Alldeles innan den här coronaskiten bröt ut, det var kring årsskiftet ungefär, funderade jag på om jag skulle börja frilansa i svensk press igen. Det jag skrivit om Brexit här på bloggen sedan 2016 fick mig att tro att jag hade en del att bidra med. Pressylta i all ära (skål!) men jag tyckte jag kunde åstadkomma lite längre saker, mer analys än snabba bloggreflektioner. Om Labourpartiet efter Corbyn. Om de konservatismens ganska radikala förvandling. Om Skottland, Nordirland och unionen i stort. Om England och engelsk nationalism. Et cetera.

Jag kontaktade alltså ett par tidningar, i akt och mening. Jag ska inte säga vilka, för det visade sig vara ett misstag. Den ena bevärdigade mig inte ens med ett svar. Den andra tyckte mitt utkast till en text (om Labour) var “tråkigt skriven” – Moi…??? Boring…??!! Mycket har jag blivit kallad under åren, men aldrig tråkig. Eller ja, Bettan Persson den där kvällen i Olskroken i början av 70-talet… Och kanske hon med… Ja, i alla fall… Hur som helst…

Därefter har jag läst en av våra större dagstidningar och vid ett par tillfällen på sistone sett rapportering härifrån som i rent faktahänseende inte skulle hållit för ens de mest slentrianmässiga googlesök. Och artiklarna ligger kvar, okorrigerade. Det är inte bara skribentens fel, utan hemmaredaktionens också. Det finns ju inga redigerare, och därför ingen faktakoll, längre. Resultatet blir att man rakt av tappar förtroendet för tidningens rapportering, utrikes som inrikes. För att inte tala om attityden till läsarna.

Ambitionen att börja skriva för svenska tidningar igen har alltså tynat bort helt. Men jag tror också mitt (eller deras) problem är mer generellt än så. I svenska medier finns det nog – undantagsvis, men ändå – de som känner till min bakgrund och vad jag skrivit de senaste fyrtio åren om brittisk politik, samhälle, kultur. Det handlar inte alls om falsk blygsamhet, utan helt enkelt om att min generation författare och kulturskribenter håller på att dö ut, eller i alla fall flyttat upp till styrelsepositioner, boring but lucrative. De som nu har hand om ledar-, kommentar- och kultursidor får oftast fråga sina mammor och pappor om vem man är. Eller var.

Och det är, menar jag, som det ska vara. Så gjorde min generation också, när det begav sig. Det ska till yngre röster, med andra erfarenheter, nya perspektiv. Det är så rapportering i media fungerar, om det så gäller analys eller kåserier eller bakgrund eller översikter. Motargumentet att de till åren komna har en erfarenhet, en historisk kunskap att falla tillbaka på, väger inte särskilt tungt, och bör inte göra det heller. Det är i alla fall den slutsatsen jag nu kommit fram till, och jag har funderat på konsekvenserna av den slutsatsen.

Vilka är följande. Nummer ett. Jag vill alltså skriva längre resonerande, analytiska (utan några som helst akademiska kvalifikationer) texter om brittisk politik, samhälle, kultur. Nummer två. Jag måste tjäna lite pengar på det (herregud, lockdown, inga voiceoverjobb, kassan börjar tryta, bla-bla). Så fort den här översättningen är ur vägen tänkte jag rigga upp ett newsletter, som man kan prenumerera på, via nåt slags Patreon eller vad det nu blir. Säg ett brev var fjortonde dag, kanske ett i månaden. Kortare essäformat (5-10 dubbelradiga A4-sidor, i princip). Jag tror man kan fixa det så (i alla fall på Patreon) att folk prenumererar på de enskilda breven var för sig, inte hela rubbet, det är i alla fall min plan. Och hålla prenumerationsavgiften på lägsta möjliga, och attraktiva, nivå.

Frågor. Vad skulle det finnas för intresse? Är det värt mödan? Är det värt prenumerationsavgiften? Hur hög prenumerationsavgift? Finns det någon svensk motsvarighet till Patreon, så prenumeranterna slipper betala i $, £ eller €? Vad vill man läsa om, bortsett från det som intresserar mig själv? Bloggen skulle alltså fortsätta mer eller mindre som vanligt, men detta som ett lite mer seriöst vid-sidan-av – hur skulle det funka? Om prenumerationsnivån inte visar sig motsvara arbetsinsatsen, vad gör jag då? Lägger av? Är GAIS lika skit som vanligt? Finns det en Gud?

Detta bara en suddig screengrab från Twitter, sorry. En organisation som heter Kekst CNC utför mätningar av folkopinionen i UK, USA, Tyskland och Sverige. Längst till höger visar man att förtroendet för media rasat i alla fyra länderna sedan Covid-19, som mest dramatiskt i UK och Sverige. I fallet Sverige gäller också ett ordentligt ras vad gäller förtroendet för “Financial services” och “Local government”.

Men det där med media är ju särskilt intressant. Här ser man fler och fler tecken på missnöje med högerpressen, och det går tydligen särskilt dåligt för The S*n. Men Sverige? Jag fladdrar igenom svenska tidningar online nån gång om dagen numera och när jag läser opinions- och kultursidorna, speciellt, tycker jag visserligen det är mer svammel än vanligt, men det kan väl inte vara huvudproblemet?

+ Fortfarande naturligtvis bara söndagstrafik där ute, så kommunerna passar på att genomföra en massa vägarbeten som annars skulle blivit för trafikstörande. Och det är ju bra, i och för sig. Inte minst för att folk kan jobba och tjäna ihop sina löner.

+ Apropå de där texterna nyligen om “Det som komma skall”. Här är en intressant artikel om hur det kan betyda, kanske inte slutet, men ändå en djup kris för EU. “This is definitely a make-it-or-break-it moment for the European project,” said Nathalie Tocci, a former adviser to the EU foreign policy chief. “If it goes badly this really risks being the end of the union. It fuels all the nationalist-populism.”

+ Mina inkomstkällor har börjat sina rätt dramatiskt. Alla försök att frilansa om andra ämnen är ungefär lika meningslösa som texterna (på kultursidorna) de publicerar om coronakrisen. Det här är exakt ett sånt där ögonblick när det svenska kulturlivet visar sig från sin mest usla sida, i det att man ignorerar grundregeln: om du inte har nåt att säga, säg inget.

+ Samma med voiceovers, som ju är något av en livlina för mig. Alla studior är förstås stängda. Agenturerna skickar ut mer eller mindre begripliga instruktioner om “home recording”. Mina egna rätt nyliga produktioner hemifrån (remember?) bedömdes av en ljudtekniker som “okay”. Enligt en annan agents bedömning hamnar den nog på “Level 2”:

LEVEL 1 – this is a sample that is of a good enough quality
LEVEL 2 – this is a sample that we can make a good enough quality in our studios
Rejected – this is a sample where the quality is not good enough.  We will let you know in this case

+ Djurlivet, kapitel 2. Vid Highbury Corner idag gick jag igenom en flock duvor på marken som mumsade på resterna av en chipspåse. Vanligtvis hoppar de ju undan, i alla fall, när man sätter foten bland dem. Inte nu. Jag fick lov att kliva åt sidan för att inte trampa ihjäl ett par av dem. Fuck you, liksom. “Vi är här. Du är inte här. Eller hur?”

Det är med Palmemordet som det är med coronaviruset. Man bestämmer sig för att inte skriva något mer om det. Och så skriver man något mer om det. Jag beslutade mig för att inte ägna mig mer åt det efter att Allan Francovich dog i april 1997 (bakgrund). Hans plötsliga död var inte särskilt mystisk, tror jag, men den drabbade mig ändå ganska rejält. Fuck this, tänkte jag. Och jag tänker fortfarande rätt mycket på det viset.

Så läser man Lars Borgnäs senaste bok, ‘Olof Palmes sista steg‘, och skakas om på nytt. De intresserade har säkert redan läst den, eller i alla fall snappat upp huvudteserna. Borgnäs vänder hela det etablerade händelseförloppet upp och ner. Samtalsscenariot hände verkligen. Gärningsmannen (GM) sköt Lisbeth först, OP därefter. GM sköt med vänstra handen. Det var inte GM som sprang upp för trappan, det var Skandiamannen. Allt förklarat via kirurgiskt exakta analyser av det tillgängliga källmaterialet.

Och framför allt, den stora gåtan. Varför var Lisbeth Palme så ovillig att underkasta sig ens de mest rutinmässiga polisiära procedurer, som t.ex. att låta förhören bandas? Hon framstår mer och mer som det verkliga mysteriet. Borgnäs skriver naturligtvis också utförligt om Säpo, där han tror mycket av lösningen finns. Eller fanns. Många dokumentstrimlare har ju gått varma sedan dess, många av de eventuellt medverkande finns inte längre bland oss.

Jag har ibland pratat med kollegor om utsikterna för någon slags lösning av mysteriet med tanke på att, med all den tid som gått, “en ny generation” har kommit till. Inte bara inom det svenska polisväsendet och Palmeutredningen utan generellt inom politiken och rättsväsendet, både i Sverige och utomlands. 

Krister Peterssons tillträde som ledare för Palmegruppen 2017, och hans olika utsagor sedan dess, har närt (i alla fall hos mig, på mitt avstånd) vissa förhoppningar att mer orädda krafter kan ha tagit över och börja nysta upp i snåren. Nu vet man väl inte vad KP kommer att avslöja under sommaren (det kanske blir inställt pga coronaviruset…) men de förhoppningarna kan ju mycket väl grusas. 

Men ju mer jag tänker på det – och läser, och pratar med kunniga människor – desto mer osannolikt verkar det att någon “ny generation” skulle börja gräva upp vad som trots allt är djupt institutionaliserade hemligheter. Det funkar liksom inte så. Den gamla generationen dör ut, det mesta av dokumentationen har bränts upp, och det institutionella minnet går så småningom in i sin demensfas. “Ah, det där var så länge sen, inget att rota i…”

Jag tror, som Borgnäs, att vad vi eventuellt kommer att få reda på i sommar är att man bör säga goddag till yxskaftet. Det kan ha varit Sydafrika, det kan ha varit Skandiamannen, det kan ha varit Alf Enerström, det kan ha varit Lill-Babs moster. Men det mest övergripande viktiga, kommer det att visa sig, är att den skyldige nu är död. Vi kan lika gärna lägga ner. Det är över. Och svenska medier – som är så oförskräckta när det gäller Melodifestivalen – kommer att lägga pannan i veck och säga, “Det är nog klokt”.

Härmed skulle jag vilja tacka Svenska Dagbladet för all den uppmärksamhet man visat mina blygsamma alster de senaste åren. Det är nu sex gånger sedan våren 2018 jag hittat artiklar i SvD som tar upp ämnen jag berör antingen i Londonboken eller här på Pressylta, oftast inom en vecka eller två. Jag ska inte precisera för jag vill inte peka ut skribenter, tar det bara som en backhanded compliment. Och jag vet att det är dom, för det står ofta “schibsted” i deras adresser när jag tittar efter i Statcounter, likadant när man kör ett enkelt IP-sök. Jag ska fortsätta försöka leva upp till deras förväntningar. Faktura följer.

Nej, allvarligt talat. Det var mitt satiriska/paranoida jag som skrev det där ovan, jag lovar. Det är bara det att tillfälligheternas spel verkar ha blivit ett sånt fysiskt närspel vad gäller Svenskan, ihop med att det finns en lång tradition i svenska media att läsa och kopiera och vidareutveckla idéer man hittar i “utländska” media i tron att ingen annan läser dem. Och en del av dem är som sagt oförsiktiga nog att lämna Schibstedadresser i Statcounter (och jag har inte hittat nåt i AB, tro mig!). Men – och jag menar detta uppriktigt – det kan, precis som med allt annat, röra sig om rena sammanträffanden. Såna har man ju varit med om förut. Jag ser bara fram mot nästa, till exempel en artikel om plagiarism?

(PS: Jag har justerat en del i den ursprungliga posten för att inte låta så gnällig. Men huvudpoängen gäller fortfarande.)

Boris Johnson har ju beordrat sina ministrar att bojkotta BBC Radio 4:s nyhetsblock på morgnarna, ‘Today’, på grund av att de ska ha visat tydliga antibrexit-tendenser de senaste åren. Vilket bara är, som så mycket annat från det hållet, ett dåligt skämt.

Själv lyssnar jag ganska sällan på ‘Today’, men jag har nu hört och sett flera personer säga att programmet blivit avsevärt bättre sedan bojkotten. Inga goddag-yxskaft-svar och regeringslojalt svammel, inga gapfester med programledarna. I stället har man tvingats rekrytera konservativa röster från ett bredare politiskt, akademiskt och intellektuellt skikt och därmed fått en mycket mer informativ belysning av frågorna.

Finns här inte något att lära sig? Om skådespelare bestämde sig för att bojkotta The Guardian tror jag tidningen skulle bli mycket mer läsvärd. Som det nu är intervjuar man en skådis varannan dag i snitt, av någon obegriplig anledning. Regissörer? Manusförfattare? Scenografer? Skit i det, det får bli en skådis…

Tänk om alla seriekrockar på E4:an skulle bojkotta Aftonbladet och Expressen? Eller om alla bantningsexperter skulle gå i strejk? Vilka tidningar de skulle bli…!

I could go on. But I won’t.

Fintan O’Toole i Irish Times än en gång the go-to guy vad gäller klarhet och koncishet i en fråga som är allt annat än.

City of Londons framtid inför samma fråga tycks inte fullt så hotfull som en del fruktat, enligt Howard Davies i The G. (Se Londonboken sid 214ff) Fast graden av förtröstan man bör känna över det beror väl mest på vad ens investeringsportfölj innehåller. Min innehåller en ostmacka och en Festis.

Svenska kvällstidningar: Varför är det alltid krockar på E4:an?

Det går som bekant inte att kommentera på DN om man bor i utlandet, så jag lägger in den här i stället. Agnes Lidbeck skriver idag en fin text om en resa genom den engelska litteraturens landskap och människor och klädskåp. Men hon undrar hur en ‘Brexitlitteratur’ kommer att se ut. Jag kommenterade, förgäves, så här:

“En ‘Brexitlitteratur’ finns faktiskt redan. Jonathan Coes ‘Middle England’ (2018) och John Lanchesters ‘The Wall’ (2019) är två nyliga exempel som båda klassificerades som Brexitromaner av en praktiskt taget enig recensentkår. Kritikern Joe Kennedy skrev dessutom 2017 en intressant analys, ur vänsterperspektiv, av det då gryende fenomenet, här: https://newsocialist.org.uk/the-brexit-novel/ “

Så nu vet ni det.