I början av november är det fyrtio år sen jag kom till London för första och sista gången. Visserligen blev det lite hattande fram och tillbaka de första åren, för på den tiden fick man ju spela turistvisumschack med Home Office, sex månader åt gången. Dessutom tjänade jag av nio månader på Volvo Torslandaverken 1974-75, havande med min debutroman, som föddes fem år senare. Men det var i London, från den stunden för fyra decennier sedan, jag hade mina grejer, det var det som var det viktiga: böcker, vinterkängor, LP-skivor, gitarr, och min själ.

Den tiden på året – slutet oktober, början november – är fortfarande min favorittid därför att det är när London är som mest “London”. Och det är ju liksom det som är poängen, citationstecknen. Löven ligger gula och blanka på regnvåta trottoarer. Det ligger drivor kvar av höstens äppelskörd i lådorna utanför speceriaffärerna: Cox’s, Braeburns, Russets. Det luktar bränt papper i luften av alla smällarna, ungarna ropar efter “Penny for the Guy!” utanför t-banestationerna. Och någon vecka senare är det dags för Remembrance Sunday, denna alldeles genuina (lärde jag mig till slut) allvarstid.

London är ju specialist på att leva upp till ens förväntningar, vilka de än råkar vara. Det är ett gammalt beprövat trick den använder sig av när vi oprövade kommer och tittar på den.

Det luktade också annorlunda på den tiden, särskilt på senhösten och vintern. Det berodde mest på att folk fortfarande eldade med kol, trots att förbudet vid det laget var rätt heltäckande över både centrum och utliggande områden. Och man kunde fortfarande köpa peat i speceriaffärerna, bricketter av irländsk bränntorv, vars lukt för mig är den man känner just efter att historien slått ett vingslag. Ärtsoppesmogen fanns ju inte mer, men dimmorna var vanligare än de är nu, ibland riktiga solförmörkelser som tänder gatlyktorna och gör småfåglar galna.

Nå, det jag just skrivit härovan är den exakta anledningen att jag kastade idén överbord om att skriva en längre text för publicering. Sånt här 25-öresnostalgiskt dravel är ju ingen behjälpt av, minst av allt ryska avantgardister och svältande barn i Indien. Men inte bara därför. Historien är helt enkelt inte intressant nog. Det är faktiskt lite märkligt, men en bit av mig – den är inte särskilt stor, men det är den biten som sitter med facit i hand – en liten bit av mig ångrar att jag bosatte mig i London, eller närmare bestämt ångrar att jag stannade så länge, att det blev så permanent. Varför?

Det är liksom journalisten som finns kvar i mig som får svara: därför att det som hänt i Sverige de senaste fyrtio åren framstår som oändligt mycket mer intressant än det som hänt i Storbritannien. Om man plockar den bredaste av penslar ur Gevaliaburken för att måla en bild av England sedan 1972 så är det ju till alldeles övervägande del en historia om decline: tillbakagång och förfall, nedmontering och misär. Det är en historia vars definition är den politiska, ekonomiska och sociala katastrof som var Margaret Thatchers elva år vid makten, och om vilken det bästa man kan säga är att det i alla fall handlade om managed decline… (ha-bloody-ha)

Rent parentetiskt, om man nödvändigtvis är ute efter en rent politisk förklaring till Londonkravallerna i fjol (och en del blir ju aldrig nöjda förrän de hittat en) så finns den minst långsökta just där, i en av Thatcher instigerad och numera institutionaliserad process of disenfranchisement (sv?) av hela sektorer av det brittiska samhället, från emblematiska kolgruvearbetare till lika emblematiska ensamstående mammor. Det känns uppriktigt sagt bittert att ha behövt leva igenom de åren, och att ha sett förödelsen på nära håll (när jag var lokalpolitiskt mer aktiv). Vi förtjänade bättre.

Jag tror inte min bild av Sveriges utveckling under samma år är så särskilt rosenfärgad, inte med Palmemordet och dess chockerande eftermäle, inte med de apatiska barnen och Thomas Quick, och så vidare, och så vidare. Men om man får använda en lika bred pensel så framstår det ändå som en historia om… ja, om framsteg, om en serie återupptäckter och nyupptäckter, till och med om en slags hoppfullhet. Jag kan höra ett flertal sarkastiska skratt i bakgrunden medan jag skriver detta, men jag väljer för tillfället att ignorera dem. Sverige har blivit ett imponerande ställe.

Faktum är, jag tror det i mycket har att göra med att Sverige är ett land i näranog perfekt fysisk storlek. Det är för stort för att  vara snörpmynt och småstadsaktigt bourgeois som Danmark och Holland, men inte stort nog för att gå miste om idén om genuin, kreativ lösningsinriktad kollektivitet i både teorin och praktiken, som är fallet i Storbritannien. Ett annat ord för “lösningsinriktad” är ju pragmatisk, och den svenska pragmatismen har förstås sina mörka sidor (se ovan) och de förtjänar att undersökas.

Men ändå… Jag skrev om detta rätt nyligen: pragmatismen – dvs. den politiska elitens beslut om vad som tjänar nationen bäst – kan å ena sidan producera en upplyst lagstiftning om homosexualitet och å andra sidan kastrera dom som inte passar in i bilden. Och för att inte göra detta alltför långrandigt, det är till slut “bilden” – dvs. självbilden – som är kruxet vad gäller Sverige. Det handlar om hur bilden förändrades på 70-talet när vi kunde se vårt land “utifrån” och individualisera det i Björn Borg (vars baslinjespel var svenskhetens väsen: tålmodigt, vältränat, slightly boring, till slut segrande), liksom med Abba och Ingemar Stenmark. Hur bilden förmörkades med Palmemordet på 80-talet. Hur den manipulerades med symbiosen nöjes-TV/kvällspress på 90-talet. Et cetera.

Och inte minst: hur man genomgått fasansfulla konvulsioner under samtliga fyra decennier i det halvstatliga psykodrama som är historien om “Sverigebilden”. Bortsett från Israel finns det inget annat land i världen som är lika nojigt om hur det ser ut för utomstående, och det är en pinsamhet vi borde gjort oss av med för mycket, mycket länge sedan.

Men ändå… Det sitter en ung man på ett fik i Göteborg och grejar franska servrar åt den egyptiska våren. Någon organiserar en Zombie Walk på en söndag – fritidszombies! – det är bara så jävla väl genomtänkt… Vi pröjsar under 30 år hela ANC:s exilorganisation i Luanda så att apartheid till slut kan besegras. Det sitter folk i Kiruna som kan allt om rymden ovanför dem. Vi har hade människor som Lars-Göran Nilsson, som bara ville göra nytta och utnämnde sig själv till Vaclav Havels chaufför under sammetsrevolutionen. Vi har deckarförfattare som skriver som höräfsor och säljer multum, men vi har också demokratiska diktare som Tomas Tranströmer som ständigt bjuder en att hålla med honom om att så och så förhåller det sig.

Och här och var, allt oftare, allt mer självklart, har vi börjat skita i vad omvärlden tycker om oss. Vi har väl i och för sig lika långt kvar till den drogliberala arbetarrepubliken som alla andra, men i väntan på den tycker jag Sverige utgör ett ganska förmånligt erbjudande för en rastlös själ.

Högsbo 1962

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Med viss hjälp från Viktor Rydberg. Men min far läste den mycket bättre än Viktor Rydberg gjorde. Det kan jag garantera, för jag var där.

I England har juni blivit november. I Ukraina har vädret blivit Spanien.

Hittills, i fotbollen, är väl historien att toppspelarna har svårt att funka i landslagskorpen: Ronaldo blek, van Persie stillastående, Zlatan frustrerad, och sedan då tragedin Fernando Torres. Undantaget Sjevtjenko…

Men vad som är kul är att engelska kommentatorer sitter och gnäggar belåtet om att varken England eller Frankrike “har något att frukta” från varken Ukraina eller Sverige.

Detta alltså från ett England som slått Sverige en endaste gång sedan 1968.

Fotbollen är nog det enda som Larry Elliott och Dan Atkinson glömde att nämna i den nya boken om hur UK håller på att bli ett “av-utvecklingsland”… ett läsvärt utdrag fanns att läsa i lördagsbilagan av The G.

Daily Mail har idag en artikel om en ny norsk bok, “Blodsporet” av Espen Eidum, som handlar om det svenska samarbetet med Nazi-Tyskland, framför allt permittenttrafiken.

Vad själva artikeln anbelangar kan jag inte se så förfärligt mycket nytt, och står därför lite undrande. Är det någon som läst Eidums bok? Har den blivit omskriven i svensk press?

Var har vi hört detta förut…? I Decca Aitkenheads utmärkta intervju idag med rättsfilosofen Michael Sandel, författaren till den omdiskuterade ‘What Money Can’t Buy’, diskuterar de bland annat det anmärkningvärda faktum att den allmänna tilltron till marknadslösningar inte tillnärmelsevis har påverkats av den pågående krisen i den utsträckning man kunde väntat sig.

Sandel förklarar det med att det attraktiva hos marknaden, vad gäller den allmänna tilltron till den, är inte att den alltid delivers the goods, vilket den bevisligen inte gör. Det ligger på ett djupare plan. Vi har kommit att uppfatta marknadslösningar som värdeneutrala, dvs. attraktionen i dem ligger just i att de befriar oss från att diskutera och problematisera hur vi värderar t.ex. en brödrost eller en njuroperation.

One of the appeals of markets, as a public philosophy, is they seem to spare us the need to engage in public arguments about the meaning of goods. […] And we’re tempted to avoid that conversation, because we know we will disagree about how to value bodies, or pregnancy, or sex, or education, or military service; we know we will disagree. So letting markets decide seems to be a non-judgmental, neutral way.

And that’s the deepest part of the allure; that it seems to provide a value-neutral, non-judgmental way of determining the value of all goods. But the folly of that promise is – though it may be true enough for toasters and flat-screen televisions – it’s not true for kidneys.

Vad Hägerström och Uppsalaskolan egentligen talade om var – den fria marknaden, alltså…? Hmmm…

“The contest will bring along demographics that are not particularly popular in Baku—journalists, Armenians and gays…”, skrev journalisten Giorgi Lomsadze på Eurasia.org (via Slate). Och visst måste man gratulera fosterlandet till denna campaste av segrar, och varför inte i flamset och tramset dessutom höja ett glas rosa champagne till Vilhelm Lundstedt (s) för hans epokgörande, om än oavsiktliga, insats till Eurovisionsschlagerns gagn. Bottoms upwards, Ville…!

Det följande har sin bakgrund i att jag sedan ett par veckor sitter försjunken i, och helt absorberad av, ett bokmanus om Haijby-/Kejne-affärerna. Boken publiceras nästa vår, och kommer av allt att döma bli den definitiva historieskrivningen om “rättsaffärerna”.

Under läsningen börjar man fundera på saker och ting, tangentiellt.

(more…)

Sverige är inte bara vadderat dasspapper och frisbeegolf, minsann. Även om det ibland kan tyckas så.

Det är Leningradsymfonin också. Torsdag kväll med GSO under Leif Segerstam, och då använder jag ordet “under” advisedly, som det heter… Han liknar ju mest en väldig jultomte, som om hans skröpliga ben plötsligt gav vika skulle krossa åtta förstavioliner och merparten av cellosektionen… En imponerande figur.

Jag vet mig aldrig ha hört Leningradsymfonin live förut. Men “tagen” blir man, utan tvekan, som efter en halv maraton, cirka. De sakkunniga jag talat med säger att den har börjat komma tillbaka på repertoaren igen, efter många år ute i den symfoniska kylan. Man förstår ju också varför det har förhållt sig på det viset. Tidens gång för ju bland annat med sig att det som en gång var tragedi tenderar till patetik, och det som en gång var triumfatoriskt drama nu låter som öronbedövande bombasm, som i det sista crescendot.

Men det ska samtidigt sägas att annat har överlevt intakt, inte minst den fantastiskt sötsalta ironin i att låta “invasionssekvensen” i början få som tema “Då går vi till Maxim / där blir man så intim…”. Alla den tyska krigsmaskinens trumvirvlar och skramlande cymbaler till trots, så sitter man där med ett förvånat leende på läpparna. Har en metafor någonsin fungerat lika bra i ett symfoniskt sammanhang?

Kriget korrumperar allt, besmutsar och fördärvar allt, inbegripet varje försök att komma underfund med det, eller ens beskriva det. Leningradsymfonin är i stora bitar ett skevt och bullrande, programmatiskt och frånstötande stycke musik i mina öron. Den har förstås åldrats, som allt annat, men jag undrar också om den åldrats till döds, så att säga. Om musik som såpass märkbart har åldrats kan man ibland säga att det finns ett sediment av emotional truth kvar att ta till sig (som i en del av Brahms, skulle jag sagt, kanske Mendelsohn också).

Eller med andra ord, är själva Leningrads belägring av sådan avgörande historiskt dignitet att också symfonin, faut de mieux, överlever med den?

* Boris vann med överraskande liten marginal (3%) över Ken i Londons borgmästarval. I Guardian skriver Hugh Muir en bra artikel om varför Ken förlorade.

* En av konsekvenserna av Boris seger, och av det faktum att han lätt profilerat sig mot sin likaså Etonutbildade partiledare David Cameron, är att Boris Johnson har bonuspoäng på att bli nästa konservativa partiledare… och eventuellt då PM.

* Sitter återigen och funderar exildestinationer: Kazakhstan, Ghazaremsan, norra Rwanda…

* Måndag till fredag nästa vecka befinner jag mig i Göteborg. Agendan är i princip familjefokuserad, men ska nog också kunna innefatta göteborgskoloristerna och Ivar Arosenius på Götaplatsen. Definitivt Leningradsymfonin på torsdag kväll. Andra tips emottages med taxamhet.