Nu när jag plockat upp hakan från trottoaren, efter att ha läst färdigt Zarembas artikelserie om svenska skolan, så kommer jag på mig själv med att skatta mig lycklig att det här inte angår mig på ett direkt och omedelbart vis, att jag inte “har en hund i den här fajten” som det heter. Men för er som har barn i skolåldern… sheeesh…

Jag har i alla fall ett par-tre reflektioner. Den första gäller själva “trivselideologin” vad gäller inlärning. I andra, motsvarande länder förekommer naturligtvis samma saker här och var, fortfarande. Men den extrema slagsida det fått i Sverige gör att man – i alla fall i Zarembas framställning – mycket tydligare slås av hur förfärligt gammalmodig den här trivselpedagogiken verkar. Här över var detta saker man experimenterade med 1970- och 80-talen, och då ofta i privatskolemiljö, som på Summerhill och Bedales. I den allmänna skolan var det mycket mindre vanligt, av en mängd olika skäl. Men resonemangen om den motståndslösa inlärningen, och så vidare, är ju så mycket “throwback” att det snarast liknar en dålig parodi.

Det andra gäller föräldrar, och eleverna själva. Eftersom det uppenbart länge har funnits en medvetenhet om problemen och en hunger efter strukturerad inlärning, åtminstone bland de direkt berörda, t.ex. föräldrarna – jag kanske har fått fel bild, men varför har inget bredare uppror ägt rum, annat än några lysande undantag här och var? Varför har det varit så (förhållandevis) tyst bland skolans “konsumenter”? Vad har hänt i skolstyrelsena de senaste tjugo åren? Eller finns det inte skolstyrelser, med elev- och föräldrarepresentanter som sen länge borde ställt sig upp och sagt “nu får det vara nog” (or words to that effect)?

Den tredje reflektionen gäller kommunaliseringen. I en jämförelse med UK är det lite grand en paradox att kommunaliseringen ses som ett av grundproblemen. (Att sedan skolan styrs genom kommunernas kulturförvaltning är en annan – och mycket bisarr – femma; vad i hela friden har skolan med kultur att göra…?!).

Här över ser de flesta på den progressiva sidan helst att kontrollen över skolan i alla avseenden tas tillbaka från den centrala statsapparaten (där den har funnits sedan Thatchers dagar) och ges tillbaka till, inte kommunerna direkt, utan till återupprättade och strömlinjeformade och oberoende LEA’s, Local Education Authorities. Före Thatcher styrdes t.ex. Londons innerstadsskolor av ILEA (Inner London Education Authority) och gudarna ska veta att det inte var problemfritt, men på långa vägar att föredra framför det hårt centraliserade, control-freakade, target-extremistiska ministerstyre vi har nu.

Den paradoxen finns kanske också lite grand i vad Zaremba skriver. Receptet – för att förenkla det hela en hel del – verkar vara att lägga besluten om skola, inlärning, läroplaner och så vidare så nära “produktionsögonblicket” som möjligt, dvs. i det allt avgörande mötet mellan lärare och elev. Då faller det väl sig naturligt att en lokal (snarare än central) administrativ enhet, om det nu borde vara “kommunen” eller ej, samordnar och genomför de besluten? I dunno. You tell me.

För första – men förhoppningsvis inte sista – gången förekommer Utsiktens BK i en main feature i The Guardian. Det är inte utan att a sprinkling of glamour dust därmed också faller över alla dom av oss som kallar Majvallen hemma och Ruddalen borta. Att det sedan handlar mest om Anton Hysén är liksom mindre relevant.

Man får väl också hoppas att det inte är sista gången vi hör från Thelma Lingonblad: “Anton Hysén har satt Utsikten på kartan,” uppger hon, och återgår till tombolan. Och om ni kunde se mig nu skulle ni kanske skymtat en tår i ena ögonvrån. Sverige har inte känts närmare på åratals, jag lovar.

En sak från maj 2008, som är förvånansvärt bra – “förvånansvärt” med tanke på att jag inte alls kommer ihåg att jag skrev den…

Onsdag 28 maj 2008 – : – Det var då, det

Ur bokhyllan häromkvällen nöp jag, lagom inför hundraårsdagen som det råkar sig, ”Dömd tlll döden för Amalthea”, en bok som inte gjorde mer än ett ganska flyktigt, om än sympatiskt, intryck första gången jag läste den, men som nu… hmmm. I allra högsta grad ”hmmm”. I de barskrapade sakfrågorna finns väl inte särskilt mycket att invända, framför allt att dödstraffet var genompolitiskt och stred till och med mot dåtidens lag, eftersom det handlade om dråp, inte mord. Att misären bland de arbetande klasserna – om än inte så mycket i Anton Nilsons egen kulakklass – var desperat vet vi också. I mångas ögon kunde det rättfärdiga en hel del.

Det mest osmakliga, och för vänstern mest komprometterande, är att Anton Nilson i boken kan komma undan med sitt rätt bekväma ”Oj-det-var-inte-meningen” vad gäller engelsmannen som dog (som inte ens bevärdigas med ett namn i boken; en svartfotad scumbag må han ha varit, men hans namn var Walter Close) helt och hållet beror på den enastående vändningen i opinionen som kom bara några år senare och som hållit i sig in i våra (mina) tider. Det är nu vid andra läsningen, många år senare, som man blir tvungen att konstatera att det visserligen är för mycket begärt att en opinion – vilken kant den än hör hemma på – ska vara grundad i skepsis och ambivalens, men att detta samtidigt är just opinionens problem, och inte någon annans.

Anton Nilson som person väcker samma ambivalens i en. Han visar upp så mycket av den hermetiskt tillslutna, militanta självgodhet man ofta ser hos post-facto terrorister (fast det vill han förstås inte bli kallad), och som alltid har nära till ett helt ovidkommande moraliserande: Nilson tackar vid ett tillfälle sin lyckliga stjärna att han beslutade att inte gå till kungs med sin överklagan mot dödsdomen – eftersom det i Haijbyaffären cirka trettio år senare visade sig att kungen var bög! Moraliska skrupler, plötsligt? There’s a time and a place for everything, som man säger häröver.

Eller detta, i själva skuldfrågan: ”Jag, Rosberg och Stern fick bära hela ansvaret för Amalthea-händelsen, och jag och Rosberg skulle med våra liv plikta för den medan Stern skulle sitta i fängelse hela sitt liv. Men det verkliga, det stora ansvaret låg utanför oss, låg på annat håll…”

Och jag tror de flesta av oss, med en ganska trött hand, kan fylla i resten av denna krassa apologi. Det är, på detta och många andra vis, en sorglig bok, och en bok om väldigt längesen. Mycket av vad man tog för beundransvärt har lösts upp i mångtydigheter och motsatser: principfastheten blir en rätt motbjudande samvetslöshet, på lojalitet och kamratskap sitter plötsligt en massa prislappar. Och bland de arbetande klasserna dyker det upp en man med blod på händerna, som säger sig tala för dem.

En roman publiceras i Göteborgs-Posten…

/ TT

Tillbaka i civilisationen.

Från landet där korvhandlare numera måste producera papperskvitton för varje grillad-med-bröd (vanlig senap) dom säljer. Världens miljömedvetnaste land reglerar det så att ännu fler träd faller huvudstupa…

Kvittona blev vår död, sa naturen.

(Källa: en pratstund med Magnus)

Sverige, kontrasternas land.

-“Världens friskaste folk är världens mest sjukskrivna folk” sa Reinfeldt i nån inringning på P1. Jag har hört det här förut. Är det verkligen sant?

Och så Göteborg… Otroliga stadsarealer, ofantliga ytor både norr och söder om älven. Stort operahus, avenyer, torg och slottsskogar.

Men herregud vad tomt det är… Var är alla?

Hello….?

(PS: På måndag kommer världens fräckaste bokomslag, specialhämtat från Sverige. Och från 1957. Bonniers Zebra-serie. Fotbollsmotiv. Jag vet, ni kan inte hålla er… Gawd, I love this gig!)

Mörkret är mycket mörkare i Sverige än mörkret är hemma. Och vintern är mer kärnvinter, mer meatworld-vinter än den drippiga, virtuella version vi har hemma. Och korvarna är många, många fler.

I dagstidningarna, särskilt på helgerna, har man upptäckt det här med STORA BILDER… Jösses, vilka stora bilder! Redaktionell target, så snart teknologin tillåter, tycks vara life-size… Texterna dock fortfarande i 11p times-romanesque, stilistiskt och intellektuellt.

Och bankkontoren…! I UK är det fortfarande mest penna-till-papper, räkna sedlar för hand, köer ut på gatorna måndag lunchtid. Här? “Tyvärr, vi accepterar inte cash”, har man inte rubbet på internet så existerar man inte som kund… Hur fräckt är det?

Och vad mycket korv här finns!

“Uppåt! Framåt!” lyder parollen som GT och TV4 lanserat för min hemstads framtid. Går det enligt planerna så hamnar vi väl nånstans strax utanför Aberdeen.

[Konnotationerna regnar… “Onwards and upwards”… “Vorwärts!”… “Nach oben!”… “Avanti, popolo!”… det är ju nästan så man blir nostalgisk…]

“Göteborg kan bli världens snällaste stad”, anser Eva Olsson, “cafédrottning” och “debatör”.

[They tried that in New York. Thousands died.]

En man vid namn Anders Källström blir väldigt upphetsad och utropar: “Om ett decennium – år 2021 – fyller Göteborg 400 år. Låter det futuristiskt?  Det är det inte!”

[På ena sättet är det väl inte direkt futuristiskt, det är så sant som det är sagt: Marinetti skulle inte känt sig så hemma med bara en almanacka i handen. Men att det har med framtiden att göra går väl knappast att tvivla på, särskilt inte när det gäller hela elva år.]

Nå, raljera är lätt. Frågan kvarstår dock: hur fan kommer vi förbi Malmö?

[PS: Jag tror för övrigt att jag oförhappandes snubblat över Årets Ordspråk 2010: “Blott en almanacka ingen futurist gör”]

Om man tittar tillbaka på WikiLeaks och Assangehistorierna – för dom har ju i och med “Cirkus Assange” (©R. Fleischer) blivit två olika narrativ, trots att kopplingarna verkar så uppenbara – så som dom utspelat sig sedan förra sommaren så öppnar sig, i alla fall för mig, frågan i rubriken med en insisterande envishet.

Varför har Sverige kommit att spela en såpass framträdande roll i dramat? Det finns så klart tillstymmelser till svar. Läget med servrarna, Bahnhof, Piraterna, osv, osv – OK. Assange är nån som knullar allt som har puls, svenska sexlagar är ofta mer finmekansiska än finanslagstiftning, och de två krockade på ett olyckligt vis – OK, kanske…

Men inget av detta räcker som förklaring, syns det mig.

Jag kan inte vara den ende som ser aspekter av det “mörka” Sverige igen, det land varigenom en iskall vind en gång för alla drog (©L. Borgnäs), det extraordinary-renditionistiska-vi-ses-på-Bromma-halv-nio-no-problem-Sverige, det Sverige som producerar dessa socialdemokratiska advokater-on-the-make för vilka rättvisan – t.o.m. ner på natural justice-planet – är ämne för politiska förhandlingar, kompromisser och understandings.

Var i hela friden producerar dom människor som Claes Borgström? Gislaved?

Jag slogs en gång, för flera månader sedan, av tanken att den här tsunamin av dokument kanske innehåller något om Palmemordet. (Det har ju kommit dokument från 1970-talet, så tidsdistansen är inte så viktig). I februari är det 25 år sedan, och ingen preskriptionstid kommer ju nu längre att gå ut, det finns alltså – som Pressylta ofta påpekat – ingen som helst juridisk anledning för såna som vet nåt att börja babbla den 1 mars 2011.

Men jag tror inte utsikterna för några avslöjanden i den riktningen – i alla fall från WikiLeaks i nuvarande mode d’operation – är särskilt realistiska. Saker som Palmemordet pratar man inte om på Siprnet, för att uttrycka det krasst.

Jag försöker formulera detta så icke-konspirativt jag kan, för jag har inga smidda ränker att erbjuda som förklaring. Det är bara det att – utifrån sett – ett svenskpolitiskt bildspråk har tagits i bruk igen som jag känner igen från förut: en statsapparatisk chiaroscuro där kontrasterna ibland är vilseledande, där ljus blir mörker, och där ögonvittnen blir skådespelare.

Återigen understryker jag att jag inte går i god för alla åsikter som formuleras i länken, men det är värt att lyssna på, den här gången från Naomi Wolf i Huffington Post:

Keep Assange in prison without bail until he is questioned, by all means, if we are suddenly in a real feminist worldwide epiphany about the seriousness of the issue of sex crime: but Interpol, Britain and Sweden must, if they are not to be guilty of hateful manipulation of a serious women’s issue for cynical political purposes, imprison as well — at once — the hundreds of thousands of men in Britain, Sweden and around the world world who are accused in far less ambiguous terms of far graver forms of assault.

Wolfs slutsats: antingen är jakten på Assange ett epokgörande framsteg i jurisprudensen kring våldtäkt, eller också är det nåt mer mysko. Det finns inget mitt-emellan, liksom.

. ..så är Aftonbladet, bland andra, särskilt imponerad av att omvärlden nu riktar blicken mot Sverige… Headline på BBC News online, tixempet. AB:s ingress:  “Sverige hamnade på världskartan”…

Sheesh… Inte bara Abba. Kostymläge.

Sverige framstår ofta som en trettonårig tjej med tandställning som undrar om hon någonsin kommer att bli attraktiv i ögonen på trettonåriga killar med tandställning.

Det är bara Israel och Sverige som är som tunnhudat måna om vad andra tycker om dom. Och i ett av dom fallen kan jag förstå varför.