Kan någon förklara för mig – långsamt – varför pundet idag kostar mindre än tio kronor att köpa (9.79 vid senaste titten)? Är det därför det var så mycket svenskar på Broadway Market idag? Jag menar, inte för att jag har tillräckligt med kronor eller pund för att bekymra mig, men jag hade liksom vant mig vid att pundet kostar sådär 12 spänn… Fel av mig. What happened?
I The G:s runa över Ronald Dworkin står följande lilla passus:
…he took up an offer to work for Sullivan & Cromwell. One of his clients was the Swedish Wallenberg family and he had to spend a lot of time in Stockholm.
Sullivan & Cromwell var/är en inflytelserik advokatbyrå i New York, och detta bör enligt mina beräkningar ha varit slutet av 50-talet, början av sextiotalet. Den rena nyfikenheten i mig undrar vad i hela friden Ronald Dworkin utförde för uppdrag – tydligen rätt långvarigt – för familjen Wallenberg i den här vevan?
“If we manage to lead a good life, we make our lives tiny diamonds in the cosmic sands,” sa Dworkin bland annat. Wallenbergarna kanske undrade vem som till slut tog hand om diamanterna?
Post scriptum: Falskt alarm, dessvärre. Fick just reda på av runans författare, Godfrey Hodgson, att det rörde sig om helt rutinmässiga bank/advokatärenden. Men det var en lockande tanke.
Fyra dagar i ett vintrigt Göteborg. Det finns så många småaffärer, och småannonser. Och småbröd. Vi svenskar är väldigt pigga på småbröd. En av konsekvenserna tycks vara att hälsokostaffärerna (jag har en jag brukar titta in hos) numera skurit ner radikalt på organiskt skin & hair care till förmån för slimmingprodukter: “Det är nästan allt vi säljer nu, slimmingsprodukter,” berättade Gunnel.
Jag åt stekt strömming tillsammans med L, drack ett par öl på 7:an med A. Och jag träffade Bodil Zalesky! Livets tärningsspel hade sett till att vi befann oss på svenska västkusten på en och samma gång. Vi åt torsk på Centralen. Jag lovar er, de bloggare ni läser – inklusive mig – är faktiskt verkliga människor av kött och blod. Jag vet, för jag har inte bara träffat Bodil, jag har sett den nya kappan!
Och jag undrade varför tiggarna – dussintals av dem – ligger i underkastelseposition nu för tiden, på vinterfrusna gator, som på bilden här, från Brunnsparken. Eller är det kanske böneposition, till guden Mammon? Ett nytt koncept inom tiggandet är det i alla fall. Inte längre den vädjande, hungriga blicken, bara… Jag Är Intet, Intet Är Jag… Spooky.
Under närmaste dagarna kommer jag också att lägga upp en tidigare opublicerad dikt av Ragnar Strömberg, “Stabat Mater Dolorosa”, som kommer att ingå i en ny samling planerad till nyåret 2014.
Det sitter ett par gummiband om Svensk dikt
Jag undrar, varför förhåller det sig så?
Jo, för sammanhållningen, dess helhets skull
Ty summan av en svensk dikt + en
är sällan eller aldrig
2.
Eller:
Det sitter ett par gummiband om Svensk dikt
Det kan bero på magerhet eller farlig övervikt
Övervikten är det som gummibanden töjer
Det magra, det svultna, det som dröjer, kan bara vara
Bruno K. Öijer
Eller:
Det sitter ett par gummiband om Svensk dikt
Men det sitter tretton våta kalsonger om den engelska
Vilket vill vi egentligen? Blött eller gummistrikt?
Den dikt som Marx skulle, eller den som Engels
ska?
Expressen, och möjligtvis andra svenska tidningar, har nu uppmärksammat Sigrid Rausings artikel i gårdagens Guardian om Hans Kristian och Eva Rausings drogberoende, och den senares tragiska död i fjol. Det är en i flera avsnitt välskriven och gripande text, och jag tycker hon har rätt i det hon säger om både beroendet och om lagstiftningen.
Men det är också något underligt med artikeln. Det är mycket ovanligt att Guardian publicerar artiklar på Commentsidorna som inte har direkt nyhetsvärde, som inte är förankrade i current events. Det pågår just nu ingen särskild debatt i UK om varken droger eller lagstiftning, långt mindre om familjen Rausing själv. Artikeln dyker liksom upp ur tomma intet, för dess enda nyhetsvärde är ju egentligen enbart det att Sigrid Rausing nu för första gången “talar ut”.
Lite underligt är det kanske också hur Sigrid, med tanke på att Hans Kristian fortfarande är i livet, faktiskt hänger ut sin bror till allmän beskådan på ett sätt som, enligt mitt sätt att läsa det, skulle gränsat till invasion of privacy om skribenten hade varit någon annan. Man får helt enkelt ta för givet att Sigrid hade sin brors medgivande till publiceringen. Något annat vore ganska svårförklarligt, tycker jag.
Läste just en gammal understreckare om Bertil Malmberg och hans återkomst från den tyska exilen: “1927 återbördades han till Sverige och fördes raskt till Konradsberg för ‘lindrig oreda i själen'”…
“Lindrig oreda i själen”…?!?!
I’ve had more lindrig oreda i själen than you’ve had hot dinners, mate… And no mistake.
Det är mycket möjligt jag har missat det, men jag har ännu inte sett något i svenska tidningar om att man hittat och dna-identifierat Carin Focks kvarlevor på (f.d.) Karinhall och att de nu återbegravts i Sverige. Här också en rapport från Science Codex. Det är ett par forskare vid osteoarkeologiska laboratoriet vid Uppsala universitet som ska ha utfört det hela.
Något visst intresse tycker man väl det kan ha i ett svenskt medialt sammanhang…? Men kanske inte. Bygones are, after all, bygones…
In the presence of giants… En forskarassistent på Petterssonarkivet (“Gunnarkivet” i folkmun, öpp. f. allm. 7:e tisd. i varje mån. 10-13, lunchkuponger gäller) har letat fram ovanstående rara foto på (fr.v.) min far Sven, Torsten Petré, samt moi… Det är senhösten 1982, när jag fick Eckersteins litteraturpris för min andra roman ‘Reträtten’, totalt välförtjänt för övrigt, tro inte annat.
Torsten Petré var, för dom som undrar, under många år Göteborgs-Tidningens Gala-Petter och som sådan en del av det Göteborg under efterkrigsperioden som man ser tillbaka på med skräckblandad förtjusning. Det var redarsocietet och groggar på Park Aveny, Lasse Dahlquist och hans son Jolly Bob och, framför allt, väldigt mycket Git Gay. Torsten Petré bar kubb. Behöver man egentligen säga mer?
Petré talade en mycket fin göteborgska, av aningen äldre snitt än min, den som har en släng av Bohuslän i sig, särskilt Orust och “Je vet itte nå fer je e fra”-Tjörn. Man hör den sällan numera, enligt min begränsade erfarenhet. Men jag har inte lyckats få reda på om Petré överhuvudtaget var född i Göteborg, det finns förvånansvärt lite om honom i cyberrymden. Kanske någon av läsarna vet?
…är allt jag ber mina läsare skänka detta bidrag till sunt förnuft, hälsa och välgång. Ni kommer att bli rikligt belönade. (Dan Korn ska ha tack för tipset).
