Historiedocenten Johan Östling är i senaste Respons kritisk mot förslaget att svenska humanister ska “internationaliseras” och enbart använda engelska i sitt akademiska arbete. (Östling är för övrigt verksam på något som heter Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala, vilket ironiskt nog belyser problemet på ett lite oväntat sätt: collegium används numera på engelska mest om en grupp musiker, ofta bundna till ett universitet visserligen, men verkar ju i det här fallet bara vara ett lite struntviktigt sätt att undvika det vardagligare college...)

Hur som helst, det är inte svårt att instämma i Östlings resonemang, i de kulturella argumenten såväl som de språkliga. Till det senare hör Horace Engdahls kommentar: -“Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen[…] Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvens tycks vara att man inte märker det.”

Jag skulle vilja gå steget längre. För om själva Respons är något att gå efter – och jag har läst den sedan starten – så borde svenska humanister och samhällsvetare lära sig att skriva svenska först. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: med ett antal utmärkta undantag skriver ju svenska akademiker överlag som krattor.

Här är upprepningar, här är klyschor och här är hårresande non-sequiturs. Två tredjedelar av verben står i passiv form, vilket är en sure-fire death-bringer för även den livsstarkaste prosa. Strukturellt är många av essäerna och recensionerna all over the shop, och skulle behövt ett ordentligt redaktionellt handtag. Tonläget är rakt igenom titta-över-axeln-försiktigt: en recensent påpekar att ifrågavarande boks författare på många ställen plagierat långa stycken ur andras skrifter, något som bara utmynnar i anklagelsen att han förhållt sig “osjälvständig” till befintlig forskning…

Eufemism är bara förnamnet, som sagt…

PS: Respons länkar inte sina texter förrän en tid efter pappersutgivningen.

I DN får fyra författare frågan om de kommer att förändra sitt beteende på internet efter avslöjandena om NSA:s övervakningsmetoder.

Jag frågar, som vanligt i dessa sammanhang: varför författare, just…? Varför inte klarinettister? Antikvariska bokhandlare? Kulturredaktörer på DN?

Det där med “Författare om…” var ju något av ett fenomen på åttiotalet. Själv medverkade jag i “Elektriska drömmar – författare om rock” (1982) med en essä om Hendrix. (Jag tror Klas Östergren skrev om Bowie, och Ragnar Strömberg om Jim Morrison och Doors).

Hur som helst, det blev väl inte heltäckt lyckat överlag i de där rocktexterna, och när Poul Borum recenserade boken i Expressen tyckte han rent av det var dags för “Författare om dass”…

Den finns i den brittiska mediavärlden en väletablerad, och väl utbredd, kultur av professionalism som bl.a. yttrar sig på det viset att man alltid svarar på tilltal.

Om jag som journalist och skribent tar kontakt med en medieorganisation i vilket syfte det än må vara – i allt från program- eller artikelidéer, till en enkel förfrågan om mer information om något specifikt – så får man utan undantag svar inom en vecka, oftast inom 48 timmar. Jag ska ge några exempel från enbart de senaste tolv månaderna.

* I en teveserie om historia förmedlades en uppgift jag aldrig hört talas om förut. Jag mailade producenten, som omedelbart mailade tillbaka och sa att han vidarebefordrat mitt mail till researchteamet. Jag hörde inget mer på ytterligare fem dagar, när då producenten själv mailar mig och undrar om jag fått svar på min fråga. När jag svarade nej kickade han upp en storm och jag fick mitt svar följande dag.

* Jag mailade till BBC:s radioarkiv och undrade hur jag kunde komma över en inspelning av ett gammalt program jag gjorde en gång: formulär att fylla i, avgifter, rättighetsstrul? Ingetdera. Jag fick en cd med programmet två dagar senare, no questions asked.

* En artikel på Guardians Commentsidor nyligen gjorde mig ganska förbryllad, bl.a. eftersom den verkade innehålla ett par-tre ganska flagranta breaches of privacy, ett omstritt ämne i det här landet (som vi vet: se McKennitt v Ash-kategorin härbredvid…). Jag mailade redaktören i fråga, och fick ett uttömmande svar 48 timmar senare – i vilket hon först ursäktade sig för det fördröjda svaret…!

* Ronald Dworkin-historien (se Pressylta 15/2/13). På en lördag kväll mailade jag The G:s obitredaktion för att få kontakt med artikelförfattaren Godfrey Hodgson. Jag fick meddelande från obits vid lunchtid söndag att de vidarebefordrat. Jag fick mail från Hodgson tre timmar senare.

* Vid två tillfällen har jag erbjudit artiklar till två olika tidskrifter, och det blev nej tack båda gångerna: den ena för att deras advokater inte ville släppa igenom den, den andra för att ämnet blivit något överspelat. Båda gångerna fick jag inom några dagar telefonsamtal som svar på mina ursprungliga mail, med ett par roliga och konstruktiva samtal som följd.

Ingen av de ovanstående hade behövt ens svara mina mail, om de inte velat, och jag hade egentligen inte blivit särskilt förvånad om jag bemötts med tystnad.

Men det här landets mediekultur ser det, inte bara som en professionell hederssak att ställa upp och hjälpa till med vad man kan, så fort man rimligtvis kan – utan det vilar också på rent egenintresse, i så måtto att man själv flera gånger säkert behövt (och kommer att behöva) journalistisk hjälp av det här slaget. Det blir en professionell nödvändighet att hålla det ömsesidiga samspelet flytande.

I Sverige existerar helt enkelt inte den professionella kulturen. Jag talar nu av över trettio års erfarenhet, och det kan mycket väl hända att min situation är något speciell, vad gäller det fysiska avståndet jag alltid haft till den svenska medievärlden. I så fall vore det intressant att höra andra erfarenheter.

I princip gäller för mig erfarenheten att man enbart kan räkna med prompt svar – om det kommer ett svar överhuvudtaget – om man redan känner personen i fråga. The rest is silence. Och, nej, jag tänker inte ge exempel. Det här är människor och institutioner jag möjligtvis, förhoppningsvis, kommer att samarbeta med i framtiden. I’m not a fool, fool...

Men väsensskillnaden är gastkramande. Det svajar en skylt på ytterdörren till svenska media: “Stör ej!” Och det är kanske där man ska leta efter ett av många skäl till att det finns så mycket okvalificerat skit i svenska media. Man är inte öppen för samspelet, inte intresserad av yttervärlden. Det brukar kallas “institutionell stasis” och det är vid såna tillfällen styrelsen brukar dra in gäng som McKinsey för att sparka folk i ballarna och säga till dom att uppföra sig.

Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.

Om man förlorar den kontraktsbundna kontakten med yttervärlden förlorar man ofta också alla anspråk på samtidighet, på de ständigt omformulerade kritiska positionerna, på att känna till och kunna, allt utanför gränserna… En institution klarar definitionsmässigt inte av att vara antiinstitutionell. What the fuck’s the mystery?

The mystery sitter på välbetalda poster i styrelsen, och de sitter i bekväma stolar på redaktionerna. Det är bedrövligt. Bedrövligt förutsägbart.

Jag tänkte alltså lägga upp några av mina gamla artiklar från Moderna Tider, inte bara för att dom är jävligt bra, ähem, utan för att Göran Rosenbergs artikel häromdagen fick en del av oss att minnas vilken läsvärd tidskrift den faktiskt var. Därför lägger jag också in en liten bild på omslaget till det aktuella numret. Sorry att det hamnat lite på sniskan här.

Den här artikeln, “Släpp namnen loss!”, ligger p.g.a. längden i tre  delar: NAME1, NAME2, samt NAME3.

Den handlar om namn och namnlagar, vilket faktiskt är ett intressantare ämne än man skulle kunna tro. Jag fick upp ögonen för det när min son föddes 1983 och vi gav honom hans mors flicknamn, Piper, som ett av hans förnamn. Men det fick vi inte lov till, enligt (dåtida) svensk namnlag. -“Varför…?” undrade jag. Därför att man inte får ha ett efternamn som förnamn. -“Varför…?” undrade jag.

Ja, se, det var det ingen som kunde svara på. Så jag började läsa lagen och forska kring det hela. Resultatet blev dels den här artikeln, och dels en interval talk på BBC Radio 3, “Names Never Hurt You” (pdf). Two for the price of one! Pressylta är stället att fynda på, det har jag alltid sagt.

Göran Rosenberg nostalgerar i Expressen om Stenbecksägda Moderna Tider (en “intellektuell tidskrift”), men Ann-Charlott Altstadt i AB menar att Rosenberg som tidskiftens chefredaktör blev en  “marionett för de nyliberala samhällskrafter som byggde om vårt välfärdsland till en marknadsplats…”.

Det är möjligt det var så, men – vilket Altstadt inte verkar vilja kännas vid – det kanske var så därför att just det “intellektuella” och politiska perspektivet var vad som behövdes just då. Moderna Tider gick visserligen med förlust, men den hade ett ganska stort inflytande i olika läger, vad jag förstått.

Och om Altstadt minns ideologiserat och tendensiöst nyliberalt, så minns jag för min del också inträngande och skarpa, genuint samhällskritiska texter av sådana som Ehnmark, Zaremba, och Rosenberg själv. Moderna Tider hade bredd och djup som få andra tidskrifter vid den tiden. Och åsikter som sporadiskt avviker från mina egna har jag inget alls emot.

Själv medverkade jag väl nåt åtta-tio gånger, med allt från notiser till essäer: om Europaparlamentet, om Operation Gladio, om Palmemordet, om namn och namnlagar. En del av dem kom med i essäsamlingen “Endast propagandan är sann” (1995), utgiven på MT:s förlag. Eftersom tidningen är i behändigt A4-format kanske jag borde pdf:a och langa upp några av de andra här.

Det är mycket möjligt jag har missat det, men jag har ännu inte sett något i svenska tidningar om att man hittat och dna-identifierat Carin Focks kvarlevor på (f.d.) Karinhall och att de nu återbegravts i Sverige. Här också en rapport från Science Codex. Det är ett par forskare vid osteoarkeologiska laboratoriet vid Uppsala universitet som ska ha utfört det hela.

Något visst intresse tycker man väl det kan ha i ett svenskt medialt sammanhang…? Men kanske inte. Bygones are, after all, bygones…

Har just läst Karin Olssons välbehövliga punktering av den aftonbladiga organtriumfalismen. Jag kände t.ex. inte till att AB friserade bort de antisemitiska antydningarna i den “auktoriserade” engelska översättningen av Boströms artikel, något som Jonathan Leman uppmärksammade på sin blog i augusti 2009.

Det är ju inte första gången Aftonbladet Kultur visat prov på avsevärd fördomsfrihet vad gäller fakta och källor och utplaceringen av citattecken. Det hela är “lurifaktiskt” så det förslår (ett ord jag myntade i samband med en annan AB-skribent man ofta måste läsa med skyddshandskar, Andreas Malm).

Intet nytt under stolen (n:r 4), om man nu får vara witzig… Jag skrev redan 2009 om läckor från Akademien, det går att läsa här…

Fullt införstådd med att vi svenskar ska vara medfödda konfliktundvikare, så har det väl ändå gått lite väl långt med både “hen” och Tintin.

Båda åtgärderna – att konsekvent ersätta han/hon med hen, och att ta bort hela Tintinserien från Kulturhusets barnbibliotek – hade ju som avsikt att “lösa” var sin konfliktladdade problematik, den ena gällande genus, den andra rasism.

I båda fallen löste man problemet, inte genom att konfrontera det, utan genom vad anglosaxisk juridik kallar an act of concealment, ett försök att dölja.

I Tintinfallet tycks mig en sådan åtgärd dubbelt fåfäng. Inte bara går det att bevisa att rasistiska föreställningar existerade i Belgien och annorstädes vid tiden för Tintins tillkomst, hur noggrannt man än gömmer undan serieböckerna om honom.

Men dessutom tycker jag man försitter en utmärkt chans att göra livet komplicerat för de 7-8-9-åringar som för första gången slår upp Tintin i Kongo och börjar läsa. Visst är Tintin en trevlig jävel, men hans attityder stinker, och det var han sannerligen inte ensam om på den tiden när pojkar sprang omkring i äppelknäckarbyxor.

Så skulle ett samtal kunna börja.

Just att det handlar om historisk kontext gör dock grälet kring Stina Wirsén till en helt annan femma. Där handlar det om ett pickanninny-ansikte som tillkommit i en tid (vår egen) när sådana ansikten sitter fast i en sedan länge etablerad rasistisk bild- och symbolrepertoar. Missar man det måste man vara skumögd på gränsen till helblind.

Med “hen” har man närmare till gapflabbet, men ändå förhåller det sig likandant: patriarkatet försvinner inte bara för att Tintin kallas “hen”.

Det löjliga i hela resonemanget är ju att man skulle uppnått exakt samma grad av genusförtigande om man istället konsekvent alltid använt “hon”, och aldrig “han” (som för övrigt sker i engelskan från tid till annan, och det utan några fjolliga förtecken).

Men språket är inte bra på att förtiga. Språk tenderar alltid mot koncishet och klarhet, det brukar tappa bort onödigheter och komplikationer. Så kommer också att ske med “hen”, helt enkelt därför att det är ett trick. Det vill säga, en lögn.

Mot en “konspiration” emanerande från en ohelig allians av polis- och rättsväsende, plus en varmt inbäddad journalist (som samtliga verkar vara ute på alldeles för djupt vatten, ärligt talat) står en rakryggad räcka av framstående undersökande journalister och skribenter – framlidne Råstam, samt GW, Guillou och Zaremba – som äntligen vågar göra vad de är satta till livet att göra: speak truth to power.

Det är, så här lite grand von oben, enastående att beskåda.

Tänk, bara tänk… (kan man inte låta bli att tänka) …om vi hade haft skribenter av liknande kaliber under åren som följde på mordet på Olof Palme 1986. Ett sådant principfast civilkurage, en sådan vägran att ta polis- och rättsväsendets utsagor för kontanta, sådana resurser lagda på att syna allt-säger-allt bevismaterialet i sömmarna, en kvällspress med något som liknar tandgarnityr…

Ja, vad skulle de inte kunnat åstadkomma. Då när det begav sig. Undrar man gärna.