Jag vet inte om jag är ovanlig bland utlandssvenskar i det avseendet, men jag har kommit att gilla Sverige mer och mer ju längre jag bott utomlands.

Jag tycker det är ett högst  beundransvärt land på många, många olika sätt – och Christopher Kullenberg får lov att representera bara en aspekt av min beundran, inte för CK som person (har aldrig träffat killen, han kanske hatar barn och hundar och är öisare och allt annat hemskt) utan som ett förkroppsligande av en viktig sida av det samtida svenska, där tekniskt nytänkande och politisk progressivitet möts.

Andra aspekter står jag så klart inte lika beundrande inför. De flesta av dem är nog uttryck för Sveriges enspråkighet, att det liksom bara pågår ett samtal åt gången. Det känns lite lufttomt ibland.

Jag ska inte blanda mig i debatten om “svenskheten”, bl.a. annat hos Karin och Bengt, annat än på två sätt: dels att kritisera de som använder ordet “exil” om utlandssvenskars utlandsboende. Det är ingen exil, och genom att använda ordet i det här sammanhanget tycker jag man förringar och banaliserar den verkliga exilen. Ingen har tvingat oss att bo utomlands. (Jag skrev om detta också den 7 juni 2006, på ång-Pressylta)

Det andra är att damma av en essä från 1994, som egentligen är en plädering för att avskaffa Sverigebilden. Den är ganska lång och har legat och skräpat i arkivet sedan länge, men i WordPress (nedan) blir den lite lättare att läsa än i HTML. Jag skulle nog inte skriva under idag på allt jag sa då, för arton år sen, men det mesta tycker jag dock står upp än idag.

———————————————————————————————————————————-

Gunnar Pettersson: “Till det främmande Sverige” (ingår i ‘Endast propagandan är sann’, Moderna Tider Förlag 1995).

Ezra Pounds Sverigebild var lika slumpartat sammansatt, lika excentrisk som alla de bilder han hade av kulturer han inte kände till särskilt väl. De två huvudsakliga ingredienserna utgjordes, framför allt i Cantos, av de svenska statsfinanserna, särskilt under Vasa och det karolinska enväldet (Canto 97: “When kings quit, the bankers began again “) – och, självfallet, av Nobelpriset.

(more…)

Jag har sen lång tid tillbaka avgett löfte till mig själv att inte säga så mycket mer om Palmemordet, men löften är som sagt till för att… kvalificeras…

26 år är i och för sig ingen särskilt anmärkningsvärd bemärkelsedag, men i Aftonbladet leder man förstasidan med en historia (“Palmemordet kunde ha lösts på en vecka”) som för mig bockar av varenda punkt på en bedrövligt lång lista över talangbefriade potatisgrisar och chockerande undermålig journalistik.

Två tjackpundare från Gävle ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och säga “Jag ska skjuta Palme!”… And that’s about it. Detta kunde alltså ha löst Palmemordet på en vecka.

Nu var väl Christer Pettersson inte berömd för sin smidiga och eleganta samtalskonst, men till och med en veteranpundare som han måste väl känna nånstans att “Jag ska skjuta Olof Palme!” är en rätt så malplacerad öppning i en konversation med två främlingar – eller…? Och Christina, 64, som ägde och bodde i den här lägenheten, och kände CP mycket väl, har överhuvudtaget aldrig sett honom med en revolver. Lars Borgnäs grundliga analys av hela vittnesapparaten visar ju dessutom hur klart som helst att Christer Pettersson sällan eller aldrig ens nämnde namnet Palme, långt mindre visade något intresse för honom åt ena eller andra hållet.

Så då vore det ju – journalistiskt sett – bara snäppet över totalt ointressant att få höra från de två tjackpundarna, “Magnus” och “Rickard”, själva. Men så blir det tyvärr inte. Vi får i stället höra från deras kompis, Sven-Åke Grönberg. Nej, förresten, vi får höra från en pensionerad kriminalinspektör, Åke Engberg, som fick tipset av Sven-Åke Grönberg om att Sven-Åke Grönbergs tjackpundarkompisar ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och sagt, “Jag ska skjuta Olof Palme!”.

Watergate är det inte precis. Men, jodå, på Aftonbladet blir det, “Hold the front page! Get me Hildy Johnson on this story!” Man tror inte det är sant. Och det är det nog inte heller.

I yield to no one, som det heter, i min beundran för Sverige och svenskarna och det svenska samhället och den svenska charkindustrin. Särskilt på senare år. När mitt adopterade fosterland raglar från bubbla till kris, från kris till bubbla, medan man torterar spädbarn som folknöje och satsar hela statsskulden på Kauto Star i 15:30-loppet på Kempton Park (oddsen var 4-1, trots allt), så framstår den svenska modellen som lika rosenkindat, högbystat och blont frisk och sund som hon gjort sedan, vid pass, 1936.

Men jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.

Förtingligande? Ja, vad är ordet “hen” om inte en förskönande omskrivning av ordet “det”? Googla “Marx” + “reifikation”, bara… Dessa människor är fortplantningens röda khmerer. Detta är År Noll för barn.

Det är väl bara jag som behöver glasögon… nej, förresten, jag har ju redan glasögon! … men jag tittar först på den här rubriken i The Onion och sedan den här rubriken i Göteborgs-Posten … och tänker, “Bollar faller upp i skyn… OK, men – vart föll de förut….? Innan Australian Open inställdes, så att säga…? Var det ingen som märkte nåt?”

“Göteborgs största förmedlare av studentbostäder SGS studentbostäder arbetsbefriar sin vd med omedelbar verkan,” meddelar Göteborgs-Posten idag.

Jag vet inte om jag är överdrivet paranoid här, men orden “arbete” och “befrielse” i kombination har i mina öron alldeles för många dova historiska ekon för att riktigt fungera som synonym för… ja vadå?… entledigad? Jag har aldrig stött på ordet förut, faktiskt. Är det ganska nytt? Är det ganska göteborgskt?

Daily Mail gör sitt för att vässa spetsjournalistiken i dessa trubbiga tider: fnissiga svenska ortnamn, minsann… För mig har annars alltid måttstocken för en onlinetidnings kvalitetsbrist varit antalet youtube-klipp man lägger in på landningssidan… och där vinner ofta de svenska kvällstidningarna, faktiskt… Men Kattstjärt är ju… rätt roligt… ähem…

Det finns, i denna jämmerdal, inte många människor jag med gott samvete kan säga att jag är stolt att ha lärt känna. Det är överhuvudtaget inte lätt, om man haft “författare och journalist” på visitkortet under ett antal år…

Eller “stolt” kanske inte riktigt är det rätta ordet. Snarare att man känner en postum tacksamhet mot de tillfälligheter som gjorde att man fick tillbringa avsevärd tid i dessa människors sällskap, och hitta ett plan, en symmetri i tänkande och inställning, där skillnader i saker som bakgrund, ålder och åsiktsrepertoar blir näranog irrelevant. Alvar Alsterdal och Gösta Gierow var två av dem; Olle Alsén – som gick bort under julhelgen, 88 år gammal – var alldeles definitivt en annan.

För de av oss som började läsa DN på sextiotalet var Olle en av den generationen journalister som blev måste-läsning, jämte t.ex. Sven Öste och Kerstin Vinterhed, och Lagercrantz förstås. Man märkte redan då, och fick under senare år bekräftat, att Olle var en aningen för självständig och samtidigt aningen för oumbärlig skribent på tidningen: hans kritiska inställning, alltid byggt på solidaste faktaunderlag, fick sällan eller aldrig tidningens officiella stöd, utan blev (som Nycander skrivit) oftast ämnen för “personliga krönikor” i stället.

Exakt när, eller på vilka vägar jag lärde känna honom, minns jag faktiskt inte. Men det måste ha varit en bit efter februari 1986, för Palmemordet var det som förde oss samman. Jag skrev en hel del i ämnet i både svensk och brittisk press, och första gången vi träffades var här i London när Olle och Inger kom på besök. Han var en mycket stilig karl, Olle, vilket hans stigande ålder bara tycktes accentuera; Vinterhed har skrivit att kvinnliga journalister brukade svärma för honom under de tidiga åren, och det undrar man inte på…

Hans personlighet speglade sig också i hans sätt att skriva: en kuriös blandning av sträng exakthet och flyhänt elegans. När han talade om saker som engagerade honom kunde han å ena sidan låta underligt luddig och svävande, medan man å andra sidan snart förstod att man lärt sig en förfärlig massa i just det han sagt. Det var som att lyssna på en skicklig skribent mitt i arbetet, som om han strök, rättade, skrev om, och skrev om igen, allt medan man satt där med honom i trädgårdsstolarna nere vid den vackra sjön…

Hans engagemang i Palmemordet var för mig en journalistisk förebild. En del tog avstånd från honom därför att han konsekvent och rigoröst alltid delade med sig av sina uppgifter till Palmegruppen. Han insåg nog också själv både det ironiska och det avväpnande i hans handlingssätt: hans förhållande till Hans Ölvebro, chief obfuscator-in-residence under många år, var av saltad och sockrad hatkärleksart. Men för mig som något utanförstående i den här kretsen – inte bara geografiskt, jag saknade ju också bakgrund som nyhetsjournalist – blev det en slags måttstock på olika Palmejournalisters trovärdighet vilken inställning de hade till Olle Alsén.

Nå, för att avsluta en post som kanske håller på att bli väl lång med lite bredvidläsning… Det var Olle som 1995 förde mig samman med filmaren Allan Francovich, med vilken jag samarbetade på ett projekt under ett och ett halvt år, och vilket jag skrivit en text om under rubriken “Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet” (pdf-fil ursprungligen postad på Pressylta 22 oktober 2005). När Allan plötsligt dog i början av 1997 var det Olle som ringde och meddelade mig. Han var uppenbart i chocktillstånd: “Det är ett elände, ett elände, det är ett elände…” upprepade han bara. Ett elände, ett elände…

Även om Olles död inte är ett lika akut elände som det vi stod inför då, så känns det mer än sorgligt, därför att hans liv och verksamhet känns oavslutade. Det är nog så det är med skribenter av betydelse.

[PS: Är det inte typiskt för det klantiga jävla reklamtivoli som är DN online att det ska vara hart när omöjligt att söka fram Kerstin Vinterheds runa…? När jag hittat en länkbar väg dit så ska jag langa in den i texten]

Veteranerna bland er vet att Pressylta traditionellt tillbringar nyårsaftons förmidddag på IKEA, den här gången filialen i Edmonton (jag drar mig så klart för att kalla den “IKEA Tottenham”, som en del gör…).

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!

Jag fick en ny dator av tomten, och med den kan jag titta på SVT Replay utan att den en enda gång beter sig som en astmatiker i uppförsbacke, som min gamla lånade notebook alltid gjorde.

Hur som haver, jag tillbringade en timma efter hemkomsten idag med att titta på “Året med kungafamiljen“, i hopp om lite girl-on-monarch action, men därav blev intet. Jag trampar kanske på några rojalistiska tår här, men sanningen är viktigare än, ähm… tår. Några frågor öppnar sig för en normalt funtad utlandssvensk, som vill tro det bästa om alla.

Det är alltså sant att Silvia ser ut som Jack Nicholsons ‘Joker’ i första Batmanfilmen.  Vad hände…?!

Det är alltså sant att Victoria och Daniel är fullkomligt – jag vet inget bättre ord – unthreatening… Daniel är född team player, och kommer att dö team player, medan hustrun inte verkar ha ärvt ett uns av sina föräldrars lite trögtänkta mörker, deras lätt aggressiva vilsenhet… Kungen och Silvia är för mig paradbeviset på extrem historiematerialism, som produkter, nej råvaror av sin klassbundna miljö.

Det är alltså sant, till sist, att hovet helt enkelt inte har en medieansvarig. För avsaknaden av en fungerande mediestrategi är ju plågsamt uppenbar. Min fråga är: hurdana är mina chanser att få det jobbet? Jag tror att en övertygad republikan är som klippt och skuren för något sådant, allt enligt vaccinationsprincipen: i kristider tar man en bit gift för att inte bli förgiftad. Löneanspråk på begäran.

Jag menar – och hade jag fortfarande orkat prestera en “Årets media”-lista som jag brukade så hade Årets Katastrof varit den där enda frågan som TV4-reportern ställde, och svaret den fick, vilket repeterats av det vänstervridna tevefolket med skadeglad regelbundenhet… “Har ni någonsin varit på en sexklubb eller en strippklubb?”

I stället för att be karl’n veta hut och avbryta intervjun med en hauteur som borde suttit i hans DNA, men uppenbart inte gör det, så ställer sig kungen i “tänk”-position och stirrar ut i det foggiga förgångna i två evighetslånga sekunder… -“Ähm… nej… det tror jag inte… nej, det kan jag nog säga… nej, det har jag inte…”

Han behandlar alltså den fråga som står miltals högst på den offentliga dagordningen som om den löd, “Har ni någonsin paddlat kanot nerför Kalixälven?”, eller “Släcks verkligen ljuset i kylskåpet när man stänger dörren?”… Man står lika mållös som man – någonstans – önskar kungen gjort.

Klockan kvart över 12 idag satte jag mig i bilen, vred om nyckeln och omedelbart gav sig Radio 3 tillkänna med “Es lebt eine Vilja, ein Waldmägdelein…” ur Franz Lehárs “Glada änkan”…

Det är en sång vars oförgätliga omkväde min pappa ofta stämde upp i under matlagningen, eller vedhuggningen, eller tvagningsritualerna i badrummet, och han gjorde det med oförskräckt musikalisk fördomsfrihet (jag vill väl inte säga att pappa sjöng falskt, direkt, det var bara inte särskilt sant).

Operett var ett stående musikaliskt inslag under min barndom och uppväxt. Mina föräldrar älskade musik, särskilt klassisk, och operetten – vågar jag påstå – var vägen in till den mer seriösa repertoaren, för dem som för många andra i just deras svenska generation och sociala stratum: “respectable working class” som det kallas här, eller “skötsam” som Ronny Ambjörnsson vill kalla den i svenskt sammanhang.

Jag undrar rent av om denna operettens folkbildningsroll, under detta skede av 1900-talet, hade en speciellt svensk prägel. Jo, jag är förstås medveten om att det var en genre som blev enormt populär världen över, ibland med rent popmusikhysteriska drag: Mario Lanza var avgudad i mina svärföräldrars hem i Portsmouth lika mycket som han var det i Majorna och Högsbo.

Men hade inte Sverige t.ex. också en ovanlig mängd internationellt framstående operettstjärnor, av mer eller mindre samma generation…? Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Per Grundén, Elisabeth Söderström… Fanns där en slags kulturekonomisk synergi mellan operettisk produktion och konsumtion i Sverige?

Bara en tanke. De mer välinformerade får gärna komma med synpunkter.