Phew… Och medan allt det där pågick blev jag både citerad och censurerad i svensk press.

Citerad i Mattias Hagbergs G-P-recension av Wernes ‘Allt är en konspiration’ och Ekströms ‘Att hitta’. (Vanligtvis är G-P:s artiklar spärrade, men här verkar vara fritt inträde, passa på!). Jag tror inte jag har kvar det där numret av Ord & Bild, så jag kan inte ge närmare referenser men den publicerades ’91 eller ’92 tror jag. Jag höll på med sånt i den vevan.*

Censurerad i SvD när jag kommenterade en artikel av Dick Harrison om katolska kyrkans s.k. magdalenahem. Tyckte det var lite konstigt att han inte nämnde ett ord om Irlands magdalenahem i vår egen tid, dessa helvetiska institutioner som blivit en så viktig del i avslöjandena om den irländska kyrkans vidriga beteende mot kvinnor och barn. Men den kommentaren togs bort. Utan vidare kommentar.

För familjeärans skull ska jag också nämna att min bror dagen efter även han blev citerad, eller snarare parafraserad, i Andrew Browns utmärkta Observerartikel om SD och det svenska valet.

Den som nu nämner nåt om rent-a-quote blir omedelbart blockerad från Pressylta.

*Jag har nog länkat detta förut, men jag gjorde kring samma tid en radiodokumentär i ämnet konspirationsteorier: transkription finns här (pdf)

Läs nu också Gunnars briljanta, nästan smärtsamt detaljerade analys av Mikael Hylins tv-serie “Palme, träsket och mordrättegångarna”. Jag såg bara de två-tre första avsnitten när jag var i Sverige i april, men när jag fick höra speakern säga något om “trovärdiga knarkare” (inte ordagrant) tappade jag lusten. Gunnar Wall förklarar i mycket varför. Lysande journalistik av Gunnar, helt enkelt. Och avslutningen är så gripande den kan bli. Läs alltihop, och begrunda, och begrunda igen.

Nu har jag sett UG om Virtanen och anklagelserna mot honom. Jag har inte så förfärligt mycket att säga om saken ur det rent svenska perspektivet. Men en iakttagelse är att, trots de brittiska tabloidernas ofta hänsynslösa framfart, skulle Virtanen aldrig blivit så uthängd i medierna här, med namn och allt, som han blev i Expressen och Svenskan.

Nu var ju Virtanens fall, vad jag fattar, inte under rättslig prövning när anklagelserna kom och artiklarna publicerades, så sub judice-lagen skulle inte blivit tillämpbar, dvs att artiklarna därmed skulle utgjort contempt of court, lagtrots. Men det är det allra första mediernas advokater måste försäkra sig om före publicering.

Det andra, och viktigare i den här jämförelsen, är att förtalslagarna är så mycket mer drakoniska i engelsk lagstiftning. Aldrig i livet att mediernas jurister skulle släppt igenom en sådan rapportering, även om den inte var så till den milda grad baserad på lösa boliner och bristfällig källkritik. Jag tror inte en erfaren journalist ens skulle börjat skriva en sådan artikel, för medvetenheten om de rättsliga hindren sitter i märgen på dem.

Kan inte förneka att jag är dead chuffed över mottagandet hittills. Inte bara reaktioner från läsare bland vänner och bekanta (och obekanta!) utan två underbara recensioner, först av Torbjörn Flygt i Sydsvenskan (betalvägg även i HD och Landskronaposten) och sedan Jan Eklund i DN förra söndagen, där den just idag också ingår som en av DN-kritikernas “5 favoriter just nu”. Inte bara det, den har hamnat på två av Bokus topplistor: som 2:a (av 30) i kategorin Resor, som 18:e i kategorin Politik & samhälle.

Well! Som det heter på Twitter…

PS: Och jag har just fått bevis för att de tre exemplaren på Göteborgs stadsbibliotek redan är utlånade och att tjugo människor (20!) står i kö på Stockholms samtliga bibliotek (från Stadsbiblioteket till Skarpnäck) för att låna den. Mazing…

Magnus tog upp det här med Akademikrisen i en kommentar, men jag vet nog inte mycket mer än alla andra som läser tidningarna. Nu senast avslöjas att Jean-Kladd ska ha avslöjat sju nobelpristagare i förväg för intresserade i media och, förmodar jag, vadhållningsbyråer. Det var han i så fall inte ensam om, i alla fall inte vad gäller media. Som jag berättat tidigare visste jag kvällen innan namnen på två pristagare, Elias Canetti (1981) och William Golding (1983). Enligt uppgift kom läckan från L*** F*****l och levererades till Ex******n. Som sedan ringde mig.

För övrigt tycker jag Björn Wiman idag skrivit en av de sannaste och klokaste texterna om hela härvan. De åttas försvar för att inte rösta ut Frostenson är ynkligt så det förslår.

Nej, jag har inte heller sett till några recensioner. Jag kan bara tolka det som att kritikerkåren är förstummad av hänförelse. Man finner inte orden, helt enkelt. Med ett enda undantag: en notis i Örgryte-Härlanda Stiftstidnings nya nummer. Jag saxar:

Bok-Nytt

London: en berättelse om en stad
Gunnar Pettersson
Natur & Kultur
371 s.

För en bok som utger sig handla om Lunden så har denna 371-sidiga volym uppseendeväckande lite att säga om denna vår ”stad i staden”. Jovars, ”Göteborg” omnämns från tid till annan, och det får man väl som läsare vara tacksam för. Men inte med ett ord ids författaren beröra så till den milda grad centrala geografiska och arkitektoniska företeelser som Örgryte, landshövdingehusen, Härlanda fängelse eller Eugen Thorburns 45 meter höga vattentorn på Platågatan. Låter det perverst? Se då till exempel hur Pettersson ägnar ett helt kapitel åt idrotten, men tiger som muren om Överåsvallen. Han droppar namn så de står som spön i backen, men inte ett enda av dem är Tomas von Brömssen. Här har helt enkelt ett gyllene kulturhistoriskt tillfälle gått sorgligt förlorat, och det smärtar att se ett anrikt och respekterat bokförlag som Natur & Kultur så fördomsfritt släppa igenom detta hafsverk till bok.

– Hedvig Eleonorasson, kulturen

En reflektion över nyhetsbedömning. DN har, som de ibland gör, publicerat en engelskspråkig version av historien om Kulturprofilen, förmodligen eftersom de tror det kan få internationellt mediagenomslag. Det kommer det sannolikt inte alls att få, i alla fall inte om man räknar med den engelskspråkiga världen.

Varför? Därför att ingen vet vem han är. Och ingen vet det, så att säga, i två led. Dels för att man anonymiserat honom av juridiska skäl (gäsp) och dels för att ingen utanför Sigtunagatan hört talas om honom eller hans klubb ens när man klickat ett par gånger på internets och fått reda på det.

Det ska till, i dagens medievärld, ett svenskt namn som alla känner igen. Det ska till Zlatan, kungen kanske, Abba, möjligtvis jag själv, det läget. Jag kan tänka mig en notis nånstans om att Akademien har ägg på slipsen inför ceremonien på grund av det här, men sannerligen inte mycket mer.

Gunnar Wall skriver en övertygande kritik av SVT-programmet ‘Statsministern, Ebbe och affären‘. Jag ska inte lägga något till Gunnars kommentarer annat än att säga att det borde skrivas en hel bok om svenska mediers täckning – eller icke-täckning – av kontroversiella händelser, från Kreugeraffären via Haijby/Kejne, Hammarskjöld,  Palmemordet och framåt. Tystnaderna är ibland bedövande. Varför är det så?

…ett par frågor, bara.

Varför finns det inte installerat i alla fordon – inte bara lastbilar – ett immobiliseringsskydd där legitima förare, en eller flera, måste göra ett tumavtryck innan motorn kan startas? Om det går på mobiler ska det väl gå på en instrumentbräda.

“Hur ska vi tala med barnen om detta?” är en rubrik som återkommer i nästan alla tidningar jag sett. Jag fattar inte vad problemet är. Är dom gamla nog att ställa frågor om det så är dom gamla nog att få reda på sanningen om det. Och gamla nog att börja lära sig vara kritiska.

Har Leif GW Persson någonsin sagt något om brottslighet som inte är en himmelsvid självklarhet?

Står det i tidningarna.