Ursäkta om jag berättat detta förut…

Tidigt 1988, när jag just påbörjat arbetet med översättningen av ‘Bonfire of the Vanities’, kom min förläggare Björn Linnell till London och bjöd mig på en drink på hotellet.

Vi talade om utgivningen och jag nämnde något om titeln. Björn avbröt mig och sa att eftersom han ville ge ut den praktiskt taget så fort jag var klar så hade de redan bestämt sig för titeln och tryckt den på omslaget. Den skulle heta ‘Fåfängans fyrverkeri’.

Det måste ha varit min uppsyn som fick honom att fråga, försiktigt, ‘Är det nåt fel…?’ Jag svarade: “Bortsett från genitiv-s:et efter fåfängan, så är det fel alltihop…”. Och fel har det förblivit ända sedan dess. ‘Fåfängans fyrverkeri’, minsann.

I samtalet som följde på den här alarmerande nyheten försökte jag för det första få ur Björn var i hela friden “fyrverkerierna” kommit ifrån. Men det hade nu kommit något fjärran över honom, så jag fick aldrig reda på det.

Jag tror inte heller han hade uppmärksamheten på mig när jag nämnde skillnaden mellan den “fåfänga” som t.ex. en ung man kan uppvisa framför badrumsspegeln, och de “fåfängligheter” (vanitas vanitatum omnia vanitas) som brann upp så muntert under fastlagskarnevalen i Savonarolas Florens år 1497.

Så även om jag alltid förklarat mig oskyldig till detta flerfaldiga brott mot språket, historien och sunda förnuftet, så rycker det till av obehag i mig varje gång jag ser boken, med mitt namn på försättsbladet.

Någon särskild tröst är det heller inte att romanens titel råkat illa ut även på andra håll. Den norska versionen får fåfängligheterna rätt men satsar, oförklarligt nog, också på fyrverkerierna (Forfengelighetens fyrverkeri). Den danska utgåvan träffar däremot precis rätt (Forfængelighedens bål).

Den tyska översättningen (Fegefeuer der Eitelkeiten) är också den korrekt vad gäller fåfängligheterna, men har vad jag förstått gått in för skärseldens flammor snarare än ett regelrätt bål (som antagligen skulle heta Scheiterhaufen) (?)

Enligt mitt lexikon kastar den franska översättningen (Le Bûcher des vanités) fåfängligheterna på ett likbål, vilket i alla fall kommer sanningen lite närmare.

Men som väntat träffade så klart den italienska översättningen mitt i prick: Il falò delle vanita.

Det här blir säkert en rullande post under dagen. Ett par språkliga finurligheter att börja med.

Styrelsen för Bureau of Investigative Journalism har just skickat ut ett pressmeddelande om BIJ:s inblandning i McAlpineaffären. Där hittar man vad jag tror är ett ganska nytt verb, “to lawyer”: “The Trustees of the Bureau have conducted a thorough investigation into the nature of that involvement, and are satisfied that the Bureau was not itself directly responsible for the content of the programme, which was at all times controlled, edited and lawyered by the BBC.”

I morgonens tidningar står också att läsa att Leveson skickat ett formellt s.k. “regel 13-brev” till Metropolitan Police med en förvarning om att de kommer att bli kritiserade i hans slutrapport (regeln tillåter alltså personen eller organisationen i fråga att förbereda en respons). I brevet finns en underbart advokatig fras som är värd att lägga på minnet: “A letter to the Met says that the force’s own actions allowed a perception to emerge that certain media organisations were favoured...”

“…tillät en uppfattning att träda fram…” är det bästa jag kan åstadkomma för tillfället. “Det faktum att du krockade med chiffonjén och drog duken och porslinet av middagsbordet med dig i fallet tillät en uppfattning att träda fram att du var full som ett ägg…”

+ En rätt finurlig pressfrihetskarta på Wikipedia från Reporters without Borders….

+ Pågående: Som väntat rekommenderar Leveson “statutory underpinning”, dvs. på-armlängds-avstånd-lagstiftning för att i första rummet “garantera pressfriheten” (lite oväntat) och för det andra att garantera en genuint oberoende “self-regulatory body” upprättad av tidninsgindustrin själv, inte regeringen eller staten. Han förkastar också den s.k. Hunt/Black-modellen för självreglering eftersom den skulle innehållt för många “sittande tidningsmän”, så pressen fortfarande “rättar sina egna hemläxor”…

+ Några punkter. Att medlemskap i den nya “self-reg body” inte är obligatoriskt kan bli ett problem. Att lagstiftningen skulle “garantera pressfriheten” ser nästan ut som ett amerikanskt First Amendment, vilket välkomnats av många free speech-aktivister. Pressen kommer att kasta sig över Leveson i morgonens rubriker, med huvudargumentet “Om vi går med på en genuint oberoende self-reg body utan några ledamöter från tidningsindustrin, samt allt det andra Leveson föreslagit, varför behöver vi då ändå lagstiftning?” Och David Cameron kommer förmodligen att gå på pressens sida i just detta: ingen lagstiftning.

+ Senare: Jag är fortfarande agnostiker. Instinktivt emot presslagstiftning om den inte ackompanjeras en genuin och fullödig First Amendment-lag. Även en “arm’s-length”-lagstiftning kan bli början på en “slippery slope”. Å andra sidan, vem skulle vara de första att påpeka att backen börjat bli hal? Pressen. Tanken att all form av lagstiftning skulle innebära en återvändo till 1600-talets Star Chamber (Daily Mails ståndpunkt) är bara löjlig. Det lite oroväckande, avslutningsvis, är att Leveson vill bli av med “off the record briefings”, framför allt mellan polis och press. Det skulle faktiskt innebära slutet för kriminaljournalistiken. Här visar Leveson prov på allvarlig okunskap om hur pressen fungerar dag-till-dag, och det lägger definitivt en skugga över hans övriga rekommendationer.

+ Nick Davies skriver, som vanligt, bra.

Jag sitter i min nu twitterfria tillvaro och läser Arnold Ljungdal om Nihilismens filosofi. Här är en mening ur den:

“Om jag vill använda mig av motsägelselagen som ett kriterium på riktigt tänkande, så kan en sådan tillämpning tydligen aldrig avse de nämnda begreppen i och för sig utan endast det sätt på vilket de i fortsättningen sammanföras till högre logiska enheter – till omdömen, slutledningar, bevis.”

Om jag har fattat rätt så har ordet “tydligen” genomgått en avsevärd förändring sedan detta skrevs, år 1943. Hos Ljungdal tycks det enbart ha betydelsen – ursäkta engelskan – “clearly/obviously”, medan det idag (väl?) enbart används som “apparently/seemingly”…

Likadant använder han, ganska charmerande, ordet “tillvaro” som direkt synonym med “existens”: “…därför att vi förutsätter tillvaron av föränderliga logiska subjekt”.

Men jösses, skriva han han, den gode Arnold…! Det är nog dags att bekanta sig med resten av hans författarskap också. Har hittills bara läst ‘Marxismens världsbild’ och översättningarna av Brecht och Hölderlin.

PS: Dessutom inser jag det är dags att börja läsa en författare som jag länge beundrat på de mest skrala grunder, nämligen att aldrig ha läst annat än brottstycken: Carl-Henning Wijkmark. Nån som vet mer?

PPS: Har också varit oförskämd nog att stava Ljungda(h)l fel hela vägen igenom… pinsamt…

Det här från augusti 2005…

Jag kommer ihåg precis den dag jag lärde mig ordet scurrilous. Det brukade finnas en kille som hade ett marknadsstånd fullt med Elvisgrejer på Earlham Street i Covent Garden. Inte långt efter att Elvis dött publicerade några av hans gamla påhängare en milt skandalös bok om the hand that had fed them for all those years, så jag gick och frågade killen på Earlham Street om han hade den. Han tittade på mig ungefär som påven skulle tittat på en om man frågat hur frun och barna mådde. En äcklad min, tittade snabbt på mig och sa, “Scurrilous rubbish…” och vände sedan ryggen åt mig. Och som så ofta med ord så fattar man omedelbart vad det betyder, trots att man inte stött på det det förut: man hör det på ljudet, man ser det på minen, man känner det i luften.

Ville bara dela med mig lite språkligt geni…

Jag kom mig för att undra – på förekommen anledning – hur Hagberg översatte det där om att Macduff “was from his mother’s womb / Untimely ripped”. Efter lite runebergskt bläddrande hittade jag det: “…blev ofullgången skuren / Utur sin moders lif”.

“Utur” är ett fint ord, som jag ska göra mig mån om att använda vid lämpliga tillfällen. Enligt SAOL kan man lägga betoningen på endera stavelsen, så det är ju demokratiskt och bra. Om man vill se det som en liten skenbensspark på särskrivningen, så kan man förstås göra det också.

Wikipedia har inget att upplysa om saken, men det har alltid sagts att Carl August Hagberg, mannen som var nästan lika bra som Shakespeare, aldrig satte sin fot i England (eller i Skottland, för den delen). Graden av förundran över detta faktum behöver kanske inte bli så hög, för vad skulle han egentligen ha tjänat på det, i språkligt/estetiskt hänseende? Att Franz Kafka skulle tjänat på att ha besökt Amerika kan man kanske hålla med om, i och för sig. Men skulle följande verkligen ha kunnat låta bättre…?

Det sätt som man ibland använder engelskan i Sverige påminner om hur lätt man som nykomling hamnar fel i spanskan, genom att ta orden alldeles för bokstavligt. Det tog mig evigheter att lista ut att competencia betyder konkurrens, inte kompetens. Det tog mig ungefär lika länge att sluta dra på munnen när en gravid kvinna kallades för embarazada.

I Stockholms skolor, rapporterar SvD, tränar man eleverna att stressa av, att uppleva stillhet och frihet från externa impulser, och lektionerna går under namnet ‘Mindfulness’. Vilket alltså betyder att ge akt på något, att koncentrera sig, the act of paying attention, dvs. något som låter som raka motsatsen till den frånkopplade avslappning man vill uppnå hos eleverna.

Inte undra på att de började fnissa, kanske.

Nej, nej, och åter nej!

En åttaåring som heter Darren står på skolgården framför en pangad ruta med en fotboll under armen, andfådd och röd i ansiktet, och vädjar till magistern: –“I didn’t do nuffink, sir…!”

(more…)

Än jag, än mig, än sen…?

Allt emellanåt brukar ordryttarna ställa till med fest och gräla om huruvida det heter more pedantic than I  eller more pedantic than me ?

(more…)

Det blir en sommar av repriser, tycks det som. Det beror mest på att jag ligger i träning för 400 m häck i OS nu om ett par veckor. (Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt, jag har lyckats ta mig oskadd över tre stycken i rad nu). ‘Engelska för resande’ är en serie på tre artiklar, som faktiskt blev publicerade, i Moderna Tider, jag tror det var 1995. Eftersom det ju finns ett språkintresse bland Pressyltas läsare tänkte jag att här kanske finns några små strån att dra med sig till livets stack.

Engelska för resande (1): I en klass för sig

Den brittiska engelskan, eller snarare den engelska engelskan, har den egenheten att dess standarduttal – “Received Pronunciation” (RP), Oxfordengelska, BBC-engelska, (more…)