Den gode Lennart på Den långsamma bloggen har läst min tredje roman, “Vad skall kungen göra nu?” från 1987 och skriver om den här.

Boken handlar om Sveriges rättmätige konung, Axel Cory, och hans resa från Lillhagens sjukhus i Göteborg till, ja, så nära Vasatronen man kan komma utan att placera rumpan på den.

Hövlig som jag är skickade jag förstås ett exemplar till usurpatorn och fick bredvidstående brev till svar. Jag kommer för mitt liv inte ihåg vad jag skrev i dedikationen, om något, och jag har naturligtvis inte en aning om han någonsin kom sig för att läsa den.

Den uppmärksamme ser dock den lilla tillrättavisning jag fick i brevet. “Kungen” ska stavas med stort K! Så kungen kanske bara blev sur och kastade den – gement – i brasan…

Läste den gjorde emellertid en annan verklig figur som förekommer i boken, dåvarande hovmarskalken Sten Rudholm. Denne råkade nämligen vara, vid sidan om, juridisk rådgivare åt Norstedts och Thomas von Vegesack lät honom läsa manus innan det gick i tryck.

Rudholm var vänlig nog att i utbyte skicka ett exemplar av sitt intädestal i Akademien över Sture Petrén, vars stol nr 1 Rudholm övertog 1977. Det är faktiskt en essä man borde använda som lärobok någonstans: ämbetsmän som kan skriva är ju förfärligt sällsynta fåglar numera.

Romanen fick lite blandad kritik, ser jag i klippen. Det vanligaste negativa omdömet var att monarkin liksom var för irrelevant för att ödsla en hel roman på, hur rolig man än tyckte berättelsen var. Jag undrar om man skulle sagt samma idag? Andra talade om “mästerverk” och “genialitet”, and I know the feeling, believe me…

Jag gjorde nyss en djupdykning i arkivet och kom upp till ytan med ett antal gamla nummer av Författarförlagets tidskrift Tidskrift. I den trycktes under 1978 en följetong av den gudabenådade antimetafysikern Erik Beckman kallad ‘Sverige i kris I-IV”. I denna diskuterar vännerna Bo Ek och Jan Asp den politiska och ekonomiska krisen med sina inbjudna gäster Gun Elg och Liz Falk över fyra olika falukorvsrätter. I första delen bjuds “Klädd falu”, i den andra “Nattfjärilsfalu”, i den tredje “Sardinfalu” och i den fjärde en “Falugryta”. Tyvärr måste jag meddela att jag saknar del 3 – om någon har vägarna förbi ett biblioteksarkiv någon gång och vill dra av en kopia åt mig så utfärdar jag åt vederbörande Pressyltas Charkmedalj av första graden – för jag undrar så hur i hela friden kombinationen sardin + falukorv ska avlöpa. Under tiden nöjer jag mig med att vidarebefordra receptet på ‘Nattfjärilsfalu’.

En inledande fotnot, dock. ‘Nattfjärilsfalu’ är i själva verket “en mer skymningsgrå” variant av den mer färglada ‘Fjärilsfalu’, till vilken ingredienserna beskrivs som “Blekgrön purjo och brunrosa falu mot klargul majs, och tunga svarta oliver mellan faluns läppar … med illröda stänk av paprikapulver”. Men på ICA-hallen den dagen var både oliverna och majsen för dyra, så de båda vännerna fick improvisera.

(Till 5 pers.)

678 gram falukorv
1 purjolök
1 burk vita bönor
1 burk utländsk syltlök
Paprikapulver och 2 msk tomatpuré om det finns hemma
Potatis att koka

Skiva och fräs purjon. Dra av korvskinnet, skiva korven centimeterbrett. Klyv skivorna så att de nätt och jämnt hänger ihop. Stek försiktigt brunglansiga så att läpparna nätt och jämnt öppnar sig. Lägg på smort eldfast fat 1) vita bönor, 2) purjon, 3) falufjärilarna med syltlök mellan läpparna. Prutta tomatpuré här och var, krydda med svartpeppar och paprikapulver. Koka potatis. Hetta upp rätten i het ugn (250 grader). Servera med fullkornsbröd om man har råd att gynna sin kropp.

Historiedocenten Johan Östling är i senaste Respons kritisk mot förslaget att svenska humanister ska “internationaliseras” och enbart använda engelska i sitt akademiska arbete. (Östling är för övrigt verksam på något som heter Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala, vilket ironiskt nog belyser problemet på ett lite oväntat sätt: collegium används numera på engelska mest om en grupp musiker, ofta bundna till ett universitet visserligen, men verkar ju i det här fallet bara vara ett lite struntviktigt sätt att undvika det vardagligare college...)

Hur som helst, det är inte svårt att instämma i Östlings resonemang, i de kulturella argumenten såväl som de språkliga. Till det senare hör Horace Engdahls kommentar: -“Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen[…] Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvens tycks vara att man inte märker det.”

Jag skulle vilja gå steget längre. För om själva Respons är något att gå efter – och jag har läst den sedan starten – så borde svenska humanister och samhällsvetare lära sig att skriva svenska först. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: med ett antal utmärkta undantag skriver ju svenska akademiker överlag som krattor.

Här är upprepningar, här är klyschor och här är hårresande non-sequiturs. Två tredjedelar av verben står i passiv form, vilket är en sure-fire death-bringer för även den livsstarkaste prosa. Strukturellt är många av essäerna och recensionerna all over the shop, och skulle behövt ett ordentligt redaktionellt handtag. Tonläget är rakt igenom titta-över-axeln-försiktigt: en recensent påpekar att ifrågavarande boks författare på många ställen plagierat långa stycken ur andras skrifter, något som bara utmynnar i anklagelsen att han förhållt sig “osjälvständig” till befintlig forskning…

Eufemism är bara förnamnet, som sagt…

PS: Respons länkar inte sina texter förrän en tid efter pappersutgivningen.

Brittiska försvarsministeriet säger att det inte finns några utomjordingar.  De publicerar alla dokument och säger, “Sorry, guys…”  Till och med dom som satt upp affischen på väggen får nog rulla ihop den och åka hem. Trots att åttio procent av alla UFO-rapporter kommer från yrkespiloter (källa: glömd) så är det skitprat. Case closed.

Men ni och jag vet förstås att de har tittat i fel ända av kikaren. Utomjordingarna har funnits här hela tiden. De finns bland oss som neandethalarna fanns bland homo sapiens, det är bara det att vi är de senare och utomjordingarna de förra. Utomjordingarna är dom som aldrig fattade vitsen med en utvecklad hyperthalamus. Fattade aldrig vitsen med Elvis. Korv. Artillerikrig.

Ni kan nog lista dem lika väl som  jag: Svante Andreasson, Annifrid Wagner, Jörgen Hultin, Karl-Henrik Antonsson, Stefan Huur, Kerstin Halvarson, och sist men inte minst Annie Lööf. Som bara några av de mest framträdande.

Vännen Dan Korns bok om Kejneaffären börjar få uppmärksamhet i pressen, här t.ex. i Expressen idag. Nu får man också hoppas på några auktoritativa recensioner, inte minst med förankring i den historiska forskning om homosexualitetens ställning i Sverige som fått fart de senaste åren.

Att läsa Dans bok är en upplevelse inte helt olik den översvämmade statyn i Prag häromdagen: det går naturligtvis att hålla huvudet klart och torrt, men man står samtidigt upp till kalsingarna i en störtflod av gemenhet och tjalleri, av tafsande och hafsande, av lögn och självgodhet och hyckleri. En klyscha må det vara, men det är ett Sverige som känns på samma gång oerhört avlägset och alarmerande nära.

Om jag hade fått en tia för varje gång Sverige har “förlorat sin oskuld” så hade jag inte behövt skriva den här jävla bloggen…

Ur An Béal Bocht, ‘The Poor Mouth’ av Myles na Gopaleen (Flann O’Brien). Illustration: Ralph Steadman.

Det må vara att Sverige historiskt aldrig upplevt en massutarmning av de katastrofala dimensioner som Irland upplevde med Den Stora Svälten i mitten av 1800-talet, men jag vågar ändå påstå att fattigdomen har spelat en i många stycken likvärdig roll i vårt identitetsbygge som nation. Inte minst i en artonhundratalskontext, och den därpå följande utvandringen västerut. Men skillnaderna är förstås också många, inte minst vad gäller kyrkans och religionens roll, och kanske den samtida inställningen.

För många år sen besökte jag och familjen Äskhults by nära Kungsbacka, det var strax efter att den öppnats som sevärdhet. Där fanns ännu inte särskilt mycket att se. Den stod där i stället som ett torrt och grått konstaterande av den svenska landsbygdsfattigdomens verklighet. Några handskrivna skyltar berättade om människornas levnadsförhållanden. Man undrade hur så många barn och vuxna fick plats i de små stugorna. Men långvariga blev vi inte, vi körde strax därifrån.

Mitt främsta minne därifrån var hur förbannad jag var på hemvägen, till familjens något häpna förskräckelse. Förbannad, vill säga, över den bokstavligen konservativa impulsen bakom bevarandet av Äskhult, denna klädsamma och modesta stolthet över det obeskrivna/obeskrivliga elände det stora flertalet fick leva igenom, och den följaktligen lika klädsamma och modesta stoltheten över hur långt vi lämnat eländet bakom oss, och det praktiskt taget på rekordtid.

Jag har fortfarande lika svårt för den pietetsfulla andäktigheten inför särskilt 1800-talsmisären, som tycks mig ett av ledmotiven i vår historieskrivning, populär som akademisk. Vi bygger våra torp med vita knutar och rinnande vatten och bredband och carport, ja det finns ju till och med bets som återskapar det åldrade silvergrå timret i de gamla rucklen. Grötklockan klämtar för dig.

Skulle vi, kort sagt, någonsin kunna ge ut en satirisk roman om fattigdom och massvält (vare sig år 1941 eller idag) i vilken vi beskriver vår förfader O’Sanassa och the excellence of his poverty? I vilken vi gör oss roliga på de fattigas bekostnad? Jag hoppas det.

Vi ska få nytt kulturråd i London, Ellen Wettmark. Hon ersätter Carl Otto Werkelid, som varit här sedan augusti 2008 (jag bloggade på analog-Pressylta när det begav sig, här en direktlänk, för ovanlighets skull). På sätt och vis har min önskan blivit uppfylld, i så måtto att man utsett en av dessa (förmodar jag) kunniga och duktiga unsung heroines som befolkar den svenska kulturbyråkratin, snarare än mer eller mindre kvalificerade glam-pussies… (no names, no pack drill).

Står det som bekant på det orangea kuvertet. I och för sig hoppas man väl få kunna se kuvertets innehåll snarare än kuvertet på webben, men lige mege. Det är det här med brandgult i bestämd form: SAOL säger att orangea-formen är “möjl.” Men möjlig då enbart tekniskt, kanske, inte i verkliga världen, inte på de brandgula kuverten. Eller med andra ord, är det bara jag som tycker det här ser konstigt ut? När ni läser meningen högt, säger ni oransch eller oranscha?