rätt häpnadsväckande, bara den (den minnesgode kommer ihåg att vi spånade en gång på det där med NMI, “Nöjd-Medarbetar-Index”, vari Lomfors tydligen indexerat sig rätt lågt). Ingrid Norrman, GT:s tappra kulturchef, kämpar vidare med envisa frågor till stadens kulturchef Björn Sandmark, men det syns som en tröstlös uppgift.

Göteborg har – som vi anmärkte för inte så länge sen – en del kvar att bekänna.

Jag fick ett tips om att det fanns några klipp med Bullen Berglunds matlagningsfilmer från 30-talet på SVT Play. Mycket riktigt. Fantastiskt. Här är ett avsnitt kallat “Hur man stressar ihjäl en chateaubriand“… (För övrigt: den generationen måste haft speciella lektioner i skolan om hur man uttalar bokstaven “a”)

Jag äger också en kärt bevarad länk, som jag nu för första gången är villig att dela med mig, till en sida där man får sig till livs (pun intended) en “MATSEDEL för biträden, städerskor m.fl. vid Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium, Vejbyslätt, under februari månad 1935” (skrålla ner en aning). Det är en slags definition av paradiset för mig. Ta bara den 3 februari:

Frukost: Ägg, ansjovis
Middag: Kalvstek, gurka, kokt pot. Aprikoskräm m. mjölk.
Kväll: Pressylta, rödbetor, stekt potatis. Te.

Vilken dag…! Eller den 20:e:

Frukost: Bräckkorv, kokt potatis.
Middag: Kall stek, varm sås, kokt pot. Saftsoppa m. skorpor.
Kväll: Fisklåda, smält smör.

Jodå, ni kan ta era chateaubriander och era lyxkrogar och era pocherade stureplansbananer – ge mig denna folkkulinariska poesi varje dag, hela februari, och gärna mars också!

Jag har naturligtvis följt historien om de apatiska barnen, i alla fall i den utsträckning min tid har tillåtit det. Så jag hade konturerna klara för mig, men inte på långa vägar hur hela det helvetiska maskineriet fungerade, förrän i morse när jag läste Zaremabs recension av Gellert Tamas bok (som jag i sin tur förstås inte läst). En upplevelse, som det heter. Faktum är att jag ännu inte riktigt hämtat mig från den.

Man börjar tänka på Sverige igen. Och det blir ju inte alltid särskilt vackra tankar, trots att jag bland annat började tänka på nåt så bra som den svenska renheten, bokstavligen: hur rent det är på gatorna, på toaletterna, bakom bardisken, till och med ute i naturen. Men en sådan grad av renhet – dvs. hygienfixeringen, som är förnuftsbaserad och klok – har också något oerhört hotfullt i centrum av sitt väsen.

Till viss mån handlar detta så klart om semantik; tanken rör sig i riktning mot “rasrenhet” och annat lurt. Men till en avsevärd mån handlar det också om en genuin smutsparanoia, som i alla fall jag blivit mer och mer störd av, om inte “rent” misstänksam mot, under mina allt glesare besök. (Jag brukar därför ta med mig lite utländskt skit i resväskan och lägga det på lämplig göteborgsk trottoar).

Jag tänkte också på nåt så bra och förnuftsbaserat som den svenska sjukvården. Som jag också började uppleva som lite hotfull för en del år sen. Jämförd med modern brittisk sjukvård är den svenska extremt intrusive, till exempel: det fysiska intrånget tycks nästan alltid vara Plan A i svensk behandlingsmentalitet, särskilt vad gäller farmceutiska intrång.

För svensk sjukvård är förstås också extremt kemikaliecentrerad, där man i många andra behandlingskulturer sen flera år tillbaka försöker undvika farmaceutiska lösningar i görligaste mån. (Den kommande massvaccineringen mot svininfluensan slår nog alla rekord i farmaceutiskt-industriellt vansinne – besinna er!). Att svensk sjukvård t.ex. skulle anamma principen om att “vänta ut” mildare former av sjukdom, som svininfluensan, att helt enkelt låta den gå sin gång, tycks mig helt orealistiskt (men rätta mig gärna, i detta som med annat)

Den som läser svensk nittonhundratalshistoria, särskilt historien om välfärdsprojektet, med någon mån av distans och kritiskt sinnelag måste vara beredd på att bli chockerad, i grunden. Att skakas i sin svenskhet, om man säger så. Här är ännu ett sådant tillfälle. Jag tycker inte alls att Zaremba går för långt i trettiotalsparallellerna (för det kommer väl en del att tycka…) när han säger det där om att “Man förstår bättre hur ett Machtübernahme skulle kunna gå till”.

Vad som är så skrämmande är inte rasismen, eller att grupper av människor agerar rasistiskt, eller att grupper av människor agerar rasistiskt konsekvent över tid, utan hur otroligt snabbt rasismen institutionaliserades (dvs. blev en form av fascism, låt oss inte skräda orden) under de här två-nånting-åren. Allt föll på plats, liksom. Avgrunden mellan offentlig retorik och daglig verklighet. De entusiastiska lögnerna, de vidriga skämten, champanjen. Men framför allt våldet. En iskall vind drog genom Sverige, som sagt.

Bokhandlaren Rick Gekoski har just levererat en intressant liten serie på BBC Radio 4 kallad Lost, Stolen or Shredded om försvunna konstverk. Bland dem finns Joyces mytomspunna barndomsdikt ‘Et Tu Healy’ om Parnells död, som hans pappa lät trycka upp i ett minimalt antal blad för distribution bland vänner och bekanta. Det första programmet handlade om den juvelbeklädda upplagan av Rubaiyat, som sjönk med Titanic.

Bok- och manuskriptsökande är porr för mig. Jag satt en gång på en väldigt tjusig middag, mycket mat och mycket vin, och får nog tillstå att jag blivit rätt packad, när min bordsgranne p.g.a. min svenskhet plötsligt började prata om Strindberg, och sa att han hade i sin ägo ett antal brev från sagde titan, tillställda Frida Uhl, som var en avlägsen släkting till honom.

-“Publicerade?” frågade jag. -“Olästa,” sa han. -“Oj,” tänkte jag.

Jag fick hans telefonnummer och skrev ner det på en serviett. En stund senare behövde jag snyta mig. Och, ja, ni kan fylla i resten. Det låter som ett skämt, men det är sant.

Min fråga till min oerhört belästa och bevandrade läsekrets är vad som är försvunnet på svenska? En Hjalmar Söderbergroman (nummer ett på min önskelista)? En porrnovell av Erik Lindegren? En kritik av Heidegger av Johan Hakelius?

PS: Underbarnet Joyce skriver också, när han är i ungefär samma ålder, alltså åtta-nio, en rad ‘salongsballader’ bland vilka hans bror Stanislaus kommer ihåg raderna “My cot, alas! the dear old shady home”. Joyce hade alltså en ytterligt finstämd känsla för exilens sötma, vid en ålder när man själv inte ens hade upptäckt onani.

För att återigen inte blanda mig i en debatt: jag kan väl inte vara den ende svenske kulturradikal som inte har något som helst att invända mot Göran Hägglunds, ähm, analys av kulturradikalismen som hegemonisk i Sverige. Och tack och lov för det! För vad vore alternativet? Ett kulturliv dominerat av dessa lytta frontsoldater ur Kommando Olle Hedberg? Don’t make me laugh…

Skitprat är förvisso huvudingediensen i Hägglunds artikel, men jag tycker det är inte bara felaktigt utan fegt att förneka att min kulturradikala generation numera sitter i chefsstolarna. Det finns en parallell häröver, när de kulturkonservativa – som verkligen har nåt att säga till om i den här kulturen! – anklagar BBC för att vara ett liberalt vänster-om-mitten-näste. Visst är det det! Illa vore det ju annars.

I Olof Lagerkrantz Strindbergsbiografi (som jag just nu premiärläser…) nämner han som i förbigående att det den 23 april 1889 hölls studentskrivning i Sverige. Ett av ämnena var, “Den slöja som för människan täcker det tillkommande är vävd av barmhärtighetens hand”.

Detta är alltså precis vid industrialismens genombrott. Man undrar ju lite grand vad ett motsvarande ämne skulle fått för titel idag.