Jag tänker inte ens länka till det, men jag har just läst (i AB) Göran Malmqvists hotbrev till Li Li och hans hustru. Min haka vilar just nu på trottoaren på Balls Pond Road, London N1. Såna här människor är alltså dom som väljer vem som ska få Nobelpriset i litteratur? Holy shit…

Inte undra på att Bob Dylan borde få det.

Mycket av det som skrivits och skrivs om högerextremism handlar om definitionsproblem. Henrik Arnstad vill bl.a. se Sverigedemokraterna som fascister och “ultrapopulister”; religionshistorikern Stefan Arvidsson vill reservera sig mot det. En likartad debatt har ju funnits om 1930- och 40-talen också: hur karaktärisera Engdahlsrörelsen, Sverige Nationella Förbund, Lindholmsnazisterna efter valet 1936, osv…?

Det är en nödvändig diskussion, så klart. Mycket hänger därpå, till exempel huruvida grenar av salafistisk islam, som al Qaida, med fog kan (kunde) kallas fascistisk. Det finns trots allt ett antal gemensamma nämnare: antisemitismen; karismatisk ledargestalt; rekryteringsbas i lägre medelklass; blodsoffer/blodsmytologi; en anti-modern rörelse som stammar ur just moderniteten; överideologi (religion/das Volk) transformerad till statsbärande idé (kalifatet/nationen)… (se vidare en urgammal, olänkbar post från 11 juli 2005).

Men det finns andra dynamiker som är lika intressanta. Högerextrema rörelser tenderar alltid mot “järnrörisering”, mot splittring och sönderfall och, i många fall, utdöende. Det beror mest på att deras politiska syre är – i fallande skala – hat, ressentiment och negativism. Med det senare menar jag inte minst att deras idealsamhällen oftast definieras av “friheter från” (judar, islamister, invandrare) men sällan “friheter till” något annat än en bilderboksversion av ett förfalskat förflutet.

Hat, ressentiment och negativism har ju ofta den egenskapen att de metastaserar och vänder inåt, mot sig själva, angriper den egna organismen. Våld smittar. Det klassiska exemplet är Hitlers uppgörelse med Ernst Röhm och SA i De Långa Knivarnas Natt våren/sommaren 1934. NSDAP hade blivit statsbärande parti och en uppgörelse med de oborstade ligisterna i SA var oundviklig, men det kunde bara ske genom att agera oborstat ligistiskt mot dem.

Jag tror att, då som nu, problemet bara delvis ligger hos Sverigedemokraterna eller NSDAP. Det ligger också hos de som röstade på dem. Parentes: jo, jag vet att NSDAP inte kom till makten på röstandelar – nazisterna gick tillbaka stort i novembervalet 1932 – utan på grund av komplicerade partipolitiska manövrer långt borta från valurnorna. Men “komplicerade manövrer” av den typen hör ju demokratin till i minst lika hög grad som att räkna röster (jag talar av samtida brittisk erfarenhet…).

Nazisterna kom inte till makten på en majoritet av rösterna, men väl på oantastligt demokratisk väg.

Demokratin är som bekant bortkastad på en del. Och det är ju inte demokratins fel, eftersom en fungerande demokrati enbart speglar rösternas fördelning. Det är i stället de röstandes fel. Palestinier i Gaza som röstar på Hamas, algerier som röstade på fundamentalister i stället för FLN, fransoser och irländare som röstar fel i avgörande EU-frågor, anglikanska kvinnor som röstar emot kvinnliga biskopar, och så vidare, i evigheter… Det blir omval efter omval efter omval, tills de röstat rätt.

Gott så. Varför skulle vi vara så annorlunda? Varför skulle demokratin inte kunna vara bortkastad på en del – bara för att det handlar om Sverige?! Är vi så speciella?!

Det borde väl inte ligga bortom mänsklig (särskilt inte svensk) uppfinningsrikedom att hitta och publicera namnen och adresserna till de som röstade på SD. Och sen? Sen går vi bara dit och slår ihjäl dom med järnrör. Job done.

Inte för att jag är särskilt up-to-speed vad gäller sånt här, men inte visste jag att Graham Greene ska ha baserat en rad detaljer i sin pjäs ‘The Complaisant Lover’ (1959) på omständigheterna kring Stig Dagermans självmord, och att detta skulle ansetts mindre god ton i ‘the Swedish literary community’. Det fick jag i alla fall reda på i Daily Telegraphs runa över Anita Björk idag. (Och Greene försökte tydligen lära sig svenska!)

En av de, bokstavligen, finaste böcker jag äger är ett A1-exemplar av “Almqvist & Wiksells sättningsregler” (1961) författad av den fascinerande W N Lansburgh. Det är alltså den klassiska handboken för hur man som författare skriver, eller som typograf sätter, matematiska, fysiska och kemiska formler i bokform. Om man är okunnig om alla dessa områden – typografi, matematik, fysik, kemi – är den en källa till oupphörlig och fantasieggande icke-kunskap. There is a lot to be said for the recondite, som sagt…

Hur som haver, mitt exemplar äger också ovanstående inskription. Det är ett litet kittlande mysterium. Det står: “Habent sua fata auctores… / To Carol / with love / Werner / Uppsala 29.?.61”

Jag kan för det första inte uttyda vad det där tecknet mellan “29” och “61” ska vara: “w” eller “ur“? Vad det sedan för månad är jag alltså inte på det klara med, men det är i alla fall inte februari (jag har kollat).

För det andra, den latinska pastischen. Vanligtvis heter det “Habent sua fata libellis”, vilket jag alltid förstått som att böcker får de läsare de förtjänar, att bli missförstådd hör till jobbet, det är ödet. Att säga samma sak om “författare” – vilket jag med min bristfälliga latin antar att auctores betyder – gör att uttrycket subtilt men definitivt förändras. Det är ju mer eller mindre som att säga att en författare av födsel och ohejdad vana utsetts av ödet att bli missförstådd, det vill säga att författaren i fråga faktiskt inte är en särskilt bra författare…!

Eller med andra ord, vad menade Werner? Vad var det han anspelade på med denna sin nydaning av ett gammalt utnött latinskt citat. Vem var Carol? Vad hade hon skrivit, som kunnat missförstås? Hade det med typografi, matematik, fysik eller kemi att göra? Hemlig kärlek bland formlerna? En siffra på fel plats… ett ord för mycket…?

Min sista ledtråd är att jag hittade boken i källarvåningen på Primrose Hill Books, där de förr om åren hade antkivariat, ett par gånger med många böcker på svenska (jag hittade massa Lindegren i original, bland annat, som jag sedan sålde till Rönnells, vilket i sin tur betalade för ett par groggar på Hasselbacken och en spårvagn hem… oj, det var tider…)

PS: Om man är djärv kan man kanske gissa på att Werner är just Lansburgh själv, och att han därför är auctor i fråga… Men skulle man då inte kunna tolka det som att han är lite oförskämd mot stackars Carol? “Det ska fan vara auctor när man har såna korkade läsare som du…” Liksom.

Intet nytt under stolen (n:r 4), om man nu får vara witzig… Jag skrev redan 2009 om läckor från Akademien, det går att läsa här…

Jag fortsätter med min Arnold Ljungdalläsning, nu ‘Marxismens världsbild‘ från 1947. Det är lika medryckande, ja, rent hänförande läsning som när jag plöjde igenom den kring 19-20 års ålder.

Min skolkamrat, bundförvant och närmaste vän Hasse Nilsson, som gick bort i cancer 1984, och jag läste mycket sådan här litteratur mer eller mindre samtidigt, och liksom “gemensamt”, för att kunna samtala om dem och bättre förstå.

Bland mycket annat läste vi Gramsci (hurra!) och Marcuse (bu!) men också klassiker som Gunnar Gunnarson om utopisterna, där skillnaderna mellan oss – både politiska och emotionella – blev väldigt tydliga: Hasse som “leninistiskt” avfärdande om utopisterna, jag mer sympatiskt inställd.

Hasse hade emellertid ett mycket (mycket!) mer analytiskt huvud än jag, och vår gemensamma läsning gick till slut ganska skilda vägar när han gav sig på, inte bara Marx ‘Grundrisse’, utan hela jävla Das Kapital i tre band… Själv hade jag börjat tendera mot Rolling Stone Magazine, William Faulkner och Falstaff Fakir. You know how it goes…

Hur som helst, Ljungdal är en rasande bra författare, i det enklaste och mest väsentliga av avseenden: det här är framställningskonst av högsta klass, en drivenhet och stilkänsla (eller snarare öra för tonläge) som få andra jämförbara skribenter hade, i alla fall i svenskt sammanhang.

Och han ägde, sist men inte minst, a sharp wit. Till det faktum att den idealistiska strömningen inom filosofin är så urgammal och långlivad ger han den utmärkt historiematerialistiska förklaringen att filosofer som de flesta andra yrkesgrupper tenderar att starkt överdriva sitt ämnes och sina begreppsredskaps betydelse. Filosofer har historiskt sett helt enkelt haft för mycket tid till övers att tänka…!

(Ursäkta ett PS mitt i: Är det inte lite grand som det där gamla gagset om att läkare tror alla är sjuka och domare tror alla är skyldiga…? Likadant med den idealistiske filosofen: alla som inte har till yrke att tänka är avhängiga mitt tänkande, de existerar inte utan att jag tänker…!)

Här och var kan man väl också se tecken på att hans resonemang blivit överspelade sedan han skrev. Så drar han t.ex. fram en skarp kontrast mellan Hegels dialektik, där historisk utveckling tar abrupta språng, och evolutionismen, där arternas utveckling sker på ett kontinuerligt och jämförelsevis stabilt sätt. Evolutionsteorin har ju på senare år, inte minst genom S J Gould och andra, blivit ganska spritt språngande den också.

Nå, läsning att rekommendera i alla fall…

I sin mycket intressanta och fräna uppgörelse med Uppsalaskolan (se gårdagens post) citerar Arnold Ljungdal en dikt av den (tack vare Herman Lindquists fadäs) aktuelle Karl-Gustaf Hildebrand, en dikt som mycket väl fångar den intellektuella skymningsvärld som var värdenihilismen. Jag har tyvärr inte kunnat reda ut vilket år den skrevs.

Karl-Gustaf Hildebrand “Uppsala”

Ingen säger det längre
(kunskap är till för att gömmas
i oskrivna avhandlingar
eller på sin höjd skrämma barn med).
Men var gång man samlas i staden
till klibbigt förtal eller meningslösa ordlekar,
viskar en hemlig svart insikt i orden,
högfärdig, molande:

Vi får inte besvära tillvaron
(vi som vet, hur den har det,
och alla hör till kotteriet).
Vi får akta oss att vilja något
och verkligen uträtta någonting.
Tillvaron är litet ömtålig,
för egentligen finns den ju inte.

– Ingen säger det.
Bara de fränt uppriktiga kajorna
far utan väg eller sångröst
i moln omkring tornet och knarrar sin eviga liksång:

Vi vet det, vi vet det, vi vet det.
Alldeles meningslöst.
Ingenting. Ingenstans. Aldrig.
Och deras sång faller
svart som ett askregn ur de meningslösa lufthaven.

Snuddar hastigt vid smaknerverna.
Smyger sig som en tunn slembildande massa
in i de innersta bronkerna.
Och medicinare omtalar,
att den finns i blodet hos självmördare.

Fullt införstådd med att vi svenskar ska vara medfödda konfliktundvikare, så har det väl ändå gått lite väl långt med både “hen” och Tintin.

Båda åtgärderna – att konsekvent ersätta han/hon med hen, och att ta bort hela Tintinserien från Kulturhusets barnbibliotek – hade ju som avsikt att “lösa” var sin konfliktladdade problematik, den ena gällande genus, den andra rasism.

I båda fallen löste man problemet, inte genom att konfrontera det, utan genom vad anglosaxisk juridik kallar an act of concealment, ett försök att dölja.

I Tintinfallet tycks mig en sådan åtgärd dubbelt fåfäng. Inte bara går det att bevisa att rasistiska föreställningar existerade i Belgien och annorstädes vid tiden för Tintins tillkomst, hur noggrannt man än gömmer undan serieböckerna om honom.

Men dessutom tycker jag man försitter en utmärkt chans att göra livet komplicerat för de 7-8-9-åringar som för första gången slår upp Tintin i Kongo och börjar läsa. Visst är Tintin en trevlig jävel, men hans attityder stinker, och det var han sannerligen inte ensam om på den tiden när pojkar sprang omkring i äppelknäckarbyxor.

Så skulle ett samtal kunna börja.

Just att det handlar om historisk kontext gör dock grälet kring Stina Wirsén till en helt annan femma. Där handlar det om ett pickanninny-ansikte som tillkommit i en tid (vår egen) när sådana ansikten sitter fast i en sedan länge etablerad rasistisk bild- och symbolrepertoar. Missar man det måste man vara skumögd på gränsen till helblind.

Med “hen” har man närmare till gapflabbet, men ändå förhåller det sig likandant: patriarkatet försvinner inte bara för att Tintin kallas “hen”.

Det löjliga i hela resonemanget är ju att man skulle uppnått exakt samma grad av genusförtigande om man istället konsekvent alltid använt “hon”, och aldrig “han” (som för övrigt sker i engelskan från tid till annan, och det utan några fjolliga förtecken).

Men språket är inte bra på att förtiga. Språk tenderar alltid mot koncishet och klarhet, det brukar tappa bort onödigheter och komplikationer. Så kommer också att ske med “hen”, helt enkelt därför att det är ett trick. Det vill säga, en lögn.

På Pressyltas monter X3B18 i nedre avgångshallen får du inte träffa en enda av våra författare, som inte signerar en enda av sina böcker och inte har ett endaste dyft att säga om dem till någon enda av alla de besökare som lika jävla troget varje år monterköar sig framför oss med sina eviga frågor, “Vem tjänar mest i min kommun?”, “Hur blir din nya boränta?”, “Vad har hen som inte jag har?”

Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa:
Min fru äter skorpor i sängen.
Annars är allting bra.

Ja, vad ska man egentligen tycka om Alf Henrikson…? Jag tycker oftast om honom, som i den ovanstående versen, även om jag aldrig närmar mig extatisk lycka, som kan ske med t.ex. Red Top och några till.

Har han åldrats, Henrikson…? är kanske det jag menar. Låter han idag lika tidstypisk/gammalmodig (stryk vilket som) som titeln på sin debutsamling 1927, “Jazzrytm”…?

Han är inte en nån särskilt elegant versifikatör, takten är alltid stadig och pålitlig kaserngårdsmarsch. Men han är en underbar frassnickare och en mycket listig (det brukade kallas “finurlig”) kommatör: de två punkterna efter rad tre och fyra ovan är ju vad som lyfter hela versen och ger punchlinen dess punch.

Som sagt, jag är lite osäker på vad man ska tycka, i alla fall tills klokare huvuden sagt sitt. Har ni några favoriter? Svenska Wikiquote har några stycken.

“Åldrat” är förresten en moot point… Jag skrev detta helt enkelt med anledning av att jag läste en av Henriksons mindre intagande verser i en dödannons i en nylig SvD… Från tillfällesvers till evighetsvers, liksom…