“‘English and French are a single language’, Wallace Stevens wrote in his ‘Adagia’…”

Så inledde David Wheatley i lördagens Guardian en recension av en nyutkommen översättning av Stéphane Mallarmé (maneterad ovan).

Fast det är inte riktigt sant, för Stevens skrev egentligen att engelskan och franskan utgör (“constitute”) ett enda språk. Och det är en jävla skillnad det, konstapeln… Stevens’ påstående blir inte lika radikalt, inte lika kategoriskt, inte lika – dare one say it? – leninistiskt…

Wheatley följer upp med en ögonblicksbild av en diskussion mellan André Gide och St-John Perse, i vilken den senare förkastade engelskans tendens mot konkretion och att “reinkarnera tinget i sig”…Wheatley citerar:

In its abstract way French used words “like coins as values of monetary exchange”, [St-John Perse] felt, whereas English “was still at the swapping stage”.

Jag är övertygad om att detta i alla fall var sant, när diskussionen utspelade sig (okänt när, men före 1:a Vk antar jag). Det kanske t.o.m. fortsatte vara sant. Andrew O’Hagan skrev nyligen om Hemingway: “Good reporters go hunting for nouns…” (läs första stycket i O’H:s recension och man hör St-John Perse sucka belåtet… här)

Men den substantivjakt engelskan är ute efter är ju, som hos Hemingway, en jakt efter etiketter, genvägar till meningsfullhet. Substantiven är skramlande tomma tunnor, inte fjäderlätta abstraktioner som hos Mallarmé (Rien = “No thing”…) eller aldrig förut beskådade självklarheter som hos Celan (försök översätta “Zeitgehöft” till engelska…).

Jag önskar få saker så innerligt som att jag kunde bättre franska. Som alla andra i min svenska generation gick jag i sjunde klass när valet stod mellan franska eller tyska. Jag valde franska, men det var fullsatt där, så jag fick tyska, och det kan jag inte heller särskilt bra.

Jag kanske borde gå någon kurs?

Bästa sättet, enligt min erfarehet, att testa dugligheten hos en engelsk-svensk ordbok är att se hur de handskas med “off” och “on” i cricket-hänseende. Jag blev påmind om detta när jag i morse fick ett reklammail om en uppdatering av Norstedts ord.se

I själva verket är det mycket enkelt, men ordböckerna ger sig ändå fan på att krångla till det, och få det fel.

En cricketplan är delad i två halvor utefter en tänkt linje som löper mitt igenom de två grindarna (se t.ex. här för illustration). Slagmannen står med kroppens sida vänd mot kastaren (se bild) med fötterna alltså placerade på ena eller andra halvan av planen beroende på om han är höger- eller vänsterhänt.

Den planhalva han står på kallas “on side” (eller “leg side”). Den planhalva han inte står på kallas “off side”.

Engelsk-engelska ordböcker har alltså inga problem med definitionen, t.ex. OED: “Off side: Applied to that side of the wicket or the field, opposite to that on which the batsman stands”.

Problemet är att de svenska ordböckerna är fixerade av höger-vänsterdimensionen som den avgörande skillnaden. Min gamla pappersordbok definierar t.ex. “off side” som “vänster sida räknat från kastaren”. Vilket alltså stämmer om slagmannen är högerhänt (som på bilden) men inte om han är vänsterhänt.

Den nya tjusiga definitionen i ord.se krånglar till det ännu mer, jag klipper och klistrar:

attributivt adjektiv

a) bortre, längst bort [belägen], mest avlägsen
b) höger, spec vid körning med häst o. vid ridning <the off horse, the off front wheel, a horse’s off front leg> c)kricket.

Om nån fattar vad som pågår här så skulle jag gärna vilja veta… “c”-kategorin saknar alltså fetstilad definition som i “a” och “b”, men eftersom den står på samma rad som “b” får man anta att de menar att “off” betyder “höger” i cricket. Vilket det alltså gör vid samtliga de tillfällen när det inte betyder vänster.

Analogt: det är som att definiera “backhand”/”forehand” som “racketslag på vänster resp. höger sida av kroppen”, en definition som Björn Borg visserligen skulle känt igen, men knappast Rafael Nadal…

Anledningen till att ni fått reda på detta är att familjen Munster (ej att förväxla med kungafamiljen) har något slags kolifej på gång, så vi har alla fått ledigt idag. Jag hade inget annat att göra. Men i morgon återvänder vi till allvaret.

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dess usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenträd har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

————————————————————————–

(Redigeringsproblem: ursäkta att diktens sista rad hamnade på sniskan lite grand)

Det här är en ganska berömd dikt, så jag har inte ens gett titeln på den, det vore för lätt. Och med Google är det nog rätt lätt ändå, därför tänker jag komplicera det något djävelusiskt.

Frågesporten börjar här. Ni har för det första tre namn att klura ut: författaren, översättaren, samt illustratören. Jag är först ute efter en sångtitel, åtta bokstäver. Ni kan lista ut den genom att lägga ihop följande.

(1) Sista bokstaven i illustratörens efternamn.
(2) Sista bokstaven i författarens förnamn.
(3) Fjärde bokstaven i författarens efternamn.
(4) Sjätte bokstaven i översättarens efternamn.
(5) Fjärde bokstaven i författarens förnamn.
(6) Fjärde bokstaven i översättarens förnamn.
(7) Näst sista bokstaven i illustratörens efternamn.
(8) Näst sista bokstaven i illustratörens efternamn.

Upphovsmännen bakom den sångtiteln var ett band vars namn för många av oss också signifierar en helt annan produkt än musik och sång. Ta den produkten och lägg till den bokstav som betecknar den kromosom som förs vidare från far till son. Lösningen bör bli ett engelskspråkigt ord på fem bokstäver som karaktäriserar hela den här bloggposten. No more, and no less. I kid you not.

Priset? En puss.

Det här är vad man med en mer teknisk term kallar en “grej”. Grejen består av en hylsa (den översta biten, alltså) som i det här landet kallas ceiling hanger… Denna har ett hål i “hatten” längst upp, genom vilken man för in en lämplig skruv, som man medelst skruvmejsel skruvar upp i taket.

I denna ceiling hanger sitter iskruvad en s.k. insert clamp. (Jag hoppas ni tar anteckningar här, för det blir provskrivning i morgon fredag, efter frukostrasten, Hörsal 4). I denna insert clamp trär man en stålvajer, i vars andra ända hänger, tja, en lampa, till exempel, eller kanske en korv, eller en sill.

Det fiffiga med denna insert clamp är att den inte bara, av naturliga skäl, är one-directional, ungefär som med cable ties. Annars skulle ju både lampan och korven och sillen drösa i golvet.

Skillnaden här är att man kan göra vår insert clamp two-directional genom att trycka in den lilla grunkan som sitter längst ner på the insert clamp, den lilla fjädrade ståltub genom vilken stålvajern gör sin entré i the insert clamp.

Trycker man in grunkan kan man alltså också dra ut den. Stålvajern, alltså. And leave your filthy imagination at the door. Please.

Men – det är här det börjar bli avancerat. Vad heter då denna lilla fjädrade grunka?

Den måste alltså ha ett namn. Den är en “fnasbröj”. Den är en “sprung vatic”. Den är en “Ganzhalterwiederpfalz”. Någonstans i en verkstad just nu någonstans i världen gapar Nisse åt Lasse att hämta tre “bröjfnasar”…

Det är inte omöjligt att jag redan i morgon dag får reda på det officiella namnet. Jag har en del kontakter i den här världen. Inte många, men en del.

Men efter långa och intensiva konsultationer med annan, tillgänglig teknisk expertis – främst då Roger, uppblåsbarhetens Leonardo, som är näranog ett tekniskt geni i mina ögon – har vi kommit fram till att ett lämpligt namn vore spring release grip…

Alla övriga bidrag mottages med taxamhet.

Tre tänkvärda, språkliga ting ur senaste LRB…

“Byinvånare i skogsregionerna mellan Polen och Vitryssland, när de uppmanades bekänna sin nationalitet, brukade svara: ‘Vi är tutejszy – härifrånfolket…’ skriver Neal Ascherson.

Det latinska ordet cadaver är egentligen en akronym för caro data vermibus (“kött givet åt maskarna”), enligt Barbara Newman.

“A Picasso or a Mondrian always exists as a problem for the space around it. The pictures somehow indict their surroundings. Genteel [British] modernism suffers – this is the litmus test – from being on good terms with its world: it cannot see why a painting shouldn’t come to rest quietly in its own art-realm…” är väl ett ‘tänkvärt språkligt ting’ åtminstone i den meningen att det är jävligt bra sagt, av T J Clark.

Det råkar sig så, i korthet, att vi är i flyttningstagen. Vi hade nys på en liten lägenhet inte långt härifrån, som skulle passa oss perfekt. Men det fanns en väntelista, på vilken vi stod tvåa. Efter en evighet av fram-och-tillbaka bestämde sig n:r 1 på väntelistan att tacka nej, med följd att vi fick den. Hurra. Vi flyttar in under de kommande två veckorna.

Den här modulen handlar om den brittiska engelskans komplicerade förhållande till  instrumentalitet. Och detta är ett skolexempel, för när man då berättar den här goda nyheten för (infödda) vänner och bekanta så får man nästan undantagslöst samma reaktion: “Oh, well done!”

Man har alltså “gjort bra ifrån sig” under en process där man förhållt sig helt och hållet passiv, en händelseutveckling under vilken man uteslutande är objekt, inte subjekt. Allt vi gjorde var att vänta på någon annans beslut. Man har alltså inte “gjort” något alls. Men det man då inte har gjort, ja, det har man gjort väldigt bra.

Men vänta nu. Inte säger väl spanjorerna “Bien hecho!” i samma läge? Eller i Sverige “Bra jobbat!”, liksom…? Reaktionen borde väl snarast bli, liksom… “Grattis!”, “Vilken tur!”, “High 5, muchacho!”, och så vidare…

I vilken grumlig sociopsykologisk lingvistisk soppa flyter då den här idiomatiskt genomstekta ärtan upp till ytan? (Sånt fick jag betalt för att skriva en gång i tiden…)

Två tänkbara recept. “You make your own luck” brukar det ju heta, och här har man då åstadkommit ett särskilt gott hantverk. Well done! Eller en mer New-Agey version av samma tanke, alltså Good Karma… “Well done, that karma!” liksom…

Men nej… Jag tror det har med förtjänst att göra. Fair play, helt enkelt, en slags grundsten i engelsk medelklassmoral.

Aldrig någonsin har den brittiska pressen varit mer ursinnig på skrala grunder (och att vara “ursinnig på skrala grunder” är ju den den brittiska pressens livsblod) än när en fängslad våldtäktsman 2004 vann den stora Lottovinsten, över 7 miljoner pund…

Storbritannien är en manuskriptbaserad kultur, och det ingår inte i intrigschemat att det ska sluta lyckligt för elaka människor. Eller i alla fall inte att de ska ha så mycket pengar att de kan skicka sina snoriga ungar till samma privatskolor som våra. Jag menar, läs Dickens, för jösse namn…!

Därför konstruerar man sitt språk så att ansvarsbördan blir åtminstone tvetydig. Det finns dussintals exempel på hur man växlar subjektivitet/objektivitet för att bekräfta en slags samhällsmoral… “That’s a problem that wants fixing…” säger man när man tittar på en droppande badrumskran i en lägenhet ens son just ska hyra.

“That parcel wants fetching from the Post Office before 3 this afternoon…”. Och så vidare…

Det är själva problemet som kräver lösning, och du som motvilligt skrider till undsättning. Problemet är subjekt, du är objekt. The white man’s burden. Det imperiala imperativet. Du själv har ingen instigerande roll, ingen skuld, inget som kan ställas till svars. Du är ett offer för omständigheterna.

[PS: Om nån fattar vad jag pratar om så vore jag tacksam för tips. Mailadress ovan.]

Nedan följer två engelska versioner av en dikt av Paul Celan, “Es ist nicht mehr”, som Bodil försökt sig på att översätta till svenska. Jag lägger dem här för att inte ta upp för mycket plats i Bodils kommentarsfält.

Jag vet inte vem upphovsmannen/-kvinnan är till den första, men jag hittade den i Gisela Brinker-Gablers “Encountering the others”:

IT IS NO MORE
this
occasionally with you
sunken into the hour
gravity. It is
an other.

It is the weight that
holds back the emptiness
that would go
along with you.
It has, like you, no name
Perhaps
you two are the same. Perhaps
one day you will also name me
so.

Den andra är av Brian Lynch / Peter Jankowsky “Paul Celan: 65 Poems”

IT IS NOT ANYMORE
this heaviness
occasionally sunk, together with you,
into the hour. It is
another one.

It is the weight that holds back the void
which would otherwise
go off with you.
It has, like you, no name. Maybe
you are the same. Maybe
you too will some day call me
so.

Nej, jag ska sluta raljera om det där, med omedelbar verkan, jag lovar. Men håll med om att det här antingen är kalaskorkat eller extremt postmodernistiskt… (Eller menar jag “och extremt…”?)

“Göteborgs största förmedlare av studentbostäder SGS studentbostäder arbetsbefriar sin vd med omedelbar verkan,” meddelar Göteborgs-Posten idag.

Jag vet inte om jag är överdrivet paranoid här, men orden “arbete” och “befrielse” i kombination har i mina öron alldeles för många dova historiska ekon för att riktigt fungera som synonym för… ja vadå?… entledigad? Jag har aldrig stött på ordet förut, faktiskt. Är det ganska nytt? Är det ganska göteborgskt?

Jag tänkte söka jobb som ledarskribent på Helsingborgs Dagblad. Snabbt formulera åsikter om “allt”, det har jag inga problem med. Flexibel arbetstid passar mig utmärkt, nordvästra Skåne är hur fint som helst, Danmark på simavstånd. What could possibly go wrong…?

Språket, möjligtvis. Det står så här i annonsen: “Vi arbetar både mot pappers- och nättidningen och vår nystartade tv-kanal…”. Kalla mig slav under bokstavligheten, men jag har alltid uppfattat “arbeta mot” ungefär som “motarbeta”. Är det här en ny form av arbetslinje?

Jag skulle just sagt att jag aldrig stött på uttrycket förut, i det här sammanhanget. Men det har jag, om än inte på svenska. När Ian Kershaw skrev sin stora Hitlerbiografi för ett decennium sedan (jag recenserade den i DN: en html-version finns här) så tyckte han sig ha hittat en nyckel till hur Tredje Riket “fungerade” i en lägre tjänstemans fras om att det gäller att “arbeta i riktning mot Führern” (ty. “auf den Führer zu arbeiten“).

Varför? Jo, diktatorn kunde ju inte rimligtvis förväntas diktera allting själv, från raslagar och KZ-byggen till nya tidtabeller för spårvägen i Dortmund. Det var alltså var och ens uppgift att försöka “förutse” Hitlers önskemål, i stort som i smått, genom att “arbeta i riktning mot” Führerviljan, och det finaste erkännande man någonsin kunde få var att erhålla lagstadgad bekräftelse på riktigheten i ens förutseende.

Och för er slavar under bokstavligheten: nej, jag menar inte att HD är nån Völkischer Beobachter. Men om bara någon kan förklara hur man som journalist arbetar mot sin tidning utan att den lider skada, så ska jag skicka in min ansökan fortare än omedelbart.