Tre engelska ord jag lärde mig ganska nyligen (1).

Banksman (sb) Den som dirigerar lassning eller lossning från den punkt som är fysiskt närmast lassets ursprung resp. destination. Ex: “No reversing without a banksman!”

Vire (v) Att överföra en summa pengar från en budget till en annan. Ex: “Let’s vire the party money from the maintenance budget!”

Tuistic (adj) Beskriver den filosofi som säger att all tanke riktas mot andra person singularis, eller mot ens eget framtida jag som andra person. Ex: “Not to be too tuistic about it, but you’re wrong…!”

Carl Bildt ska bli ordförande för den kommission, annonserad i Davos av Chatham House och CIGI, som ska utreda “internet post-Snowden.”

Få eller inga ord i den meningen är ägnade att inspirera förtroende, syns det mig, särskilt inte de av orden som stavas med stora bokstäver. -“Hörru, Calle, du kan ju det här med Twitterbook… Kan du åta dig det här knäcket, tror du…?”

Cheezus…

Jag försökte, men misslyckades, med att hitta något lämpligt talesätt om det här, typ “räven blir vakt för hönshuset”. Detta beroende på att – och här svänger den här posten tvärt i sidled, hold on to your socks – man diskuterar i The G:s Notes & Queries (ej nätat) utländska motsvarigheter till uttryck som “tomtar på loftet” (eng. bats in your belfry, fr. avoir une araignée dans le plafond – att ha spindlar i taket)

Den japanska motsvarigheten till “för många kockar…” är “för många kaptener satte skeppet på berget”. Men vad heter svenskans motsvarighet till “carry coals to Newcastle”…? Det är inte “sälja kylskåp till eskimåer”, det betyder ju nåt annat. Tyskarna säger tydligen “att ta ugglor till Aten”, som är rätt fint (Minerva?) och ryssarna “åker till Tula med sin egen samovar” – eh…?

Till sist, i stället för “lika som bär” (eng. two peas in a pod) säger fransmännen “lika som två vattendroppar”. Den är också fin.

Men, som sagt, Carl Bildt… two wrongs don’t make a right…?

En kort tid under mina tidiga tonår trodde jag ordet östrogen var ett adjektiv som beskrev någon som var oerhört tillgiven och lojal.

Det är en slags verbal synvilla vars konturer aldrig riktigt lämnar en; kalla det bindestrecks-afasi. Vilket är i sig ironiskt eftersom ordets ursprung är οἶστρος, grekiska för broms (eng. gadfly) (vars livsuppgift det är att irritera kossor) och som sedemera blev latinets oestrus, den oemotståndliga impulsen, och i förlängningen den kvinnliga sexualiteten.

Jag ska lämna alla vidare tolkningar och slutsatser av detta språkkomplex därhän, för säkerhets skull, och bara langa in en liten rekommendation för Ethel Lilian Voynichs roman ‘The Gadfly‘ från 1897, en av grundtexterna för oss romantiska revolutionärer. Ähem. Det är en bok vars bakgrund och tillkomst egentligen är lika intressanta som boken själv. (Har inte hittat uppgifter, men den måste väl finnas på svenska…?)

Nu har dock bindestrecksafasin (utan bindestreck den här gången) drabbat mig igen, med ordet soldatesk. Jag visste så klart vad det betydde, men jag hade alltid trott det var ett dubbelbetonat ord och att en “esk” var något uråldrigt germanskt ord för pöbel, mobb (eng. Millwall supporters). I själva verket ligger ju betoningen enbart på sista stavelsen, som i humoresk, arabesk och så vidare.

Konstigt…? Bara om man tycker det. Ändelserna “-esque” och (mer i medicinska sammanhang) “-oid” betecknar “liknande, men inte identiskt med”. Ordet soldat kommer ju från att vara i någons “sold”. Så det kanske inte är så konstigt, trots allt. Soldatesken liknar men är inte identiska med soldater, i den meningen att de inte får betalt för att slåss. Enligt en snabb google används ordet oftast om de röda horderna med hemadress i Sovjetunionen.

So now you know. Good evening.

Jag kände att jag måste dela detta med min läsekrets. Det är fascinerande med “etikettnamn” (se t.ex. här) (“aptronymer” kommer jag nu ihåg att de heter) och det här är ett verkligen splendido exempel: det finns (låt oss hoppas att han fortfarande är vid liv) en tysk indolog och buddhismkännare som heter Oskar von Hinüber.

Vad som är speciellt bra är att man inte riktigt är övertygad om att det är sant… Och min tyska är inte precis ausgezeichnet, men prepositionen hinüber betyder då “dit över” (som i “till andra sidan”, “parinirvana”, the final deathless state). Det är här det blir intressant, eftersom ingen av de två prepositionerna (von/hinüber) har ett objekt. Det vill säga, vi vet inte “från” vad “till” vad…

Om det nu inte är intigheten.

Nothingness.

Nada.

Néant.

I några olika forum senaste veckan har jag haft anledning att beröra detta med svenska akademikers tendens att skriva, så att säga, prosaisk prosa (ett äldre inlägg här). Enligt min åsikt representerar tidskriften Respons ett förhållandevis olyckligt exempel på det, men jag ska förstås skynda mig att tillägga att det också finns mer eller mindre lysande undantag här.

Ett exempel, som jag nämnt förut, är ovanan att sätta verb i passiv form, ofta utan någon agent, som t.ex. i “problemet behandlas på ett föredömligt sätt i boken”, “frågan berörs överhuvudtaget inte i boken”, och så vidare. Ett av problemen är rent estetiskt, alltså att det låter stelt och tillknäppt och kanslisvenskt; man liksom avvitaliserar verben, tar kraften ur dem.

Men jag tror inte man går för långt om man också vill spåra ett etiskt problem med passiva verb. Den här aspekten fick nog sitt mest tillspetsade uttryck någonsin i Daniel Jonah Goldhagens förord till “Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust” (1996). Även om jag kan instämma i det mesta av kritiken mot den (från exempelvis Norman Finkelstein, Ian Kershaw och Christopher Browning) så är det en av de böcker om Förintelsen som berört mig allra starkast.

Inte minst var det lidelsen hos Goldhagen som imponerade på mig, hur missriktad den än må ha varit. Jag har tyvärr inte texten framför mig, men ett exempel på det är just när han i förordet deklarerar att han vägrar använda passiva verb i beskrivningen av nazistiska aktioner mot judar.

Att på det viset göra den aktiva satsens ackusativobjekt till den passiva satsens subjekt var för Goldhagen lika med att på ett konkret och grundläggande, nära nog molekylärt sätt förflytta ansvaret från bödeln till offret. Det var i hög grad precis denna grammatiska skiftning i vad engelskan kallar verbens voice som gjorde hans anklagelser – och tonen i hans anklagelser – så rungande hårda.

Jag tror det är den här affektionen för passiva verb som får så många akademiska texter avsedda för en allmän läsekrets, som i Respons, att andas så mycken försiktighet (bland mycket annat, så klart, inte minst att skribenter inom sina respektive områden med all sannolikhet också känner varandra personligen).

Men jag tycker någonstans också att det finns en etisk dimension här: man har som recensent ansvar för att visa så klart man kan hur linjerna löper mellan orsak och verkan, subjekt och objekt, mellan författarens intentioner och textens effekter – även i de mest triviala sammanhang, för det som verkar trivialt idag kan visa sig ha all betydelse i morgon.

(1) “The sun shone, having no alternative, on the nothing new…”. Man måste ju läsa Becketts romaner igen, särskilt nu när man ser hur han jobbade och slet, bara på öppningsraden till ‘Murphy’ (som Dylan Thomas i sin recension kallade “difficult, serious and wrong”).

(2) “Hope, so briefly re-erected at the news that he might have a client, fell slowly forwards like a granite tombstone and landed with an agonising blow in Strike’s gut…”. J K Rowling/Robert Galbraith beskriver hur det känns att ha en gravsten i magen. Om man nu undrade.

We encourage you to engage us in regular exchanges of ideas or thoughts about approaches to curing or mitigating the hugely suboptimal political culture of the United States. Nothing less is required to pay homage to Valley Forge, Cemetery Ridge, Omaha Beach, and other places of great sacrifice.

Så avslutas det öppna brevet, publicerat idag, författat av Edward Snowdens far och dennes advokat, Bruce Fein.

Som så ofta är fallet när amerikaner tar till politiska brösttoner, tycker jag intentionerna och attityderna bakom det är imponerande, modiga och glädjande på alla sätt, medan retoriken ofta hostar och skrovlar och stapplar till när den kommer in på det triumfatoriska upploppet.

Vad i hela friden är “the hugely suboptimal political culture” som inte kunde uttryckts klarare? “Suboptimal” låter som en eufemism som vill bli sarkasm när den blir stor; en retorisk felspark som hamnade på övre läktaren när den skulle suttit i krysset. I retorik gäller ju som i så mycket annat: less is more…

Likadant är det ytterligt riskabelt, oavsett oddsen, att förlita sig på uppoffringarnas och ortsnamnens magik, som de gör i sista meningen. Jag är inte övertygad om att det gått vägen här, och kan tänka mig att veteraner från Omaha Beach kan ha en del att invända.

Jag menar, varför välja just militära uppoffringar, och jämföra Snowden med the poor bloody infantry, när andra – inte mindre patriotiska – jämförelser ligger närmare till hands i den stolta traditionen av sanningssägare från Paul Revere via Tom Paine till Daniel Ellsberg…?

Historiedocenten Johan Östling är i senaste Respons kritisk mot förslaget att svenska humanister ska “internationaliseras” och enbart använda engelska i sitt akademiska arbete. (Östling är för övrigt verksam på något som heter Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala, vilket ironiskt nog belyser problemet på ett lite oväntat sätt: collegium används numera på engelska mest om en grupp musiker, ofta bundna till ett universitet visserligen, men verkar ju i det här fallet bara vara ett lite struntviktigt sätt att undvika det vardagligare college...)

Hur som helst, det är inte svårt att instämma i Östlings resonemang, i de kulturella argumenten såväl som de språkliga. Till det senare hör Horace Engdahls kommentar: -“Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen[…] Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvens tycks vara att man inte märker det.”

Jag skulle vilja gå steget längre. För om själva Respons är något att gå efter – och jag har läst den sedan starten – så borde svenska humanister och samhällsvetare lära sig att skriva svenska först. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: med ett antal utmärkta undantag skriver ju svenska akademiker överlag som krattor.

Här är upprepningar, här är klyschor och här är hårresande non-sequiturs. Två tredjedelar av verben står i passiv form, vilket är en sure-fire death-bringer för även den livsstarkaste prosa. Strukturellt är många av essäerna och recensionerna all over the shop, och skulle behövt ett ordentligt redaktionellt handtag. Tonläget är rakt igenom titta-över-axeln-försiktigt: en recensent påpekar att ifrågavarande boks författare på många ställen plagierat långa stycken ur andras skrifter, något som bara utmynnar i anklagelsen att han förhållt sig “osjälvständig” till befintlig forskning…

Eufemism är bara förnamnet, som sagt…

PS: Respons länkar inte sina texter förrän en tid efter pappersutgivningen.

Låt oss nu lära oss några nya ord på lakota:

Kixansiksuya: att veta genom känsel att det snart blir dåligt väder. (Hos oss även kallat ‘rheumatism’).

Kaiyotan: att ramla omkull när man försöker sätta sig. (Hos oss även kallat ‘akvavit’).

Akaska: att äta när man redan blivit mätt. (Hos oss även kallat ‘egg fried rice’).

En tonårsflickas dagbok från 2:a världskriget har just publicerats i Tyskland, med titeln  ‘Backfisch im Bombenkrieg’, berättar Daily Mail. Och den låter både fascinerande och otäck, som den diametrala motsatsen till ‘Anne Franks dagbok’.

Men låt oss tills vidare hålla oss till det språkliga: kan någon förklara Backfisch för mig, dvs. varför “ugnsbakad fisk” blev “tonårsflicka”…? Jag har aldrig begripit detta, och hittar ingenting på internets…