För nypåstigna i Hallsberg ska jag kanske påpeka att den här bloggen ständigt skiftar mellan brinnande aktuellt och fuktskadat irrelevant. Och det i ett ögas blinkning. Ena dagen grejar vi Mellanöstern, nästa dag doppar vi lakrits i tomtebrus och hejar på ÖIS.

Vi reverterar nu alltså till det gloriöst oväsentliga. Jag har blivit förälskad i ett franskt ord. Det blir jag ofta, i och för sig. Franska ord och fraser, rätt använda, är guld värda… Det är inte minst ett sätt för oss kalasproletärer att svinga oss ignom lianerna i den sociala djungeln, bara därför att det låter bra...

Min nya kärlek heter grisaille…

S:et är tonande, vad jag förstått – grizaj – och det är alltid en bra början. Det är en abstrakt substantivering av ordet grå/-tt/-het. Alltså när gråhet har den “perfekta” proportionen vitt i sig för att inte bli en färg alls, när det enda man tänker är… “tomt”, “innehållslöst”, “ingen hemma”…

Och det har en hel repertoar av betydelser, enligt min Larousse. Dels vad gäller livet (la vie), som “färglöshet”, “dullness” (som jag inte riktigt vet hur man översätter till svenska).  Dels vad gäller fenomen som (ciel, temps, paysage): vem har inte sett en himmel som är defintionen av grisaille – i början av mars, eller en halvtaskig dag i september?

(OBS! Ej att förväxla med grisant, som är “upprymt”, “berusande”…)

Men det är det där med la vie som intresserar mig. Grisaille är ju färgen på klinisk depression, kanske till och med en synonym för den. Den som levt med denna skada – och skada är väl ordet? – vet att det är ett tillstånd som är så svårt att beskriva just därför att det definieras av innehållslöshet. Depressionen har ingen färg, kanske inte ens någon egenskap. Det enda ord jag någonsin sett som kommer ens i närheten av en rimlig beskrivning är detta… grisaille.

Mina fransktalande bloggkolleger komer säkert att rätta mig. Men tills dess ryms det en särskild glädje i att finna ord som är mer betydelsefulla än det tror sig vara. Ungefär som med Allan Petterssons första symfoni (se Lennart).

Föregående post tar härmed en etymologisk vändning. Om det är nån som vet när och i vilket sammanhang någon för första gången direktöversatte det amerikanska “sucks” till det svenska “suger” (alltså i meningen “lämnar mycket i övrigt att önska”) så får ni gärna höra av er. Om inte, så har jag en kandidat. År 1979 utkom på Alba förlag Michael Herrs numera klassiska reportagebok om Vietnam, ‘Dispatches’, som fick heta ‘Rapporter‘ i Roland Adlerberths svenska översättning. Jag recenserade den i Göteborgs-Tidningen 28/7 1979 och tyckte då, som jag säkert fortfarande skulle göra, att den är ett särskilt motbjudande exempel på “krigsflummeri” (och att den inte på långa vägar kunde mäta sig i genomslagskraft med ‘The Deer Hunter”, som just då haft premiär).

Inte bara det, jag ansåg att översättningen dessutom var “skandalöst” dålig… Jag kommer nu inte ihåg något annat exempel än en kapitelrubrik som Herr hämtat från Vietnamsoldatjargongen: “Hell Sucks” – vilket Adlerberth mycket riktigt levererade som “Helvetet suger”… Omedveten om vilken resa detta ord – i denna betydelse – skulle komma att ta i ärans och hjältarnas språk, och om Adlerberths möjliga pionjärinsats, började jag omedelbart raljera om “Sjön suger” och att kapitlet hellre borde hetat “Hungrig i Harmageddon”, och liknande tjafs, som jag sedemera strök… Men kan detta faktiskt ha varit ögonblicket när den svenskspråkliga inbillningskraften firade ännu en av sina bokstavliga översättningstriumfer?

(1) Utdöende ord tenderar att ha med teknologi att göra, särskilt transport. Collins Dictionary behöver sälja nya upplagan av sin ordbok, så dom har kringkastat en press release som berättar att ord som “aerodrome” och “charabanc” nu har gått the way of the dodo…

Ett utdött ord jag däremot aldrig hört – och nu är det ju för sent – är “wittol”: en man som tolererar sin hustrus otrogenhet… vilket inte ska ha använts sedan 1940-talet…

Och hur kommer man fram till att dessa ord håller på att dö ut? Jo, “stora databaser”… What else?  Se The G:s artikel här.

(2) Zizek om kravallerna (i LRB) är för bra för att ignorera… Från samma LRB, och som Torsten K uppmärksammat, Stefan Collinis avrättning av den nya universitetspolitiken är snabb och effektiv…

(3) Jag väntar fortfarande på att kunna skriva om Kinaprojektet, men behöver klartecken, och bilder… Det är en inte helt och hållet bekväm historia…

När framstående svenska filmmänniskor dör brukar de nästan alltid bli runade i The G av filmhistorikern Ronald Bergan, en man som ofta bjuder på hisnande resor på den språkliga berg- och dalbanan. Idag detta om Gunnar Fischer och ‘Sommaren med Monika’…

…where an irresponsible teenage girl spends her holiday on an island with a young clerk, but gets pregnant and leaves him holding the baby. [Håll i er nu, grabbar…!] Bergman sees little hope for these adolescents in the winter of their discontent after a summer made glorious by Fischer’s camera.

How was it for you? Kittlade det roligt i magen, eller mås det riktigt, riktigt illa…?

Vad kallas Göteborg när det ligger under vatten? Sim City.

Kan vi inte alla svenskspråkiga skribenter – vare sig man är amatör eller yrkesmänniska, modebloggare eller nobelpristagare – komma överens om att det bara är regn som “står som spön i backen”….? Inte “kraven på abdikation“. Inte “insidererkännanden“. Inte “hitsen” (två självmål, G-P…). Och särskilt inte “valfusket“… you dripping imbecile…

En svensk romanförfattare skrev en gång, i en scen från en särskilt livlig fest i Stockholm, att “Samlagen stod som spön i backen”… Det är kanske det enda, unika exemplet – utanför regnet – där den funkar.

“Range anxiety” (sb): den huvudsakliga faktorn bakom bilisters ovilja att köpa miljövänliga elbilar: fruktan att elen ska ta slut när och där den inte borde göra det (ex: mitt i natten i South Central LA; mitt på dagen i Kalahari; 14 juli på Champs Elysees). Synonym: “stickkontaktsåtrå”. Källa: Source London.

Detta som nummer två i en occasional series. Nummer 1 hittar man här: Tre ord som börjar på Sp-…

Tres – det instrument jag helst skulle vilja kunna orka lära mig få spela… om jag hade tid. Tre grupper tvåsträngat i en öppen C-durstämning (GCE) med vilken man kan utföra något mycket ovanligt, nämligen att sola och kompa på samma gång. Lyssna, tja, lyssna på vilken salsaskiva som helst, men lyssna och lär särskilt av Pressyltas nya vän och bundsförvant Ricardo Chanel, det är helt och hållet underbart.

Trevligt – när man googlar ordet dyker alltså två video upp först på listan: (1) Michael Wiehe med “Hej då, trevligt att träffas..”, och (2) “MacWorld Video: SSDs and the MacBook Pro”. Någonting har gått förfärligt fel med ordet “trevligt”. Det har gått zombie i ordet, något levande dött, något slutgiltigt och djupt sjukt. Hur kunde detta hänt…?! Ett beslut väntar på att tas: kill or cure? Kan/får/bör ordet överleva?

Trepannering – är den nya innedrogen här i östra London, i synnerhet bland Dekadenterna (eller som vi svenskar känner dem, De Handlingsförlamades Riksförbund). Trepannering ska tydligen ge upphov till intenstivt välbefinnande, totalt renons på huvudvärk, och fantastiskt dålig poesi. Livet pågår alltså mer eller mindre som vanligt bland de som har råd med såpass dyra droger.

På gamla analog-Pressylta skrev jag en gång (1 sep 2005) om det lite svåröversatta ordet “self-indulgent”:

Trots ihärdiga försök har jag aldrig kommit på någon bra, dvs. koncis, översättning av ordet ‘self-indulgent’. Mitt lexikon kommer närmast med det lite klumpiga “eftergiven mot sig själv”, eller i substantivformen “self-indulgence”: “bristande självdisciplin”. Men de duger inte. Problemet är att de båda låter som om de har med bantning att göra, att de passar bäst som beskrivningar på någon som sätter i sig en hel ask choklad utan samvetskval.

‘Self-indulgent’ kommer egentligen mer till sin rätt när man tillämpar det på olika former av mindre lyckade konstnärliga uttryck. Det handlar då inte så mycket om en brist på disciplin som en brist på kritiskt avstånd; tunnelseende i stället för split vision; en oförmåga att lyssna till vad man säger; en brist på proportionalitet. Det för sextiotalsrocken emblematiska 18 minuter långa trumsolot är ren och skär self-indulgence. Så är också Carl Orffs ‘Carmina burana’. Det finns i alltför mycket av Gertrude Stein. Det finns i stora schok av expressionistisk lyrik och surrealistiskt måleri. Self-indulgence är när Martin Amis i sin bok om stalinismen lyssnar på sin lilla dotters skrik och associerar det till skriken från gulagarkipelagen. Den osaligt hädangångne Hunter S. Thompson var litterär self-indulgence personifierad.

Jag har nu en ny definition på ordet: Lars von Trier.

[PS: Eftersom “indulgence” också betyder “avlatsbrev” skulle man kanske kunna översätta “self-indulgent” med “avlat”…? Ett slags konstnärlig indolens…?]

En snabb blick på DN Kultur/Essä just nu visar att av tretton rubriker börjar över hälften (7 st) med ordet “Så…” medan fyra börjar med “Därför…” och två med “Det…”.

Det måste vara något slags “så”-rekord. Didaktiskt så det förslår, är det i alla fall…