Efter dagens tyskalektion kommer en liten frågetävling. Allt att förlora, inget att vinna.
(1) “Was sich überhaupt sagen lässt, lässt sich klar sagen, aber…” (Die Fortsetzung, bitte…?)
(2) Mit wem spielt der Sensenmann Schach?… Und warum?
(3) Womit kann ich dich vergleichen? (nach Shakespeare)
(4) Worin besteht unsre Stärke (“beim Hunger und beim Essen/Vorwärts, nie vergessen”)?
(5) Worüber weint das Mädchen?
Avd. tyska efternamn…
Jag har just köpt en bok (med)författad av Hartmut Aufderstraße. För fyrtioåtta år sedan sköts Benno Ohnesorg till döds av polisen under en demonstration i Väst-Berlin. Var kommer dessa vagt poetiska namn ifrån? Och betyder inte auf der Straße stehen att man står på gatan, utfattig, arbetslös, liksom…?
Man har hittat ännu en oexploderad bomb från andra världskriget på en byggarbetsplats inte långt härifrån, i Bethnal Green. En stor jävel är det också, 227 kilo tung. Området är utrymt tills man desarmerat den.
Finns det nåt annat sätt att översätta a live bomb än “oexploderad”? Och är “desarmera” hur man översätter defuse, alltså motsatsen till “aptera” (tror jag)…?
Svar mottages med taxamet.
Jag var just på LRB Bookshop vid British Museum och “en kväll med Hanif Kureishi” för att celebrera återutgivningen av den 25 år gamla ‘The Buddha of Suburbia” som en Faber Modern Classic. Jag översatte den till svenska för Norstedts, det var mer eller mindre i samma veva som den kom ut här.
Det var en tid – slutet av 80-talet, början av 90-talet – när jag översatte fyra-fem romaner i sträck, men ‘Förorternas buddha’ var speciell för att Kureishis prosa passade svenskan så bra. Där fanns få eller inga översättningsproblem, det var bara ett rent nöje från början till slut, just hang on and enjoy the ride.
Jag undrar om så var fallet med andra översättare, eller om detta var något specifikt svenskt. Om det senare, så kan det kanske bero på att modern svensk prosa sedan Strindberg så behändigt ackomoderar den där lediga kombinationen av “högt och lågt” som Kureishi också hade i sin prosa. Det vill säga, en förstapersonens narrativa röst som är samtalsbetonad och vernacular, men samtidigt kan behandla relativt komplexa idéer om ras, klass, periferin/centrum, och så vidare.
Jag tyckte nämligen då, och tycker fortfarande, att ‘Förorternas buddha’ har intressanta likheter med ‘Röda Rummet’, Strindbergs egen debutroman. Den unge mannen som ska erövra storstaden och dess konstnärliga cirklar, ambitionen, ironin och cynismen, klassaspekterna, periferin/centrum, osv. Och framför allt då att Strindberg uppfann modern svensk prosa, som mest märkbart i just högt/lågt-spänningen i själva prosan, utan vilken vi inte haft någon proletärlitteratur, inte haft någon Lars Ahlin eller Stig Dagerman eller… ja, fyll i själva.
Men, på det hela taget, sådana här författaraftnar… Jag har inte varit på något liknande på hemskt länge, men de är inte precis något som sets the pulse racing, eller hur…? Men det är en jävla bra bok. Och en jävla bra översättning.
För stora brallor försvinner benen.
Akta din jacka sakta, men skynda med din tröja.
Ej keps med slips, ej slips med palm.
Lura skjortan, tappa skärpet.
Skorna går dit fötterna tar dem.
En överrock förlänger livet.
Sandalen vet ej strumpa.
Brist ut i kalsong, sjung våren är här!
Jag behöver öva upp min tyska läsförståelse. Rekommendera gärna en tysk roman, eller novellsamling för den delen, som är relativt lättläst för någon med sådär 50%-igt bra tyska (för att nu vara lite generös mot mig själv). Den första jag kom att tänka på var ‘Emil und die Detektive’, som ju är barnbok och allt. Kan det va nåt?
På khmer betyder verbet “att äta” bokstavligen “att äta ris”.
Alla kinesiska substantiv har sin rot i en abstraktion. Bok heter shuh men betyder egentligen bara “bok-het” så att man får lägga till “(en volym av) bok-het”.
Ingen vet exakt var japanskan (talspråket) kommer ifrån. Det bara, liksom, uppstod.
För tredje gången gjorde jag idag morse en flyg-VO: “Mina damer och herrar, spänn fast säkerhetsbältena”, osv. Vad som alltid lägger en viss sordin på resten av dagen är den sista biten man måste läsa. “Nödsituation… ta av högklackade skor… inta skyddsposition… Brace, brace…”
Min röst är det sista dessa människor kommer att höra. Jag tycker alltid man borde lägga till nånting. Som “Hejdå”. Eller “Det är inte så illa som det ser ut”. Eller “Ta tåget nästa gång – sorry, det blir ju ingen nästa gång! Bye, suckers…!”
Man borde inte skoja om sånt. Men om man inte kan skoja om sånt, varför då ha skoj överhuvudtaget?
Ursäkta att det blir lite tyska igen, men efter tre veckors studier har jag nu börjat få bättre grepp om var jag befinner mig på inlärningsskalan, så att säga. Min utgångspunkt var alltså sex-sju år av i praktiken bortglömd skoltyska, plus ett livslångt intresse för tysk diktning, som jag ganska regelbundet läser i original och översättning, ibland simultant på vänster-högersidorna.
Det visar sig att min tyska är både bättre och sämre än jag anade. Bättre därför att jag förstår en hel del i både tal och skrift, och kan i viss mån använda den förståelsen – till exempel i ett samtal – för att konstruera min respons. Satzbau går alltså ganska hyggligt. Men sämre också därför att jag inte insåg hur totalt jag glömt bort dativ/ackusativändelserna och personliga pronomen. Pinsamt att säga fattar jag inte alltid skillnaden mellan dem: varför “Sag mir” men “Frag mich”, till exempel?
Så vad jag gör nu är bokstavligen pluggar. Jag fyller i blad efter blad med övningar, konstruerar egna meningar, repeterar lista efter lista över ändelser och pronomen. Allt i den förhoppningen att jag ska nå ett genombrott där jag inte längre alltid behöver tveka eller tänka efter innan jag drar till med en konstruktion.
Hur som helst, en av behållningarna med det hela är att man liksom ser sig själv lite utifrån, inkluderat det frustrerande i att inte längre kunna uttrycka sig adekvat, att man låter sig låta som en idiot.
