Richard Baker har avlidit, 93 år gammal. Han var BBC:s första och kanske mest emblematiska nyhetsuppläsare i tv. Baker var alltså inte journalist så mycket som performer, så det är värt att lyssna på hans röst för att höra mycket av vad BBC så att säga går ut på, om inte i sitt innersta väsen så i alla fall i sin timbre.

Hans accent är för det första så BBC den vill bli: absolut inte överklass, men en RP som står med båda fötterna stadigt på jorden och med huvudet i ett inrökt common room på något av de större universiteten. Rösten i sig är en ganska mjuk men stabil och mycket vederhäftig baryton, en typ av röst man ofta använder ordet avuncular för att beskriva, farbroderlig alltså. Men lyssnar man på den en lite längre stund så hör man också hur den faktiskt nästan helt saknar karaktär. Man kan liksom inte sätta ett ansikte på Bakers röst: den har få eller inga “drag”, bokstavligen.

Det är alltså väldigt talande (ähem) att till en början fick BBC:s nyhetsuppläsare inte synas på tv-skärmen, försåvitt deras ansiktdrag och miner skulle avslöja någon form av partiskhet. Så när de till slut fick synas, från 1954, hängde det alltså helt och hållet på att rösten skulle utgöra motsvarigheten till just ett osynligt ansikte, på att there’s nothing there. BBC:s nyhetsförmedling är så neutral och opartisk att den i praktiken inte finns. Där är myten, och den har överlevt förvånansvärt länge.

Det är med dessa ur-BBC-röster som med inläsare av ljudböcker. Såvida man inte har en känd röst, som Stephen Fry exempelvis, och lyssnaren därför vet vad de har att vänta sig, så är just karaktär i en röst något som tenderar att vara en distraktion för lyssnaren. Texten, handlingen, orden måste få regera ensamma, inte the performance. Det är för övrigt därför jag själv aldrig spelat in ljudböcker under mina år som voiceover, och säkert aldrig kommer att göra det heller. Jag har en reklamröst, inte en narrativ röst.

Dessutom: en av de bästa narrativa rösterna, och flitig ljudboksinläsare, är Samuel West (ett klipp här, han börjar 0:50 in). Återigen en ytterligt behaglig, auktoritativ stämma – men “karaktär”? Not so much.

Ett snabbt genomfräsande av svenska tidningsrubriker igår visade på ytterligare tre ord jag aldrig sett förut.

Att topsa. Jag har nu googlat betydelsen, men var kommer det ifrån? Är det bomullspinnen som heter nåt på “tops”?

Att fota. Att ta ett foto, alltså. Har detta funnits länge?

Att yoga. “Har du inte yogat färdigt ännu?” Låter mer barnspråk än något annat.

h/t @bigmonsterlove

Bara lite kort om det där med d’Ancona och Corbyn och ironin. Den förre citerar, och klargör, Christopher Hitchens:

“The struggle for a free intelligence has always been a struggle between the ironic and the literal mind.” Unlike rigid ideology and fundamentalism, irony – saying one thing while meaning another – helps us to recognise complexity, paradox, nuance and absurdity.

För det första tror jag Hitchens bara har delvis rätt, vilket markeras av det historiskt riskabla ordet “alltid”. Det måste finnas massor av exempel på motståndare till “den fria intelligensen” (vad nu det är?) som inte släpar på den rigida bokstavlighetens bojor, inte minst just inom religiös fundamentalism med sina oändliga exegetiska övningar.

För det andra tror jag Hitchens egentligen menar något annat. Han talar här som den Balliol Man han var, och i förlängningen om den “effortless superiority” dessa lär bära med sig ut i livet, och det i sin tur handlar följaktligen inte så mycket om substansen i vad man har att säga, utan den retoriska gestik med vilken man lägger fram det.

När man på YouTube tittar igenom alla de livliga ateismdebatter Hitchens deltog i åren innan han dog, så fattar man också snart att vad han ägnar sig är nästan aldrig ironi, utan sarkasm – “ironi med knytnävarna”, liksom – och han gjorde det dessutom väldigt skickligt. Jag tror alltså engelsmän alltid gör en fetisch av ironin, men oftast kommer att fetischisera något annat: sentimentaliteten.

“Ironi och sentimentalitet hör samman … de är beroende av varandra”, skrev Ernst Jünger (Sgraffiti, 1960). Vilket är ett ämne man ur engelskt perspektiv kan hålla på hur länge som helst med. (Se t.ex. min bok ‘Idiotikon’ (1985) sid 37ff)

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)

Nu har jag mer eller mindre läst igenom det jag behöver av 30- och 40-talsböckerna jag nämnt förut. Det är för övrigt Gustaf Ericsson igen, jag jobbar på uppdateringen av ‘Mannen som kom tillbaka från de döda’; mer detaljer om detta senare. Dock, Ericsson – och förmodligen andra – hade några språkliga egenheter på den tiden.

Man förkortade “eventuell/a/t” inte som “ev.” utan som “event.” Jag tror aldrig jag sett detta förut.

Man särskrev inte “så småningom”, utan det blir “såsmåningom”.

Och så ordet “förbrytare”. Används det överhuvudtaget idag? Ericsson applicerar det, med all retorisk kraft han kan uppamma, på alla slags människor från diverse skumma typer han mötte under sina luffarresor i Amerika på tjugotalet, ända till de mäktiga (oftast judiska) intressen som fick Ivar Kreuger på fall och som tjänade storkovan på Sveriges vacklande neutralitet under kriget.

Om jag har rätt i att “förbrytare” mer eller mindre försvunnit från allmänt språkbruk, tal som skrift, beror det på en kulturell förändring i synen på kriminalitet, och/eller en annan slags retorik numera, t.ex. vad gäller alla de olagligheter som begås i den högre finanssfären, osv. När såg ni senast ordet “förbrytare” i skrift?

En gammal irländsk vits. Förmannen anställningsintervjuar en ny byggjobbare.

-What’s the difference between “joist” and “girder”?

-Well, one wrote ‘Ulysses’ and the other wrote ‘Faust’.

Tillbaka till svenskan. Joist betyder “bjälke” och girder betyder “balk”. För att repetera frågan, vad är det alltså för skillnad på bjälke och balk, annat än att de har “bärande funktion” i byggnader (allt enligt den oumbärliga svenska.se)?

Vilket då leder tankarna till hur språkliga förändringar äger rum. Vad gäller verbens pluraländelser ser man en konsensus växa fram från, säg, krigsslutet, som avvisar den formen som för stel och formell och högtidlig (dvs diskrepansen mellan tal- och skriftspråk blev allt mer iögonenfallande) och framför allt onödig – och onödigheten är ju alla språkliga förändringars urkälla.

Jag tror heller inte man går för långt om man spårar detta till de liknande processer som ägde rum i det svenska samhället i stort, lite vagt uttryckt som “demokratiseringen” av Sverige: välfärdsbygget tog fart osv, men lika viktigt vad gäller just skriftspråket: militären, diplomatin, industrin och (i mindre mån) politiken/universiteten dominerades allt mindre grad av adel och högborgerlighet och deras behov av språkliga kastmärken, språkliga klasskillnader.

Kanske något liknande är på gång i min gamla käpphäst om de förändrade imperativsatserna, som i “Våga granska!” men “Våga anmäl!” (se Londonboken sid 346-7) Även om man kanske inte kan spåra motsvarande samhälleliga förändringar bakom det hela, så verkar samma slags konsensus ha vuxit fram de senaste femton eller så åren, som säger att (det f.d. korrekta) “Våga anmäla!” låter… fel, klumpigt, tvetydigt, onödigt.

(Det är för övrigt därför “hen” – bortsett från allt annat – inte kommer att överleva som språkform särskilt länge: den är onödig).

Från det ena till det andra. Sitter just och läser en del böcker från fyrtiotalet. Är det nån som vet hur och när de där pluralformerna av verben försvann ur svensk skrift? Som alltså “De funno varandra…”, “Vi ligga nära kusten…” och så vidare. Skedde det successivt och generellt över tid? Eller infördes någon slags direkt språkreform – som du-reformen på sextiotalet – så att alla mer eller mindre samtidigt övergav det? Och när ungefär skedde detta: slutet av fyrtiotalet, in på femtiotalet? Det känns faktiskt som att jag borde veta detta, men det gör jag inte. Alla tips mottages med taxamet.

Vilken lysande svensk seger! Inte bara för att de vann utan för att de var överlägsna Mexiko på alla områden: spelupplägg och taktik, fasta situationer, teknik, laganda – och arbetsmoral. Det sista är inte bara något alla la märke till under matchen, det vad alla kommentatorer här över också pekat på, både under och efter matchen, och inte bara denna matchen heller.

En liten språklig infallsvinkel här. “Arbetsmoral” heter work-ethic på engelska. Alltså, det som anglosaxer ser som “tillämpad moral” ser vi som själva moralen, själva utgångspunkten. De betonar moraliskt agerande, vi lägger vikten vid moralens befintlighet. Eller med andra ord – se t.ex. Londonboken sid 344-5 – de väljer verbet, vi väljer substantivet.

Och så är det nog. De gånger jag fått insikt i modern svensk idrottskultur har detta bekräftats för mig flera gånger om, t.ex. när sonen gick på svenska hockeyskolor på 90-talet. Det ledarna försökte få hem hos ungarna var inte så mycket hur bra eller dålig du är utan hur bra du är på att jobba – och det handlar om att jobba för laget minst lika mycket som att jobba på din individuella utveckling som spelare.

Och då betyder “jobba” mer än att jobba på isen. Sonen tränade med Frölundas 83:or en gång och jag fick se de otroligt detaljerade journalerna över individuella spelare, samtliga då elva-tolvåringar alltså. Först på meritlistorna stod saker som om de kom i tid till träningen, attityd och hållning i omklädningsrummet, hur väl de lyssnar och tar åt sig beröm och kritik, osv. och först därefter kom skridskoåkning, klubbföring, spelsinne och allt det andra.

Det är imponerande och föredömligt, tycker jag. Precis som matchen idag. Och den som vill säga något om arbetslinjen får gärna göra det.