OK, artikeln publicerades på nätet bara häromdagen, men något genomslag hade man väl väntat sig i svenska media, för det är ju inga smågrejer, precis. Har jag missat något?

+ Nu också Torsten Kälvemarks utmärkta artikel i dagens AB.

Jag försöker hitta den maximala svenska kvällstidningsrubriken. Enda reglerna: den måste börja med “Så” och måste ha minst tre olika led. Mitt första förslag:

SÅ GICK DET SEN FÖR DEM SOM TJÄNAR MEST I DIN KOMMUN NÄR REALITYFRUARNAS BRÅK URARTADE

Eller möjligen:

SÅ SKA POLISEN SÄTTA STOPP FÖR KÄNDISARNA SOM STÖDER TURISTER I ZIKADRABBADE LÄNDER

De två sista journalisterna har lämnat Fleet Street. Det finns en underbar bildserie på The G här. De heter Darryl Smith och Gavin Sherriff och jobbade för Dundeetidningen Sunday Post, i ett fint hus som syns alldeles bakom dem på den sista bilden.

När jag kom hit i början av sjuttiotalet var Fleet Street verkligen Fleet Street, och det var hur romantiskt som helst. Daily Express huserade i ‘The Black Lyubyanka’ på n:r 120. Långtradarna med finskt papper i jättelika rullar stod parkerade på sidogatorna. Krogarna i närheten var skvallerverkstäder. Unga killar med brinnande ögon och illasittande kostymer sprang ärenden åt seniorjournalisterna.

Folk som Torsten Ehrenmark och Jussi Anthal hade skrivbord i en kåk för utrikeskorrar på Bouverie Street. Det stod telefoner på deras skrivbord. De hade anteckningsblock och pennor. De hade deadlines. De hade känt Alf Martin. De visste allt.

+ En långtext om hur USA:s Whistleblowers Protection Act inte bara slutat fungera, den har gjort Snowdens metoder – att fly med dokumenten i fickan och lämna över dem till media – den enda praktiska lösningen för att sätta ljuset på de olagligheter som begåtts och begås.

+ Jag tror The G:s Barney Ronay har helt rätt i att Mourinho är en fallande stjärna i precis lika hög grad som Van Gaal är det. Hans försvarscentrerade stil kommer inte att passa Man U:s klassiska pressa-pressaspel. Mourinho varar två säsonger, spår jag, lika länge som hans företrädare.

+ Slutet för Göteborgs-Posten? Ingenting förvånar en längre i tidningsvärlden, men det ska också sägas att jag inte kommer att sakna den i så fall. De få gånger jag läst den de senaste åren har jag tyckt den blivit ännu uslare är vanligt. Frågan är vad som i så fall skulle ta över efter G-P? En återuppstånden GHT, kanske?

+ Jag fick just reda på att Håkan Sandblad dog för några dagar sedan, en verkligt sorglig nyhet. Håkan hade ju en meritlista som få, han var radiomänniska ut i fingerspetsarna. Jag hade nöjet att arbeta med honom på 1980- och 90-talen när han regisserade en trilogi pjäser för SR-Göteborg kallad ‘Den svenska radioteaterns historia’. Han blev bara 73.

Expressen.se kör ju fortfarande sin kampanj för att onlineläsarna ska bära bördan för deras överspelade affärsmodell med webbannonsering genom att sluta använda AdBlock och andra filter. Det är uppenbart ett krig de håller på att förlora, på flera fronter. Observers techkrönikör John Naughton skriver om de teknologiska skälen varför fler och fler installerar filter, främst att det har med flykten till mobila plattformar att göra:

There’s no doubt online advertising is ruining the web experience for many users. One might put up with downloading 9.5MB of useless “bloat” over a fibre-optic connection, but on a mobile device, where bandwidth is lower and you’re paying by the megabyte, it’s increasingly annoying. In a recent experiment, blocking ads and third-party scripts lowered the page-load time on an iPhone from 11 seconds to two.

Samma tidnings mediekrönikör Peter Preston skriver idag också om den ekonomiska sidan av saken. Det verkar som om pappersannonseringen kommer att fortsätta dominera, medan webben förblir ganska marginell i fråga om annonsintäkter. Preston citerar en nylig undersökning:

“At an aggregated level, combining revenues from the newspaper, book and magazine industries across more than 50 markets around the world, we forecast that just 24% will come from digital in 2020 – up from 14% in 2015 … So in terms of both consumer and advertiser spend, in spite of a decline in print revenue and all the investment in (and noise around) digital, print will continue to dominate.”

Ytterligare ett bidrag i Expressens charmoffensiv mot sina onlineläsare. Kattfan är väl bara sur för att han får representera en affärsmodell med dödlig utgång. -“Nio liv har jag! Expressen har inte ens ett!”

Vi ser att du använder Adblock för att inaktivera annonser på vår sajt.

Var uppmärksam på att detta påverkar kvalitén på vårt innehåll då annonser är vår största inkomstkälla.

Annonseringen gör det möjligt för oss att erbjuda dig vårt innehåll gratis.

Om möjligt ber vi er därför att stänga av annonsblockeringen när ni besöker Expressen.se

Vi vågar lova att detta skulle ge dig bättre nyheter och mer kvalitativt innehåll.

Tack!

Sex meningar. Sex kommentarer.

(1) Det stämmer. Jag är inte intresserad av era annonser och finner dem störande. De får svenska kvällstidningar online att se ut som tyska porrsajter på 1990-talet. Fråga mig inte hur jag vet det.

(2) Jag gillar inte meningar, riktade till mig personligen, som börjar med imperativet “var”. Jag var, är och blir vafan jag vill. Resten av meningen… well, that’s your big problem, right? The operative word being “your”. Och om jag redan installerat Adblock vad får er att tro att jag skulle börja klicka på era annonser om jag tog bort det?

(3) Tveksamt. Men även om det vore sant så visar det på en affärsmodell som är gravt senil och borde ha övergivits för många år sedan.

(4) Jaha, nu är det “er” och “ni” när jag just hade vant mig vid “du” och “dig”… Möjligt vore det väl, rent tekniskt, men jag väljer att avstå, sorry… (se (1) ovan)

(5) “Vågar lova”, inte “kan lova”… “skulle ge”, inte “kommer att ge”… “bättre nyheter”, inte “bättre nyhetsrapportering”… “mer kvalitativt innehåll” – men vad i hela friden är det som hindrat er från att ge mig allt detta fram tills Adblock blev tillgängligt…?!

(6) Varsågod.

Jag fick ett ryck och har börjat prenumerera på New Left Review. Jag har läst den sporadiskt i många år, men tyckte det var dags att fördjupa mig i den lite mer. Det är ytterst få av de ämnen som berörs som inte är intressanta, som t.ex. i senaste numrets essäer om den unge Marx, om “Stendhal: Ambition”, och om Fintan O’Toole och den irländska republiken. Kostar bara £36 om året, inkluderat tillgång till deras väldiga arkiv.

Mina (pappers)läsvanor är annars ganska rigida och förutsägbara, måste jag tillstå. Dagstidningen är förstås The G, som jag tycker har gjort bättre och bättre ifrån sig under de senaste åren. Och då inte bara journalistiken, även om den håller imponerande kvalitet, utan också saker som det nyligen introducerade longform-formatet, hur de bygger upp relationen med sin läsekrets genom onlinenärvaron, Guardian Membership och ett allt större urval kurser i alla ämnen.

Jag köper Independent på helgerna, men mest för att hustrun gillar deras mastodontsudoku. Själv tycker jag den är lite väl ojämn, det är några skribenter jag brukar vilja läsa: Howard Jacobson, Robert Fisk, Boyd Tonkin. LRB prenumererar jag förstås också på, och har nästan alltid gjort så, med undantag för en period på 90-talet. TLS köper jag när jag ser något intressant i innehållsförteckningen de publicerar online på torsdagarna, dvs nån gång i månaden. Private Eye köper jag ungefär lika sporadiskt som TLS. Och så Respons, som jag får i julklappsprenumeration och som ni redan vet vad jag tycker om. Resten läser jag online.

PS: Bara som ett exempel på NLR-essäer, chefredaktören Susan Watkins genomgång av EU-projektets historia, nutid och framtid, naturligtvis då från ett bestämt vänsterradikalt perspektiv: ‘The Political State of the Union‘. Den är ganska lång, men väl värd en genomläsning (skulle gärna vilja höra Bengt O:s reaktion!)

Måndagsgenomgång av svensk onlinepress.

Jag tror författaren Amanda Svensson kommer att ångra att hon skrev sin artikel ‘Farväl Sverige‘ i Expressen igår. Thomas Engström är rättmätigt syrlig om den i SvD idag. “Det är inte jag som lämnar Sverige, det är Sverige som har lämnat mig” är en solipsistisk tankefälla det är alltför lätt att ramla ner i när man står där med passet i högsta hugg. Jag hamnade vid något tillfälle själv där när det begav sig. “This isn’t all about you, love…”  blir det oundvikliga svaret.

I övrigt hittade jag inget annat som var värt att kommentera. Inga nyheter är goda nyheter, som det heter.

Bortsett då från att Marabou ska ta bort trillingnöten ur Aladdinasken (lägg gärna er röst för eller emot) så läser jag i DN att andre vice talmannen Björn Söder drar skam över Sverige. Det är kulturchefen Björn Wiman som skriver att “genom att välja en sådan person som talmanskandidat visar Sverigedemokraterna sitt verkliga varggrin.”

Så kan det nog vara. Nu är jag sannerligen inte någon vän av SD, men jag måste säga att jag också börjar bli lite otålig med, vad ska man kalla det, det kulturradikala gnället som präglar så mycket – men inte allt – av reaktionen mot SD:s valframgång. För vad är det man säger, om än underförstått? Att vi inte ska följa demokratisk praxis och ge en talmanspost till Sveriges tredje största parti? Att det är synd att parlamentarismen ska behöva fungera som det var avsett?

Det verkar så svårt att se Sverige i ögonen. Så man vänder bort blicken. 801,178 svenskar röstade fel. Men vems fel är det egentligen? Kan det rent av ha något att göra med den monologiska kultur som präglat det offentliga samtalet så länge? Här har ett nytt politiskt samtal öppnat sig, och det samtalet kan i och för sig leda gud-vet-var om man väljer att delta i det, men det kan ju leda till än värre ställen om man bara väljer att ignorera det.

Något av det sorgligaste jag läst på sistone i det här sammanhanget var när DN:s krönikör Bengt Ohlsson skrev att han inte kände några som röstade på Sverigedemokraterna. -“Det gör du visst det…” tänkte jag, “det är bara det att de inte brytt sig om att tala om det för dig, för vad skulle det vara för mening med det?”