En av Observers mest läsvärda skribenter, Andrew Anthony, skrev igår i magasinet om den brittiske historieprofessorn Malcolm Caldwell och hans våldsamma död i Phnom Penh under Pol Pot-åren. Helt fascinerande, väl värt en genomläsning.

Anthony berör i alla fall det faktum att bara ett fåtal pålitliga utlänningar bjöds in till Pol Pots Kampuchea, men nämner ingen annan vid namn. Jag frågade honom då om han stött på nånting om Myrdal och Gunnar Bergström under sina efterforskningar (AA har skrivit ett flertal gånger om Kambodja). Jadå, det hade han, och hade skrivit ett avsnitt om det för den här artikeln, men det blev tyvärr skuret p.g.a. utrymmesbrist.

Han gav mig i alla fall koncentratet (jag citerar AA:s epost med hans benägna tillstånd):

[…]I interviewed a guy in Phnom Penh named Youk Chhang, who is head of the Cambodian documentation centre. He lost a lot of family to the Khmer Rouge and he had met an apologetic Bergstrom, who, as I’m sure you know, long ago realised the error of his ways. But Youk couldn’t understand how Myrdal refused to budge. He was so perplexed that he bought a copy of Myrdal’s memoir Confessions of a Disloyal European. ‘He blames his mother,’ Youk told me.

Är inte detta en av årets absoluta pärlor…?

Som ni har fattat är SVT Play min nya darling. Jag har kollat Hockeykväll varje måndag/tisdag sen nåt år tillbaka: en vacker dag kommer här på Pressylta en djupanalys av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Sen blev det Bullens matlagningsprogram, som i sin tur gav upphov till en av de mest heartfelt kommentarstrådarna, om matnostalgi. Och så häromdagen då Ebbe-filmen, som var utmärkt, men väldigt mycket också “offentlig version”: det finns massor kvar att berätta om Ebbes äventyr i storpolitiken, av avsevärt mer sinistert slag…

Men så ikväll, min första letdown: “Uppdrag Åsa-Nisse“. Jag orkade inte mer än 20 minuter. Det berodde mest på filmen i sig, en rätt slentrianmässig nostalgistudie, med fokuset inriktat på “The Making of…”-aspekten, snarare än Åsa-Nisses baudrillardska signifikans som skenpolitisk markör för en avväpnad, filmisk icke-revolt, det vill säga, för att travestera Wallace Stevens: “The Tönt at the End of the Mind”. Vårt behov av imbeciller. Idiotin bland oss. Den svenska dumheten är något vi måste prata om, och Åsa-Nisse är väl ett avstamp så gott som något. Ja, en missad chans, det tycker jag verkligen.

…har jag nu sett på SVT Play. Även om man kände till historien förut, så, ja, phew…

Jag menar, för att göra Ebbe och hans karriär till fiktion så skulle det krävt den Budd Schulberg som skapade Sammy Glick, i kombination med den Nikolaj Gogol som skapade revisor Chlestakov, kryddat kanske med en Bertolt Brecht på sitt allra mest cyniska humör.

Men precis som med Revisorn så hamnar ju fokus i minst lika hög grad på den politiska miljö i vilken han kunde agera som han gjorde. Ebbe hade förvisso dom underliga egenskaper man pratar om i filmen – och det finns massor av historier om hans uppväxttid i Göteborg – men dom egenskaperna kunde ju bara komma till effektivt uttryck i ett socialt sammanhang som så till denna milda grad präglades av nonchalans, självtillräcklighet och militant klåparanda.

Att exempelvis människor som Sune Sandström och Nils-Erik Åhmansson kunde nå så pass hisnande positioner i polisväsendet är, bara det, en fruktansvärd dom över den generation politiker och ämbetsmän – och journalister! – på vars ansvar det föll att reda ut sanningen om Palmemordet. Skratta eller gråta? Det kan man sannerligen fråga sig.

[PS lite senare:][för den som är intresserad av sånt här…] Gå tillbaka och titta på (skrålla ner) min brevväxling med Anders Ferm, som förstås förekommer i Ebbefilmen (Ferm alltså, inte brevväxlingen…). När jag i mitt svar citerar John Edwards (som sedan försvann spårlöst, en mycket mystisk historia) om det där med att Palme “was negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon” så kommer det från en Yorkshire Television-dokumentär från just 1988 som hette “The Bofors Affair“. Dokumentärens producent Peter Moore berättade för mig att Ebbe dök upp, med livvakt och “hamburgare i innerfickan”, på deras kontor och begärde att FÅ VETA ALLT…! Peter och dom andra började förstås bara gapflabba, och Ebbe försvann, svans mellan ben. Detta var alltså nivån, detta var alltså djupet på Ebbes efterforskningar i London, som Leijon skrivit sitt ödesdigra brev för: att fråga teveproducenter vad dom visste… Unbelievable. Unbefuckinglievable.

…men nog har dom några rätt dräpande argument att komma med:

Sverigedemokraterna var tidigare det enda partiet i Göteborgs kommunfullmäktige som ansåg att Göteborg är en svensk stad. Nu har andra partier gett oss rätt.

Hembygden är liksom fäderneslandet vår hemvist på jorden.

Ett folk utan historia är ett folk utan framtid.

Ovanstående hämtat från SD:s Göteborgsavdelning, som jag anade skulle producera i alla fall ett par pärlor. Jag har alltså valsat runt en stund på Sverigedemokraternas webbplatser, mest för att det är valår – både här och där – och för att jag i samband med BNP på BBC insåg att jag inte vet särskilt mycket om SD.

Och jag vet fortfarande inte särskilt mycket om dom. Jag valde de tre citaten ovan för att dom representerar mitt huvudsakliga intryck av att det här ett parti huvudsakligen grundat på goddag-yxskaft och skenande tautologier. Jag tvivlar inte på att dom utgör ett hot mot diverse demokratiska anständigheter, men det måste vara jävelusiskt svårt att gå i argumentation mot dom när dom är så blaha och soppiga.

Vem av er kan förneka att hembygden är en bygd man kan kalla hemma, eller att ett folk utan historia – det finns ju så många att välja på – är ett folk utan framtid? Case closed, liksom.

Med BNP är det lite annorlunda, för dom skiter rätt mycket i om man ser skinheadsbootsen under pressvecken, dom är för svettiga och flippade för att nånsin kunna nå upp till sina ambitioner att bli demokratiskt respektabla. Men SD verkar ha kommit en bra bit på väg. “Trygghet och tradition” är en jävligt smart tagline, inte minst avsedd – antar jag – som kräkmedel för mainstreamopinionen, mig själv inkluderat.

Nu spenderade jag inte mer än nån halvtimma i deras sällskap, men jag undrar om det inte är ett misstag i att ignorera dem som “fullvärdig” kontrahent i en valrörelse, med allt vad det innebär att “ta debatten”? Hur svårt är det att skjuta deras argumentation i sank med statistik och syntax? You tell me.

Isobel skriver en utmärkt artikel i Expressen om polismakten och våldsmonopolet, och en massa kissnödiga nollor på hennes blogg anser sig värdiga att svara. Det är dom inte. Hade jag varit Isobel hade jag aldrig haft en kommentarsfunktion. The riff-raff you get…! Oi vay…!

Hur som haver, det är inte omöjligt att frågan kräver lite brittisk belysning. Man måste alltid skilja på “officers and grunts”, i polisen som i försvaret. De förra är detektiverna, poliserna som har huvud längst upp, inte bara ett dasslock med inritat fejs. Detektiverna är vänner av ordning, snutar som vet vad som gäller, som vet vad saker är värda, inte bara vad dom kostar.

De senare är ordningspoliserna: i brittiskt sammanhang dom som mördade Blair Peach som Special Patrol Group (SPG) och dom som mördade Ian Tomlinson som Territorial Support Group (TSG). Samma skit, samma bäng. Dom är shit-for-brains på baslön, som man håller inlåsta i en lada från fyra på morgonen medan man spelar Led Zep på elva och indoktrinerar dom om kommunisthotet. Sen släpper man ut dom på gatorna, hälften civilklädda, så att alla rättegångar blir svårare att genomföra med videobevis.

Det är ordningspolisen man måste fokusera på, för det är där våldsmonopolet är som mest brutalt just nu, och där våra friheter – of assembly, of expression, of movement, of protest – är som mest under hot. En av lösningarna måste vara att polisen måste omorgniseras internt – och externt: varför inte folkvalda polischefer som i staterna? Men framför allt: lär dom veta hut.

Slateskribenten Jeremy Stahl skriver om vår “bisarra” tradition att titta på Kalle Anka på julafton.

För övrigt: inte visste jag att det var det jultevetittande svenska folket som tog kål på Arne Weise genom att insistera på livesändning på julafton, och att detta bl.a. ledde till tre spruckna äktenskap, och en obesvarad kärlek till flaskan. Det ligger nåt oerhört arkaiskt i detta, nåt släktskap med vinterkungstraditionen, kanske: den folkkäre som måste dö av folkets kärlek, som måste tagas av livet för att tillfredsställa den svåraste av svenska trygghetsnarkomanier.

[“Dö” i bildlig bemärkelse, skyndar jag mig att tillägga…]

Som en del av mina julförberedelser, det hemskaste jag hittat på YouTube. Jag tänker inte ens introducera det.

Jag har ett litet projekt på gång, inget särskilt seriöst, men om ni har fem minuter att fundera på det så bidra gärna med vad ni har.

“Maktlöshetens ord” handlar om sådana ord, fraser och språkliga vändningar som man ofta ser i bloggkommentarer som vill registrera motstånd mot den rådande kultursidespolitiska vänster-islamist-populist-kramande eliten.

[Fotnot: “Maktlöshet” därför att maktlöshet oftast är självupplevd, t.o.m. självönskad, i kulturer som våra. Utan maktlöshet är man ingen, ungefär som med antisemitismen].

elit[en] blir första slagordet i vårt lexikon. Definition: konsensusstövelvälde. Exempel:  (1) stockholmska kulturredaktioner; (2) SIDA on a bad day; (3) stockholmska kulturredaktioner.

Nästa ord:

förståsigpåare Definition: nån som förstår sig på nånting, t.ex. akademiker. Exempel: (1) klimatforskare; (2) vetenskapsmän överhuvudtaget; (3) litteraturkunniga; (4) klimatforskare.

minareter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

minoriteter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

källarmoskéer Definition: Fönsterlös lokal med sliten heltäckningsmatta där revolutionära islamister döljer sitt sanna väsen trots att de med alla sina miljoner saudiska petrodollar skulle kunna bygga jättestora kupoler och minareter om de bara ville. (Jfr uppslagsorden Jesuiter resp. Världskonspiration).

gammelmedier Definition: Pappersbundna, politiskt korrekta och föråldrade institutioner som saknar såväl köksbord som ryggrad och som styrs av intellektuella och moraliska dvärgar. (Jfr uppslagsorden Eliter, Kulturredaktioner resp. Cafe Latte-drickare).

dvärgar… [vem vill definiera “dvärgar”?]

Några nya uppsatser i skandinaviska akademiska tidskrifter:

“Why do the Finns trust the Police?” (Läs mer!)

“Of all foods bread is the most noble” (Läs mer!)

“The Dream of Safety. Thousand Years of Danish Insurance” (Frestad? Läs mer!)

“What to do with non-replanted hands?” (Läs mer!)

“Urinary incontinence in women is not exclusively a medical problem” (Läs mer!)

“It’s hard to be a Dane these days…” ( Läs mer!)

[Källa: TicTOCS]

Jag har upptäckt Roffe Ruff (tack vare G-P, så klart). Utropstecken! Roffe gör Majorna-covers av hiphopklassiker som denna, eller gjorde det på sin debut nu i somras. Nu är det den andra skivan på gång, tydligen. Nåt att hålla ögonen på, definitivt.