“Serendipity” heter det ju. Det råkar sig så att jag just nu läser om Berggren/Trägårdhs ‘Är svensken människa?’ om statsindividualismen och välfärdssamhällets ideologi och allt det andra, och det är återigen väldigt intressant. Så satte jag mig ner med min kvällsmacka för att se vad YouTubes algoritmer tyckte jag skulle titta på i kväll och det första var detta, från Skansen. Sånger om “jag vill hitta fram till mig själv”, “jag vill älska men vara oberoende”, “vi är så konstiga men vi hör ihop”. Liksom Almqvists ‘Det går an’ uppskruvat till elva.

Då slog mig följande. I Berggren/Trägårdh beskriver de naturligtvis utvandringen till Amerika, och alla de motstridiga reaktioner den förde med sig. Svenskar saknar fosterlandskärlek, sas det från konservativt håll. Svenskar saknar rättvisa och ekonomisk trygghet, sas det från liberalt håll. Dessutom får man reda på att den svenska utvandringen på 18-1900-talet var den tredje största från Europa. Men det framgår inte vilka de två första var, fast en av dem måste ju ha varit Irland.

Det finns ett gammalt skämt som säger att en irländsk bumerang inte kommer tillbaka, den bara sjunger sånger om att komma tillbaka. (Som i en klassisk version av ett par gamla vänner här). Men svenskarna sjöng aldrig om att komma tillbaka, vad jag vet. De skapade inte tillstymmelsen till en litteratur om att komma “hem” igen, vad jag vet. De lämnade Sverige – and that was it, end of. Vad jag vet. Jo, det finns hembygdssällskap i Delaware, och svenskrestauranger i Minnesota. Men, jag menar, saknaden saknas.

Det här är av förståeliga skäl något som intresserar mig djupt och brett. En av de saker jag tog upp i Londonboken är ju skillnaden (som kanske inte är så skarp ändå) mellan att komma “bort från” Sverige och komma “bort till” resten av världen. Det är nog mestadels en kombination av båda, som i mitt eget fall. Men nu, med den boken och den Skansen, börjar jag undra om det inte finns en ganska skarp skillnad ändå. Var någonstans, i min coronaisolering, är jag “hemma”, annat än fönstret jag tittar ut genom?

Det är med Palmemordet som det är med coronaviruset. Man bestämmer sig för att inte skriva något mer om det. Och så skriver man något mer om det. Jag beslutade mig för att inte ägna mig mer åt det efter att Allan Francovich dog i april 1997 (bakgrund). Hans plötsliga död var inte särskilt mystisk, tror jag, men den drabbade mig ändå ganska rejält. Fuck this, tänkte jag. Och jag tänker fortfarande rätt mycket på det viset.

Så läser man Lars Borgnäs senaste bok, ‘Olof Palmes sista steg‘, och skakas om på nytt. De intresserade har säkert redan läst den, eller i alla fall snappat upp huvudteserna. Borgnäs vänder hela det etablerade händelseförloppet upp och ner. Samtalsscenariot hände verkligen. Gärningsmannen (GM) sköt Lisbeth först, OP därefter. GM sköt med vänstra handen. Det var inte GM som sprang upp för trappan, det var Skandiamannen. Allt förklarat via kirurgiskt exakta analyser av det tillgängliga källmaterialet.

Och framför allt, den stora gåtan. Varför var Lisbeth Palme så ovillig att underkasta sig ens de mest rutinmässiga polisiära procedurer, som t.ex. att låta förhören bandas? Hon framstår mer och mer som det verkliga mysteriet. Borgnäs skriver naturligtvis också utförligt om Säpo, där han tror mycket av lösningen finns. Eller fanns. Många dokumentstrimlare har ju gått varma sedan dess, många av de eventuellt medverkande finns inte längre bland oss.

Jag har ibland pratat med kollegor om utsikterna för någon slags lösning av mysteriet med tanke på att, med all den tid som gått, “en ny generation” har kommit till. Inte bara inom det svenska polisväsendet och Palmeutredningen utan generellt inom politiken och rättsväsendet, både i Sverige och utomlands. 

Krister Peterssons tillträde som ledare för Palmegruppen 2017, och hans olika utsagor sedan dess, har närt (i alla fall hos mig, på mitt avstånd) vissa förhoppningar att mer orädda krafter kan ha tagit över och börja nysta upp i snåren. Nu vet man väl inte vad KP kommer att avslöja under sommaren (det kanske blir inställt pga coronaviruset…) men de förhoppningarna kan ju mycket väl grusas. 

Men ju mer jag tänker på det – och läser, och pratar med kunniga människor – desto mer osannolikt verkar det att någon “ny generation” skulle börja gräva upp vad som trots allt är djupt institutionaliserade hemligheter. Det funkar liksom inte så. Den gamla generationen dör ut, det mesta av dokumentationen har bränts upp, och det institutionella minnet går så småningom in i sin demensfas. “Ah, det där var så länge sen, inget att rota i…”

Jag tror, som Borgnäs, att vad vi eventuellt kommer att få reda på i sommar är att man bör säga goddag till yxskaftet. Det kan ha varit Sydafrika, det kan ha varit Skandiamannen, det kan ha varit Alf Enerström, det kan ha varit Lill-Babs moster. Men det mest övergripande viktiga, kommer det att visa sig, är att den skyldige nu är död. Vi kan lika gärna lägga ner. Det är över. Och svenska medier – som är så oförskräckta när det gäller Melodifestivalen – kommer att lägga pannan i veck och säga, “Det är nog klokt”.

Så är det februari igen. Krister Peterssons uttalande via SVT har ju väckt en del spekulationer, vilket kanske var meningen. Det rör sig uppenbart om en avliden gärningsman, eftersom KP säger sig vara säker på vem “den skyldige” är och det säger man inte i slutet på en förundersökning, det är upp till domstolen att avgöra skuld.

Hur som helst är det ju en mer än märklig mediestrategi att gå ut så här långt i förväg. Teasers av det slaget är något filmbolagen ägnar sig åt inför biopremiärer, inte en mordutredning. Eller kanske skillnaden mellan dem inte är så stor nu för tiden. Fiktion som fiktion, håll publiken hungrig.

Och jag är tillräckligt gammal för att få vara så cynisk, thank you very much.

Jag har ett antal gånger funderat på att skriva en bok med titeln “Folk som har ljugit för mig”. Många anledningar finns varför den inte skulle gå att skriva. Eller, ja, skriva skulle väl gå, men inte ge ut. Mer eller mindre oskyldiga lögner (fast en del väldigt mycket mer än oskyldiga); ärekränkningslagarna med tanke på bristen på pappersbevis; en viss omtanke om deras psykiska hälsa; och så vidare.

Men historien om den lögnaktige officeren, som DN just dragit fram, syns mig som ett fall för sig. Det märkliga med historien, i mina något starriga ögon, är ju att han verkar ha gjort ett utmärkt jobb trots att han inte hade rätt att utföra det. Ingen misstänkte något. Vad säger det om lögnaren, och vad säger det om de som föll för lögnen? Tillgång till den hemligaste kryptologin på Must, ansvarsfulla jobb både i Sverige och utomlands, superkänsliga saker.

Ahem… You mean, anyone can do it…?! Jag har skrivit om detta förut. Militär- och underrättelseväsen är verkligen amatörernas paradis. Jo, det finns mycket seriöst arbete att hänvisa till i den sfären, absolut. Men det finns förfärligt mycket mer som bara orsakar höjda ögonbryn och djupa skratt när vi väl får reda på det, och det här är ett skinande exempel. Det finns alldeles för många Nisse Tjosan i befälsgrader när det handlar om vårt folk och försvar.

Nu har jag sett SVT:s dokumentärserie om Hasse & Tage. Oundvikligen intressant, förstås, om än kanske aningen för vördnadsfullt, men det är ju lätt hänt i jultider. Visst kunde de ofta vara genialiska, men långt ifrån alltid, de kunde också tippa över i sentimentalitet och självgratulation av karaktäristiskt blygsam svensk art.

I en mailkonversation jag hade dök frågan upp om Hasse & Tage var unika, dvs hade de någon motsvarighet i andra länder? Jag måste nog, med reservation för ändringar, svara ja på den första frågan och nej på den andra. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande i den anglosaxiska komik- och nöjesvärlden, varken förr eller nu.

Anledningen går till kärnan av inte bara Hasse & Tages unicitet, utan själva den tidens unicitet. Det vill säga, den socialdemokratiska era som sträckte sig från 50-talets folkhemsbygge via det starka samhället till åttiotalets uppslitande kärnkraftsstrider. De två blev, inte så mycket en socialdemokratins som en välfärdens samvete, i vilken kaffe och bullar gör en glad och pengar till Amnesty lättar på det kaffebulliga samvetet.

Särskilt i tredje delen gör man en hel del av att Hasse & Tage tilltalade så stora delar av det svenska samhället, sådana med borgerlig politisk hemvist såväl som socialdemokratisk. Man förenades i det befriande skrattet, som det heter. Och så var det nog, i alla fall vad jag minns (jag var ju frånvarande under senare delen av deras karriär).

Ett namn som inte alls dyker upp i programmen, underligt nog kan man tycka, är Povel Ramel. Hans revyer – med Martin Ljung och alla de andra – under mer eller mindre samma tidsskede var väl minst lika populära och framgångsrika som Hasse & Tages. Vad hade de för relation till varandra? Hur skulle en liknande politisk profil av Povel Ramels humor se ut? Hur såg deras respektive publiker ut – var Povels publik lika konsensuspräglad?

Dessa sista är vad Red Top kallade “erotiska frågor”, för jag vet inte svaren på dem. Men eftersom jag vet att bloggens läsare har en snittålder ungefär som min egen – till skillnad från alla dessa “unga komiker” i första avsnittet, som jag aldrig hört talas om – så kanske ni har några svar?

‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.

Nu har jag läst Matilda Gustavssons ‘Klubben’, och jag önskar på sätt och vis att jag inte hade gjort det. God’s teeth… Gamle vännen Ragnar Strömberg sa en gång på nåt redaktionsmöte i huvudstaden, “Min främsta tillgång som kritiker är att jag bor i Göteborg”. Min främsta tillgång är att jag bor ännu längre bort.

Då menar jag förstås inte Stockholm, utan “Stockholm”. Den parodi av sig själv som alla städer spelar upp i vissa lägen, ur vissa synvinklar, vid vissa årstider. Jag säger som förut, Nobelstiftelsen borde stått på sig och gett priset till Vitterhetsakademien. Risken är annars att vi kommer att få sjunga “Happy birthday, Peter Handke” för evigt.

+ Så nu har jag också läst Katarina Frostenssons ‘K’… Ähm, ja… Alltså… Vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget. Det är lite omtumlande, så här direkt efterpå Gustavssons bok. Återkommer om detta.

Här kan jag då presentera resultatet av ett samarbete mellan min bror Olof och mig under senaste veckorna, Politics Sweden. Det är helt enkelt en koncis sammanfattning på engelska av den svenska författningen, dess historia, dess karaktäristika, dess problem, och hur man handskats med problemen. Precis som med den svenskspråkiga, och mer detaljerade, versionen (som jag nämnt förut) finns den som YouTube-avsnitt, som ljudfiler och som pdf-text.

De målgrupper vi tänkt oss är flera till antalet. Först kanske de som studerar statskunskap och vill ha en bra sammanfattning nära till hands, precis som de som är allmänt intresserade – och intresset för det svenska samhällssystemet blir allt större med åren, syns det mig. Dessutom som en journalistisk resurs; jag tror t.ex. många brittiska kommentatorer vore särskilt intresserade av avsnittet “Constitutional Reform”, hur man skriver ner en i princip oskriven författning.

Och inte minst människor som flyttar till Sverige: den svenska författningen, som den efter många om och men ser ut, kan ju faktiskt användas som en slags “lärobok i svensk politik”. Men här finns mycket som också väcker tankar, i många riktingar, särskilt för de av oss som har huvudet uppe i Brexitmolnen just nu. Kommentarer och förslag är mer än välkomna. Det kan också komma fler avsnitt i serien framöver. Iaktta den här rymden, som vi säger.

Tekniskt PS. Olof står naturligtvis för substansen i sakfrågorna. Jag bidrar med att pilla i manusen och göra rösten. Inspelat i min hemmastudio, en vadderad alkov i lägenheten. Mikrofon: Blue Snowball. Mjukvara: Audacity, med brusreducering. Ljudkvalitet: podcast.

+ Feg som han är kommer han förmodligen att välja en annan och säkrare valkrets, men om Boris Johnson stannar kvar i Uxbridge and South Ruislip så är det inte alls osannolikt att han kan förlora sin plats i parlamentet. Hans majoritet är på dryga 5,000 röster bara. Inte bara finns många unga väljare på plats (Brunel University ligger där) utan det finns en del lokalfrågor han kan kritiseras för, inte minst hur han gjorde en helomvändning vad gäller Heathrows tredje runway, som nästan alla lokalbor är emot. Visserligen är det en ganska trist bit av stan (väster om Shepherds Bush, i princip) men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att dörrknacka lite grand under den kampanjen.

+ Det är inte ofta jag har anledning att rikta en tacksamhetens bugning åt Växjö, men i och med att Öster slog Frej med 3-0 i lördags har GAIS klarat sig kvar precis över nedflyttningsstrecket i Superettan. Jag har inte sett någon av matcherna den här säsongen, men vad jag förstår har GAIS spelat rätt bedrövligt så lättnadens suckar hörs nog lite varstans kring Gårda, inte bara här i N1.

+ Och nu ut i höstsolens sken och en långpromenad till British Library. Eller ja, lång och lång. Fyrtiofem minuter, kanske.

+ Nya talmannen är som väntat förre vice talmannen, Sir Lindsay Hoyle, som är Labour, och enligt skriverierna lite av en establishment man. Hans accent, om någon undrar, är Lancashire.

Mitt i den här röran får jag plötsligt beslutet om “settled status” från Home Office. Jag besitter nu två stycken permanenta uppehållstillstånd i UK, ett från 1982 och ett från igår. “Skärp och hängslen” var vägen att gå, ansåg min advokat, och jag höll med honom. Jag är för gammal för strul. Vilket det kunnat bli om jag bara haft det gamla, för HO har i sådana fall rätt att be en bevisa att man inte bott utanför UK “i två år eller mer” under perioden man haft det. Hur bevisar man att man varit “här”? Eller, för den delen, “där”? Djupa frågor.

Så till märkliga frågor. Mitt svenska bankkonto uppmanade mig igår att fylla i ett frågeformulär, som det tydligen är lag på att man måste svara på. Hurdana inkomster har man, var är man skattskyldig, osv. Men så kom en fråga med rubriken “Politiskt utsatt ställning” och som löd: “Är du eller har varit (1) en person i en utsatt politisk ställning (2) närstående eller känd medarbetare till en person i utsatt politisk ställning?” Jag tänkte med gång jag måste klicka på “Ja” – Brexit, för jösse namn! Snacka om utsatt politisk ställning!

Men det visade sig handla om penningtvätt och finansiering av terrorism och gäller egentligen bara om man varit regeringschef, riksdagsledamot eller suttit i Högsta domstolen. Och det har inte jag, vad jag minns.