Jag läser om Ingvar Carlsson, som just givit ut en memoarbok, och kommer att tänka på vad Hitchens en gång skrev om en viss form av social-democratic political style. Hans ämne var visserligen Harold Wilson, men hans poäng hade och har ändå en viss tyngd, syns det mig (ursäkta långt citat):

In our sad times, the image of the perfect phoney is very often an aspect of the social-democratic political style. A classic social democrat is one who must continue to please his constituents while labouring to reassure the powers that be. (‘There are two things to dislike about Harold Wilson,’ it used to be said. ‘His face.’) The resulting practice of theatrical – no, operatic – dissimulation was best caught by Isaac Deutscher in his study of the Scandinavian social democrat and all-purpose political conjuror and thug Trygve Lie. Yet there are honourable contrasts, such as Willy Brandt. In the whole of Brandt’s memoirs, the name Wilson is mentioned twice and then with a very pallid politeness. But when Wilson’s career began, it could still be said that British reformist socialism counted for something in the world.

The fact that this is no longer true is a fact that has yet to be definitely registered, either by its remaining adherents or by those who are the gatekeepers and umpires of ‘moderate’ and statesmanlike standards. Before Wilson, it is true that there was Ramsay MacDonald and all the rest of it. But before Wilson it was not so candidly admitted that the point of being in politics was to be in politics, nor that the point of being in power was to be in power. Not until the genial, vacuous, canny pipe-smoker came our way could it be said that Labour might lose an election and nobody with a tincture of radicalism or realism be other than stoic about the fact.

Det är väl inte utan att man kommer att tänka på – apropå “det teatrala hyckleriet” – Olof Palme som bagman åt Bofors Industrier medan han medlar mellan Irak och Iran (“…negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon”, som John Edwards formulerade det). Det är sant: det finns något i socialdemokratiskt DNA – och jag skyller som bekant på Axel Hägerström – som kallar pragmatiskt vad de flesta andra skulle kallat samvetslöst. Det förkroppsligas kanske främst, som Hitchens nämner, i Trygve Lies axelryckning när Trotskij skällt ut honom efter noter på norska justitieministeriet 1936.

Men Ingvar Carlsson verkar inte lagd åt det teatrala hållet. De recensioner jag läst lägger honom inte mycket mer till last än att ha brutit ett löfte till Anna Greta Leijon, och att ha låtit ett par grobianer som Hans Holmér och Ebbe Carlsson svinga i lianerna alltför länge. Mycket till Nachlass är det kanske inte, men värre har man sett.

———————————————-

PS: Bengt O bad om en källa till det där med Trygve Lie och Trotskij. Citatet nedan är hämtat från Joseph Hansens recension (“Deutscher on Trotsky” 1964) av andra delen av Isaac Deutschers stora Troyskijbiografi, “The Prophet Outcast” (1963):

The second example [på Trotskij som sannspådd profet; min anm.] is Trotsky’s admonition of Trygve Lie, who later became head of the United Nations. The then Minister of Justice in the Norwegian government put Trotsky under house arrest, barred him from answering the charges in the infamous 1936 Moscow frame-up trial, and even cut him off from correspondence. Lie attempted to force Trotsky to sign a shameful agreement not to make any statements referring to the Moscow frame-up trial, in which Trotsky and his son were principal victims, and to submit the mail, telegrams and telephone calls of himself, his wife and secretaries to censorship. “Twenty years later eye-witnesses of the scene still remembered the flashes of scorn in Trotsky’s eyes and the thunder of his voice as he refused to comply.” He levelled a series of damaging questions at Trygve Lie.

“At this point Trotsky raised his voice so that it resounded through the halls and corridors of the Ministry: ‘This is your first act of surrender to Nazism in your own country. You will pay for this. You think yourselves secure and free to deal with a political exile as you please. But the day is near – remember this! – the day is near when the Nazis will drive you from your country, all of you together with your Pantoffel-Minister-President.’ Trygve Lie shrugged at this odd piece of soothsaying. Yet after less than four years the same government had indeed to flee from Norway before the Nazi invasion; and as the Ministers and their aged King Haakon stood on the coast, huddled together and waiting anxiously for a boat that was to take them to England, they recalled with awe Trotsky’s words as a prophet’s curse come true.”

Märk väl att Trotskij varnar Lie för den tyska nazismen, inte Stalin och Röda Armén. Trotskij var ju bland de första (redan 1923) att inse faran med “den tyska fascismen”.

Jag har lagt till Gunnar Walls blogg i rullen (nedan i spalten till höger). Posten om SvD och Palmemordet häromdagen fick ett ganska bra genomslag, i alla fall i antalet besök (jag tror någon länkade till den från Facebook, bl.a.) Och om man är i behov av en kunnig och sansad röst i det mediala tjatter som ofta råder i den frågan så är Gunnar W helt enkelt your go-to guy… Jag ska väl deklarera att Gunnar och jag har känt varandra i många år, om än virtuellt och per distans, så det är ju ännu desto mer på tiden att jag inkluderar honom.

So, that’s it, is it…?

Svenskans Palmejournalistik senaste veckan flög upp som en skinande ballong över Katarinahissen, till världens storögda fascination – och landade några dagar senare på Gärdet, i en fladdrig och lufttom gummisarkofag, i form av en intervju med Leif GW Persson.

Den har nu totalt försvunnit från förstasidorna. Man får faktiskt söka efter den för att hitta den.

Oy weh… Jag har efter alla dessa år kommit fram till synpunkten att problemet med Palmemordet inte alls är polisens bristfällighet. Det är det minsta av våra problem. Det stora, epokgörande problemet är pressens bristfällighet, och har varit det ända sedan 28 februari 1986. Pressen fick en uppgift att undersöka. De klarade den inte.

Det i ögonblicket tydligaste exemplet på det är att Leif GW Persson gått från att håna allt som hade med polisspåret att göra till att skriva romaner “baserade” på andras mångåriga forskning på just det området. Låt mig här än en gång flika in min åsikt att så länge Sverige har kvar sina uppenbara drag av bondesamhälle kommer vi för alltid att dras med bondfångare som Leif GW Persson och Jan Guillou.

Stieg Larssons undersökningar kring Bertil Wedin har varit allmängods sedan Proletären fick tag i dem och publicerade dem 1987. Jag är inte ens i närheten av att vara undersökande journalist, långt mindre en antifascistisk hjälte som Larsson, men det här kan inte vara nyheter när jag själv satt på dom vid det laget…

(Utan, vill säga, att veta att det var just Stieg Larsson som lång bakom mycket av dem, det ska erkännas. Dock. Hans intima kontakter med Searchlight är naturliga, med tanke på vad Expo var, men det gör mig också misstänksam. Searchlight hade – milt uttryckt – massor av konstiga agendor dom ville pusha, bland annat insisterade de under just de här åren att Turkiets Gråa Vargar skulle varit inblandade. Deras bindningar till MI5 har heller aldrig blivit riktigt klargjorda.)

Tvärtom, SvD berättar inte allt. Wedin var bl.a. ytterligt verksam i planterandet av kurdspåret hos Palmegruppen i samma veva. Det är snarast det som borde intresserat SvD-journalisterna, och att de inte frågade honom om det får man väl hänföra till ett generationsskifte i svensk journalistik. Man läser inte läggen tillräckligt noggrant.

Och att Alf Enerström inte hade alibi på mordkvällen, och ägde ett vapen som kanske var en Smith & Wesson… Det är ungefär lika relevant som att Bertil Wedin – the ultimate bagman – skulle varit inblandad. Vi vet redan att många högerextrema var ute på stan den kvällen Palme mördades, alla visste att “nåt var på gång”. Det gör ingen av dem skyldig.

So this is it… Tjugoåtta år senare, och vi hittar några arkivspår, som strikt talat enbart har historiskt intresse. Ett alibi stämmer inte. En man ägde en pistol. En expert uttalar sig. Phut-phut, som tåget sa.

Av skäl jag får återkomma till har jag under de senaste månaderna varit perifert involverad i Volvoreklam. Dock inte den svenska reklamen, som för alla eviga tider gjorts och kommer att göras av Forsman & Bodenfors. Ur vagt professionell synvinkel tyckte jag det därför var intressant att se deras nya Zlatanfilm, som jag tror hade premiär igår: den finns bl.a. att se hos Resumé.

Hmmm… Visserligen finns det väl fog för att se Volvo varumärkesmässigt som “den svenska bilen”, särskilt efter Saabs död. Men därifrån till “Made by Sweden” – och nationalsången…? Det är i alla fall inga dåliga anspråk för ett kinesiskt bolag, som en del redan har påpekat. Själv tycker jag det är mer än en aning creepy, ärligt talat…

Nu har jag läst – sträckläst, faktiskt – två böcker som stått ganska högt på listan ett tag: “Är svensken människa?” av Berggren/Trägårdh och “De rena och de andra” av Zaremba. De är så klart nära besläktade i ämnesval, liksom kanske i det att de tre författarna verkar vara bland de första att granska “det socialdemokratiska Sverige” (grovt uttryckt) i ett nytt och kritiskt perspektiv.

Jag ska inte bli särskilt långrandig om dem, därför att båda hade den huvudsakliga fördelen att fylla i luckor och leverera insikter i mina bristfälliga kunskaper om vissa aspekter av Sverige, t.ex. de mer betydelsefulla politiska debatterna i Sverige sedan 70-talet, särskilt den om “civilsamhället/folkrörelserna” på 80/90-talen. Men sådant tar jag för givet att de flesta av läsarna är insförstådda med.

Några tankar dock. Vad båda böckerna visar är ju hur apart Sverige är… like nothing else. Den (under vissa perioder) extrema moderniteten som finner spelrum i mer eller mindre oförändrade 1800-talsstrukturer, både konstitutionella och kulturella. Viljan (kravet!) att experimentera med sociala innehåll och former, långt ner på mikronivå, denna socialingenjörernas sprudlande snickarglädje och lika trallande grymhet och omänsklighet. (Man behöver uppenbart inte vara särskilt selektiv i sitt citerande för att få Alva Myrdal att framstå som den svenska folkhälsans Nurse Ratched…)

Man hittar likadant intressanta övergångar och kopplingar mellan de två böckerna. Priset för (konsekvensen av?) det svenska oberoendet (B/T) är alltså att man till slut saknar röst att protestera mot rashygienens övergrepp (Z)? (200,000 demonsterade mot steriliseringslagstiftningen i Glasgow 1931. I Sverige var det fem riksdagsledamöter som invände, men de röstade ändå för…)

Det svenska oberoendet på individnivå motsvarades av ett extremt kollegialt inbördes beroende inom den härskande administrativa klassen. Ensamhet på folknivå, kåranda på elitnivå. Den ensamstående mamman riskerade äggstockarna, överläkaren riskerade sin ställning.

Men särskilt i Zarembas bok saknade jag två-tre aspekter, som jag förut skrivit om här. Det första att han inte fäster nog avsikt vid den genomgripande effekten som Uppskalaskolan fick på socialdemokratins politik från 20-talet och framåt, på långt fler områden än bara lagstiftingen (på  den dödfödda socialiseringsdebatten, om inte annat).

Det andra är att han överhuvudtaget inte märker elefanten i rummet när det gäller socialisternas omfamning av rashygienen: dvs. att den så plötsligt och brutalt sparkar marxismens människosyn åt sidan. I en traditionellt socialistisk uppfattning existerar inte något “undermåligt” människomaterial, eftersom varat skapar medvetandet, inte tvärtom.

Det tredje är att varken B/T eller Z gör något större nummer av första världskriget, varken dess politiska, sociala eller psykologiska effekter. Det gjorde emellertid de flesta av de figurer som förekommer i de två böckerna, i allra högsta grad.

Om man t.ex. inte får med den stora och ekande innebörden i ordet expendability – hela generationer som gick att offra – i de samhällen som genomlevt The Great War så tror jag också man blir halvdöv för den språkliga och sociala semantik som präglade mellankrigstiden, särskilt när det gäller massorna, denna stora sårade best som just återvänt från slagfälten. Hade massindustriell död hänt en gång så skulle den hända igen. Licens hade utfärdats.

De är ingen lätt läsning, de här två böckerna, i flera avseenden. Men värda att läsa är dom, det inser jag nu. Kanske är det bäst att läsa dem utanför Sverige, dock, på stranden i Magalluf till exempel, ungefär som Vilhelm Moberg på motsvarande vis bara kunde skriva Utvandrarserien i Kalifornien.

Carl Bildt ska bli ordförande för den kommission, annonserad i Davos av Chatham House och CIGI, som ska utreda “internet post-Snowden.”

Få eller inga ord i den meningen är ägnade att inspirera förtroende, syns det mig, särskilt inte de av orden som stavas med stora bokstäver. -“Hörru, Calle, du kan ju det här med Twitterbook… Kan du åta dig det här knäcket, tror du…?”

Cheezus…

Jag försökte, men misslyckades, med att hitta något lämpligt talesätt om det här, typ “räven blir vakt för hönshuset”. Detta beroende på att – och här svänger den här posten tvärt i sidled, hold on to your socks – man diskuterar i The G:s Notes & Queries (ej nätat) utländska motsvarigheter till uttryck som “tomtar på loftet” (eng. bats in your belfry, fr. avoir une araignée dans le plafond – att ha spindlar i taket)

Den japanska motsvarigheten till “för många kockar…” är “för många kaptener satte skeppet på berget”. Men vad heter svenskans motsvarighet till “carry coals to Newcastle”…? Det är inte “sälja kylskåp till eskimåer”, det betyder ju nåt annat. Tyskarna säger tydligen “att ta ugglor till Aten”, som är rätt fint (Minerva?) och ryssarna “åker till Tula med sin egen samovar” – eh…?

Till sist, i stället för “lika som bär” (eng. two peas in a pod) säger fransmännen “lika som två vattendroppar”. Den är också fin.

Men, som sagt, Carl Bildt… two wrongs don’t make a right…?

“Sov bort din närsynhet” – genom att inte vakna upp…! Man är aldrig närsynt när man sover, tror jag inte i alla fall. Har någon någonsin drömt en dröm där man plötsligt stannar upp handlingen och säger, “Vänta, jag måste ta på mig glasögonen, jag ser ju inte, för jösse namn…”

Det här handlade om ett slags linser man satte in under natten. Jag är inte så övertygad. Som så mycket av sånt där som dansar lindans mellan respektabel medicin och snake oil hokuspokus, så anar man ett skämt, men man anar ännu mer pengar.

Jag anar ett skämt här också: “Peter Robinson har med sina romaner en säker och framstående plats inom den numera välgödslade deckargenren,” skrev Clara Ståhlberg i DN Kultur söndag 29 december.

Att det stod en lukt kring deckargenren visste väl alla utom de permanent snuviga. Men att vara såpass rakt-på-sak i samband med en intervju med en av dess främsta företrädare tarvar ett slags courage fou man måste beundra.

I övrigt stod det ingenting i tidningarna.

Man hör mer och mer mellansvenska – eller i alla fall utomsocknes – inslag i göteborgskan. En ung man som läser upp namnen på spårvagnens hållplatser säger “Hucksbotorp” när han menar Högsbotorp, och “Ustra Sjukhuset”.

Jag lyssnar på två göteborgsflickor som pratar och titt som tätt avslutar med “…då’rå”, vilket ju är stockholmska för “…innit”… Man hör mellansvenska inflektioner rätt ofta, kanske kommer de via teve, ungefär som de där frågeinflektionerna i slutet på meningar som vi dessvärre nu ärvt från australisk och amerikansk teveengelska.

Jag måste bekänna en (återupptäckt) svaghet för cognacsmedvurst, Mariekex och kalvsylta med rödbetor.

Jag läste ett förord av Harry Martinsson till ett urval dikter av Karin Boye. Jag läste det två gånger, till och med. Och begrep. Inte. Ett. Jävla. Ord.

Avd. “Vad man än kan säga om Sverige…”

…så är den fysiska miljön oerhört väl genomtänkt och funktionell och, för det mesta, snygg att se på.

Till exempel, de handikappsanpassade inslagen ser inte så “sent påtänkta” ut som annorstädes, utan som en fullt integrerad, organisk och “osynlig” del av miljön.

För den som vill gå ut och röka så står stora askkoppar med brandgula hattar (“Fimpa här”) precis på rätt ställe utanför de svischande dörrarna, dvs oftast under tak.

Trottoarerna har på holländskt vis segregerats till förmån för både fotgängare och cyklister.

Det sitter ett räcke precis där man behöver det.

Det finns inga postkontor längre.

PS: Samt förstås Kustens Fisk & Delikatesser på Karl-Johansgatan…

Sweden, which passed a law in 2008 allowing its intelligence agency to monitor cross-border email and phone communications without a court order, has been relatively muted in its response.

Skriver The G just nu, apropå nya avslöjanden från Snowden om europeiska länders (inkluderat Sverige) mass surveillance i samarbete med, främst, GCHQ. A developing story, får man väl kalla det.

Jag har glädjen att rapportera att Sverige fortfarande finns.

Det låter kanske inte mycket, men i dessa dagar får man ta vad som bjuds. Och Sverige finns ungefär som Daily Mail finns. När jag närmare funderat ut vad jag menar med det så ska jag förstås återkomma, men jag tror det handlar om ett slags Dasein: en dovt förlamad visshet, parad med en bottenlös fruktan, inför Sveriges/Daily Mails ontologiska ofrånkomlighet.

Jag kan också rapportera att Sjömagasinet serverar sagolikt god mat. Att höstens färger är mycket vackrare där än här, att svenska cyklister vet hut (och till och med ofta är hövliga mot sina medtrafikanter!), samt att det svenska klädmodet för närvarande definieras av en färgskala från svart till grått och sedan tillbaka till svart igen.

Så nu vet ni det.

Om jag vinner Nobelpriset på torsdag så ska jag lägga pengarna bland annat på den nya Nexus 7:an, fast inte 16gB, som jag hade tänkt – utan 32…!!! Jag menar, varför inte…?

“Think big,” som det heter.

Jag tänkte åka till New York, där jag aldrig varit, och Kina. Kanske några nya skor, mina svarta Converse börjar bli lite slitna. Betala bort ett par kreditkort, muta mig till en kolonilott för pepparrotodling, köpa Zlatan till GAIS och en internet-TV till hustrun så hon kan kolla resten av Breaking Bad.

Mitt Nobeltal kommer att betitlas “I Know What She Wants For Christmas, But I Don’t Know How To Wrap It”.