Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Svenskt allmänt’ Category


Kritisk infrastruktur: Sverige

Tuesday, December 7th, 2010

Till en början syns enbart detta på listan över den för USA:s intressen kritiska globala infrastrukturen:

Sweden: Recip AB Sweden: Thyrosafe (potassium iodine)

Längst ner i dokumentet följer sedan denna kommentar från Stockholmsambassaden:

——————————–

../2009/03/09STOCKHOLM194.html

VZCZCXYZ0008
PP RUEHWEB

DE RUEHSM #0194 0791327
ZNY SSSSS ZZH
P 201327Z MAR 09
FM AMEMBASSY STOCKHOLM
TO SECSTATE WASHDC PRIORITY 4231

S E C R E T STOCKHOLM 000194

SIPDIS S/CT SHARRI R. CLARK

E.O. 12958: DECL: 03/20/2019 TAG PTER, PGOV, ASEC, EFIN, ENRG, KCIP, SW

SUBJECT: SWEDEN: CI/KR RESPONSE FOR S/CT

REF: SECSTATE 15113

Classified By: CDA Robert Silverman for reasons: 1/4 (B), (D), (E), and (G)

¶1. (S) In response to reftel, post would like to add Sweden’s communications infrastructure to the CI/KR list. Although Sweden does not posses a direct undersea cable from the U.S., Sweden is a central European communications hub. For example, Swedish company TeliaSonera is an international carrier that owns and manages 43,000 km of fiber optic cable linking Russia and the Baltics to the rest of Europe and the U.S. If these lines of communications were to be destroyed, disrupted, or exploited, it may compromise global communications.

¶2. (S) Post recommends keeping Swedish pharmaceutical manufacturing company Recip AB on the CI/KR list for its production of ThyroSafe (potassium iodide). This resource provides protection in the aftermath of a nuclear emergency. ThyroSafe is the only FDA approved 65 mg potassium iodide tablet used to protect the thyroid gland against radioactive iodine released during a nuclear emergency.

SILVERMAN





Hur blev vi så bra?

Friday, October 15th, 2010

The Onion har som vanligt svaret: Scandinavians Tops In Gender Equality. Titta på kroppsspråket bara. Vi lutar och litar på varandra. Dom har stoppat ner ungen i en påse gjord av sallad, ungen försöker kämpa sig ur den, men farsan håller emot. Nej, allvarligt talat, det är dags att vi lutar oss tillbaka, blickar ut över jämlikhetens rätt så platta landskap, och uttrycker den gamla sanningen att -“Sverige? Det vill ju gärna bli bra…”





Här går en gräns

Tuesday, October 12th, 2010

Som den civiliserade, intrinsic-value-orienterade människa jag är försöker jag ständigt korrigera mina fördomar i rättvisans riktning, försöker mjuka upp de förhårdnader som oundvikligen formar sig på mina känslomässiga och intellektuella blodkärl, och jag försöker så gott jag kan att se med ljusgult toleranta ögon på saker och ting som jag instinktivt borde rygga tillbaka från: eurovisionsschlager, preppymode, falafelbullar, Kalles – ja, ni kan ju fylla i resten själva…

Men en sak kommer jag aldrig att backa inför, kommer jag aldrig att ge efter en tum på: en finansminister får inte ha hästsvans.

Det faktum att flikarna börjat växa i pannan på honom, att flinten börjat glimra genom hårstrecken, poängterar på sin höjd det fatala i Borgs kapillära ambitioner, men är i grunden irrelevant: faktum har ställt sig i vägen långt före det oundvikliga barskrapet tog sin början. Sånt här får helt enkelt inte förekomma. En man med ansvar för en hel nations ekonomiska duglighet får inte se ut som en bassist i Thorleifz år 1981.

I rest my case.





Det nervösaste jag någonsin varit

Thursday, September 23rd, 2010

Skådespelaren Samuel West kör en rätt intressant femminutare på BBC om olika sätt att framföra Hamletmonologen. (Men vore det inte lajbans att också få höra honom läsa den i Hagbergs original?).

Hur som haver, det nervösaste jag nånsin varit hade också med Sam West att göra. Översättaren Frank Perry var för en del år sen med och organiserade en uppläsning på British Library med Östersjöpoeter, allt vilket i själva verket bara var en ursäkt för att få dit Tomas Tranströmer.

Det var Sam West och Frank som omväxlande läste de engelska översättningarna, medan jag hade fått till uppgift att läsa Tranströmer på svenska, eftersom han själv p.g.a. sjukdomen inte var kapabel till det. Detta alltså inför en 200-hövdad publik, med Tranströmer själv på första parkett, plirande vänligt upp mot mig.

Svälj, med andra ord…

Dessutom skulle jag börja med “Sorgegondolen”, av alla dikter… Men, så klart – vad annat hade jag väntat mig? – bara några rader in – “Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det plötsliga draget…” – så tar dikten hand om en och för en i hamn hur lätt som helst.

Jag bad naturligtvis Tranströmer heligt om ursäkt efteråt, men han bara fortsatte plira vänligt. Som för att säga “What’s the problem…?”





Brown Goes Sweden, Sweden Goes Brown

Saturday, September 18th, 2010

Idag bör man läsa Andrew Browns Sverigeartikel i Guardianbilagan, huvudsakligen fokuserad på SD och Malmö. Och det är inte första gången det slår en hur trevligt det är med folk som vet vad dom pratar om. Det vore också intressant att få veta vad ni tycker om sillstimsmetaforen. Jag tycker den funkar: alltid samma -> plötsligt annorlunda -> alltid samma.





Assange: några problem

Tuesday, August 24th, 2010

Jag hade (sannerligen) inte tänkt ge mig in i Assangehistorien, i alla fall inte förrän den är någorlunda över, men ett kort stycke i dagens Guardianrapport fick mig att, ähm, studsa…

One source who is closely involved said neither of [the two women] had originally wanted the case prosecuted; that Ms W had wanted to report the alleged rape to police without their pursuing it, and that Ms A had gone with her to give her moral support and then become embroiled with the police, who had insisted on passing a report to prosecutors.

Kan detta verkligen vara sant? [Nej, tydligen inte: se kommentarerna…] Var går fesljummen aningslöshet i så fall över i rykande het idioti? “Ms W” ville alltså rappportera/anmäla en våldtäkt till polisen, men ville inte att polisen skulle ta ärendet vidare…? Hon ville alltså ha sin kaka, men inte äta den…?

Att varken polisen eller åklagaren sedan inte hört Assange om hans version av händelseförloppet är en annan (allvarlig) femma. Men – ärligt talat – vad i hela helvetet förväntade sig “Ms W” skulle hända om hon våldtäktsanmälde denne rubrikernas man, inför en yrkeskår som kanske inte är så förfärligt sympatiskt inställd till Assanges patos för sanning och transparens i fråga om kriget mot terrorismen? Att dom skulle ge honom the benefit of the doubt…?!





Observer om Lindberg och Sverige

Sunday, August 1st, 2010

Vår gamle vän Andrew Anthony på Observer – ni kommer ihåg honom från Myrdal/Pol Pot-vevan, här och framför allt här – skriver idag om Göran Lindberg och den-mörka-sidan-av-Sverige, och gör det utmärkt och heltäckande, syns det mig, och inte bara för att man själv bidrar med några väl valda…

Det är jävligt svårt att skriva journalistiskt om Sverige-efter-Palme, har jag upptäckt, och det går nästan att räkna de framgångsrika försöken på ena handens fingrar. Att undvika sentimentalitet, förnumstighet eller ideologisk schadenfreude kräver avancerad skridskoåkning.





Tre ord som börjar på Sp-

Monday, June 28th, 2010

Spontan var förr i tiden något väldigt eftersträvansvärt att vara, jag pratar väl om sextiotalet i princip. Att vara spontan var ett tecken på att man var lite osvensk, utan att för den skull vara utländsk; att man var lite oinrutad, utan att för den skull vara snurrig. Det tog sig främst uttryck i att man helt spontant satte sig ner på trottoaren, i stället för en bänk eller en stol eller en pall. “Spontant” var ofta synonymt med “fritt”.

Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -“Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med  förståndshandikapp att göra.

Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.





Att gardera med kryss

Sunday, June 27th, 2010

Laura frågade just vilket lag jag håller på i VM. Som svar ska jag reprisposta vad jag skrev inför Sverige-Englandmatchen förra VM:et, för det är faktiskt inte så dumt som det ser ut.

Som jag nämnt förut, en fråga jag får titt som tätt är om det, ähm, råkar sig så att jag känner Sigrid Rausing…? Dessvärre. En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

[Från Pressylta Redux 20 juni 2006: se vidare arkivlänkarna till höger]





De innehållslösa runorna

Tuesday, June 8th, 2010

Och så plötsligt, det roligaste som kunde hända…! Meningslösheten huggen i sten. Fantastiskt. “Att visa att man kunde skriva kunde vara viktigare än att det som skrevs verkligen betydde något”. Jag lämnar alla vidare kommentarer – om samtidslitteraturen, om kulturdebatten, om Göteborgs-Posten – åt dom av mina läsare som äro ditåt benägna.

Och så anklagar man oss nordbor för att sakna humor. How dare they. How very dare they…



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004