Ordet “hen” ska införlivas i SAOL, och DN frågar sina läsare om de tycker det är bra. Man kan antingen svara “Ja, ordet fyller en funktion i språket” eller “Nej, de ord vi har räcker”.

Och ord så det räcker har vi ju, i och för sig, det är så det är med språk. Det är kanske definitionen på “lagom”. Precis som det alltid händer precis lagom med saker i världen för att det precis ska få plats i följande dags tidning.

Bara en vecka efter att jag av en slump citerade ett brev från henne gick Ruth Halldén ur tiden, som rapporterats lite varstans. Jag träffade henne som sagt när hon var här över 1985. Vi åt lunch på Marine Ices runt hörnet, och sedan fick jag nöjet att introducera henne till bokhandeln Compendium på Camden High Street, saligt hädangången sedan många år. Ruth blev helt begeistrad och fick väl med sig en container full med böcker hem, kan jag tänka mig. Hon var en klok kritiker, tyckte jag, dvs vi höll med varandra om det mesta vad gällde hennes specialitet, brittisk litteratur, särskilt 1800-tals sådan. Den ofrånkomlige Dickens, en gemensam beundran för R L Stevenson, prosastilisten, och en slags respektfylld distans till George Eliot. Vi höll kontakten lite sporadiskt efteråt. Men något mer möte blev inte av. Hon var bra.

* En rätt braskande nyhet om lagtsiftningen om media och informationsfriheten (via den utmärkte Greenslade). Högsta Domstolen (“Supreme Court”, som förr kallades “Law Lords”) har bestämt att informationsfriheten också ingår i sedvanerätten (“common law”) och som sådan löper “parallellt” med Freedom of Information Act från 2000. Detta ger förstås avsevärt mer muskulatur åt undersökande journalister och andra intressenter, och måste ses som ett definitivt steg framåt i vad som annars ofta syns som en publicistisk motvind.

* Senaste numret av LRB innehåller en recension (dessvärre betalspärr) av ett dikturval av en för mig tidigare okänd kanadensisk poet, Karen Solie (norska invandrarföräldrar) och av vad recensenten Michael Hofmann citerar får man definitivt aptit på mer. Solie gillar speciellt platser i periferin, sjabbiga, förbisedda, där meningarna och rösterna staplar sig. Detta är bra:

On the north side, squatters’ cabins and planted
shade trees. Further up is the dump. Burn pit, fish guts,
trash. Recall the neighbours. You can’t just do
whatever you want. There are certain kinds
of boating. Gull Lake’s close. We all drive.

* Åsa Linderborg har upptäckt advertorials, som väl har funnits i ungefär tjugoåttahundra år, och hon är INTE imponerad…

* Oj, jag glömde ju Andrew Browns fascinerande historia om sin 96-åriga mor, som var kryptoanalytiker på Bletchley Park. Underbar läsning….

So, that’s it, is it…?

Svenskans Palmejournalistik senaste veckan flög upp som en skinande ballong över Katarinahissen, till världens storögda fascination – och landade några dagar senare på Gärdet, i en fladdrig och lufttom gummisarkofag, i form av en intervju med Leif GW Persson.

Den har nu totalt försvunnit från förstasidorna. Man får faktiskt söka efter den för att hitta den.

Oy weh… Jag har efter alla dessa år kommit fram till synpunkten att problemet med Palmemordet inte alls är polisens bristfällighet. Det är det minsta av våra problem. Det stora, epokgörande problemet är pressens bristfällighet, och har varit det ända sedan 28 februari 1986. Pressen fick en uppgift att undersöka. De klarade den inte.

Det i ögonblicket tydligaste exemplet på det är att Leif GW Persson gått från att håna allt som hade med polisspåret att göra till att skriva romaner “baserade” på andras mångåriga forskning på just det området. Låt mig här än en gång flika in min åsikt att så länge Sverige har kvar sina uppenbara drag av bondesamhälle kommer vi för alltid att dras med bondfångare som Leif GW Persson och Jan Guillou.

Stieg Larssons undersökningar kring Bertil Wedin har varit allmängods sedan Proletären fick tag i dem och publicerade dem 1987. Jag är inte ens i närheten av att vara undersökande journalist, långt mindre en antifascistisk hjälte som Larsson, men det här kan inte vara nyheter när jag själv satt på dom vid det laget…

(Utan, vill säga, att veta att det var just Stieg Larsson som lång bakom mycket av dem, det ska erkännas. Dock. Hans intima kontakter med Searchlight är naturliga, med tanke på vad Expo var, men det gör mig också misstänksam. Searchlight hade – milt uttryckt – massor av konstiga agendor dom ville pusha, bland annat insisterade de under just de här åren att Turkiets Gråa Vargar skulle varit inblandade. Deras bindningar till MI5 har heller aldrig blivit riktigt klargjorda.)

Tvärtom, SvD berättar inte allt. Wedin var bl.a. ytterligt verksam i planterandet av kurdspåret hos Palmegruppen i samma veva. Det är snarast det som borde intresserat SvD-journalisterna, och att de inte frågade honom om det får man väl hänföra till ett generationsskifte i svensk journalistik. Man läser inte läggen tillräckligt noggrant.

Och att Alf Enerström inte hade alibi på mordkvällen, och ägde ett vapen som kanske var en Smith & Wesson… Det är ungefär lika relevant som att Bertil Wedin – the ultimate bagman – skulle varit inblandad. Vi vet redan att många högerextrema var ute på stan den kvällen Palme mördades, alla visste att “nåt var på gång”. Det gör ingen av dem skyldig.

So this is it… Tjugoåtta år senare, och vi hittar några arkivspår, som strikt talat enbart har historiskt intresse. Ett alibi stämmer inte. En man ägde en pistol. En expert uttalar sig. Phut-phut, som tåget sa.

Av skäl jag får återkomma till har jag under de senaste månaderna varit perifert involverad i Volvoreklam. Dock inte den svenska reklamen, som för alla eviga tider gjorts och kommer att göras av Forsman & Bodenfors. Ur vagt professionell synvinkel tyckte jag det därför var intressant att se deras nya Zlatanfilm, som jag tror hade premiär igår: den finns bl.a. att se hos Resumé.

Hmmm… Visserligen finns det väl fog för att se Volvo varumärkesmässigt som “den svenska bilen”, särskilt efter Saabs död. Men därifrån till “Made by Sweden” – och nationalsången…? Det är i alla fall inga dåliga anspråk för ett kinesiskt bolag, som en del redan har påpekat. Själv tycker jag det är mer än en aning creepy, ärligt talat…

Blir 2014 året när de första av de större papperstidningarna till slut läggs ner?

The Independent kan mycket väl bli en av de första: situationen är ytterst prekär, lösnummerköpen rasar med dubbelsiffriga procent varje år, förlusterna har minskat i omfång men är fortfarande avsevärda, och hela tidningsstallet (inkluderat söndagstidningen, billighetsbladet “i” och websiten) är nu till salu – igen. Greenslade skriver om det idag.

I Sverige har jag hört liknande prognoser om Svenska Dagbladet (“det håller tre år till, max” sa någon till mig nyligen) och om DN. Göteborgs-Posten verkar (tillfälligt) klara sig genom att ha gjort sig av med journalistiken och bli reklamblad istället. AB och Expressen är ju inte så mycket kvällstidningar längre, snarare veckotidningar i dagligformat, med allt vad det innebär av både non– och anti-news.

The Guardian är ju ett specialfall, eftersom den ägs av en stiftelse som täcker förlusterna med profiten från vinstgivande operationer som biltidningar och annat. Men den börjar på det sättet också bli en slags mall för hur en tidning kan överleva. Glenn Greenwalds First Look Media är organiserad på ett liknande sätt: man delar upp verksamheten i en socially responsible del (undersökande journalistik) och en vinstgivande del (utveckling av nya medieteknologier).

Guardian/Observer går ungefär samma väg: den icke-pappersrelaterade delen blir allt större. Inte bara har man nu stora och ambitiösa websiter i USA och Australien, den sociala “evenemangs”-biten har också blivit mer betydelsefull. Inte minst i det att man byggt upp en oerhört omfattande kursverksamhet, hittills framför allt inriktad på skrivande. Tricket är liksom att förvandla tidningen till en community-of-shared-values, och därmed göra läsarna till medlemmar.

…läser vi i Göteborgs-Posten idag. Man skulle kunna säga väldigt mycket mer här. Och det tänker jag faktiskt också göra, genom att reprisera min allra första bloggpost, från 16 november 2004. Den handlar alltså om min hemstads majestätiska organ.

16 november 2004 – : – Pärlor från Göteborgs-Posten

Jag tänkte börja med att bjuda på några godbitar ur en mapp på min HD kallad ‘GPärlor’.

Alla dagstidningar har ju utvecklat sin speciella house style. Men inte alla verkar medvetna om det. Ta engelska tidningar, till exempel. Daily Telegraph, som så många andra konservativa tidningar, tycks helt omedveten om sin griniga och vresiga ton, blandad med en djup förtvivlan över alla de gäss som återstår att plocka. Liberala The Guardian, däremot, har blivit berömd för sin gränslöst självbelåtna stil, som ständigt undergrävs av liberalens smärtsamma medvetenhet om just denna sin svaghet.

Dagens Nyheter, vill jag påstå, är inte alls Jan Guillous “malliga morgontidning”. Jag tycker den snarare kan beskrivas som “chefen vid elvakaffet”: avslappnad och vänlig, ivrig att bidra med sin slant till kaffekassan, men mer än väl medveten om saker och tings ordning här i livet.

Göteborgs-Postens house style är emellertid något alldeles enastående i svensk press. Man skulle kunna karaktärisera den som en normalt fungerande journalistisk prosaproduktion, som ofta och helt utan förvarning avbryts av vilda syntaktiska strejker och våldsamma sabotage mot mening, förnuft och – inte sällan – god smak.

Min avsikt med detta är inte alls att vara elak om min egen hemstads stolta organ. G-P är en lika självklar del av min tillvaro som varmkorv och kärlek. Saken är den att jag har en väldigt snäll mamma som då och då postar mig några färska exemplar av papperstidningen och jag slukar alltid vartenda ord i dem, från första till sista sidan, med samma grad av hunger som en dödsdömd greppar sin sista ostburgare.

De pärlor ur G-P jag samlat ihop under de senaste åren präglas ofta av extrem subtilitet. Jag har alltså inte varit så intresserad av de grodor – oftast rubriker – där man anar att redigerarna haft lite för roligt, som till exempel: “Leijonborg kritiserar ensidiga skolböcker”, eller “Allt fler tror att de finns” (båda citerade i boken “Pressgrodor”, Atlas förlag 2004).

Titta till exempel på den här, ur en artikel om fyrar i Göteborgs skärgård:

    “Den nedre fyren lyser två sekunder och är mörk två sekunder och så vidare”.

                                                                                (Sista sidan del 2, 2002-11-02)

Det geniala här är naturligtvis det där “…och så vidare”. Det vill säga, det här är inte vilken fyr som helst, som först lyser och sedan är mörk och sedan är det roliga över. Nej, fyren fortsätter på det viset – ljust/mörkt, ljust/mörkt – och gör det ganska länge, dessutom, ofta hela natten.

Brottsligheten är något som ofta sporrar G-P:s skribenter till prosatriumfer, som denna:

    “Det stjäls datorer för en kvarts miljon kronor varje månad från Göteborgs universitet. […] Trots väktare och larm bärs utrustning bokstavligt talat ut ur lokalerna nattetid.”

                                                                            (Förstasidan, nätuppl. 2004-02-27)

Det är klart, det vore ju mycket bättre – och billigare – för universitetet om tjuvarna bar ut dem bildligt talat. Tänk på alla de hundratusentals kronor man skulle spara in. Och väktarna skulle inte behövt känna sig så fåniga. Ja, hade tjuvarna gjort det bildligt så behövde ju brotten heller inte nödvändigtvis begås nattetid, utan på dagtid, när de är lättare att upptäcka. Men det är ju ingen tröst. Brottsligheten nuförtiden är bokstavligt talat skrämmande.

Eller den här, ur Dygnet runt 2002-11-05:

    “03.15 Hisingen
    Ett vittne ser två personer som bär saker från en buss. Vittnet  ringer till polisen, som kommer dit och griper dem”.

Att bära saker från en buss är ju ett särskilt vanligt brott bland främst två kategorier kriminella: unga rockband på turné och pensionärer som varit i Säffle på utflykt. Här får vi inte reda på de direkta omständigheterna, men det framgår ändå klart att göteborgspolisen kunnat notera ännu en delseger mot anarki och moralisk upplösning.

Nå, det får räcka för den här gången. Om ni är snälla och inte mailar mig, så ska jag bjuda på några fler GPärlor framöver…

(Och en till, från några dagar senare:)

OK, för att muntra upp oss, här är en GPärla till. Ibland kommer nämligen tidningen nära de lufttomma lingvistiska sfärer som Ludwig Wittgenstein ägnade ett helt liv åt att undersöka. Detta från Debattsidan 2003-02-24:

    “Passiv snusning är ett okänt begrepp”

De språkfilosofiskt tränade bland er har naturligtvis redan upptäckt vad det är som pågår i den här meningen: helt enkelt genom att konstatera detta har ju utsagan bevisat motsatsen. Det vill säga, trots att “passiv snusning” inte existerar, så upphörde “passiv snusning” att vara ett okänt begrepp i samma ögonblick som tidningen gick i tryck. Det här är alltså, för att citera Wittgenstein, “gôrdjupa grejer”.

Ibland krävs det röster som Seymour Hersh för att skära igenom det mediala barbituratbruset. Läs och begrunda. God helg.

NUJ:s frilanssektion har startat en kampanj mot plagiering. Bland annat undersöker man olika mjukvarulösningar på att detektera plankningar, t.ex. Turnitin. Problemet (ett av många) med detta är att de flesta av dessa program har ett akademiskt fokus, inte en bredare journalistisk inriktning.

Jag har själv fört på tal ett ännu mer problematiskt problem, nämligen översatta plankningar. Detta är förstås något av det svåraste att upptäcka. Jag tog som exempel Sverige, och vad jag ser som ett sorgligt problem i svensk journalistik: hur relativt vanligt det är att man plankar engelska förlagor, framför allt inom ekonomi- och kulturjournalistik. Vi stötte ju på ett problem i SvD härförleden.

Det är värt att reda ut begreppen först, för det är ett otroligt luddigt definierat ämne. Det rör sig om en vänster-till-höger-skala som beskriver graden av övertrampets allvar och därmed lättheten att spåra det, till det mindre allvarliga och svårigheten att spåra det (se en grafisk reproduktion på WP här, skrålla ner) Här dock i fallande skala 1-5:

(1) Copy&Paste plagiat (dvs. ord-för-ord-plankning) -> relativt lätt att spåra

(2) “Dolt” plagiat (även kallat Copy&Shake&Paste) ->

(3) Parafras (stuva om orden för att undvika anklagelser om plankning) ->

(4) Översättning (t.ex. då från engelska till svenska) ->

(5) “Idéplankning” (att helt enkelt lyfta någons artikeluppslag) -> relativt svårt att spåra

Strikt juridiskt går det alltså bara att åtala (1), de andra går fria från rättsligt eftermäle. Vår vän i Svenskan täckte ju in (3), (4) och (5), men inte mycket hände när jag mailade honom via Svenskan (så offentligt jag kunde) och påpekade det. Och jag fick ett ganska axelryckigt svar av honom till slut (se kommentarerna).

(Nota bene: Detta handlar alltså inte om vanliga rewrites i kvällspressen, t.ex. Aftonbladets vana att citera Daily Mail, där källan nästan alltid brukar anges. Sådan journalistisk indolens kan man visserligen förfasa sig över, men det är ingen brottslig indolens).

Jag vet inte riktigt varför jag känner så starkt om det här med plankning. Jag har vissserligen aldrig råkat ut för det själv (vad jag vet). Men jag har alltid tyckt det är soppigt och svagt, äckligt och klibbigt; det är definitionen på oprofessionellt: om man ska ägna sig åt skrivande, varför då inte skriva ordentligt?

Mitt intryck är som sagt också att översättningsplankning är ett reellt problem i svensk journalistik, liksom förmodligen i andra länder också (jag har fått höra en del anekdoter på sistone…). Före internet var det inte sådär förfärligt många av oss som läste TLS, LRB och NYRB regelbundet, men desto mer slogs man alldeles för ofta av dejà vu-känslor när man läste svenska texter. Det verkar inte ha förbättrats.

Jag vill be mina läsare om två tjänster. För det första, vad finns det för aktiva procedurer och system i Sverige för att upptäcka plagiat, online eller ej, akademiskt eller ej? Specialiserad mjukvara för att spåra översatta plagiat existerar ju knappast inte (ännu), men har det skett några försök i den riktningen? Jag ska också kontakta SJF för att se vad som händer där.

Det andra är att jag vill be de av er som upptäcker plagiat att maila mig detaljerna. Jag tänker sätta ihop, inte något så ambitiöst som en databas, utan bara en exempelsamling över en viss tidsperiod för att eventuellt kunna dra några slutsatser om problemets frekvens.

Sverige, landet där journalistiken tar semester…

Inte för att jag läser den särskilt ofta, men – upptäckte jag just – på debattsajten newsmill.se har man “Sommarstängt”, fast med den definitivt charmiga klausulen “Vid exceptionella nyheter öppnar sajten igen”…

Eller med andra ord, “Ring om det händer nåt…”. Avlyssningsskandaler, inbördeskrig, upplopp och massakrer, presidentval och prinssemestrar… What would it take…? frågar man sig. Elvis återuppståndelse…?

På DN tar enda kvarvarande rubriksättaren det praktiskt taget säkra före det outgrundligt osäkra: “Mannen som kanske hade en dödsstråle”. Eller kanske inte.

I det här landet, när någon kolumnist XX är på semester, har man för vana att lägga till en liten kursiverad mening i slutet på inhopparens artikel: “XX is away”. Vilket alltid låter som om det borde uttydas, That’s why you had to read this shit…

Men OK, man är väl själv inte precis stachanovskt produktiv just nu, det ska erkännas… Jag kanske borde köra en reprisserie, som jag gjorde i fjol…?