Att vara arg på vädret är som att vara arg för att möss är så små och elefanter är så stora, eller att Öis är så kass. Men nu när vi inte haft någon vår och inte heller ser ut att få någon sommar så ska den senare årstiden tydligen döpas om till sprautumn, den korta och vingliga repbron som länkar vinter till vinter…
En av de viktigaste anledningarna till att jag inte är polis eller spion till yrket är mer eller mindre samma anledning som varför Peter Cooks gruvarbetare aldrig blev domare: “I never ‘ad the Latin”…
Jag förstår mig inte på språkbruket, framför allt vitsen med att använda ordet “hemlig”. Brittiska MI6 heter egentligen SIS, vilket står för Secret Intelligence Service. Det gör även den australiska motsvarigheten, liksom den amerikanska parapolisen USSS. Historiskt har vi förstås också Geheime Staatspolizei. För att inte tala om Hemliga Sjuan.
Det finns ju två vägar att gå i benämningen av organisationer som är hemliga och/eller handskas med hemlig information. (Det var faktiskt inte så länge sedan MI6:s existens inte ens erkändes i officiella sammanhang). Den ena är då att dölja sig bakom mer eller mindre intetsägande namn, som ‘Nationella Säkerhetsrådet’ eller ‘Informationsbyrån’ eller ‘Inhämtning Birger’ eller ‘Anderssons Import & Export’. Den andra vägen är då att “skylta med hemligheten”, och det är just denna oxymoron jag inte begriper mig på.
Leszek Kolakowski skrev en gång om östeuropeisk/sovjetisk propaganda att affischerna och parollerna man såg överallt hade en helt annan funktion än den till ytan synbara. Både propagandans producenter och dess konsumenter visste båda alltför väl att ingen någonsin trodde på budskapet. Propagandans funktion var i stället att tjäna som påminnelser om status quo, de bokstaverade den kommunistiska ordningen, de fungerade som “fängelsegaller”, med Kolakowskis ord.
Det kan vara samma propagandamekanismer på gång här. Alternativet är att det helt enkelt återspeglar det faktum att detta i mycket rör sig om pojkklubbar (fast då pojkklubbar med vapenlicenser). För “intelligence”, varken bokstavligt eller bildligt, ser man ju inte mycket spår av hos det här gänget. Den stackars jäveln som åkte fast i Moskva nyligen, med peruker och osynligt bläck och medlemskort i Hemliga Sjuan, är ju illustration nog.
Jag kom just ihåg en post från 2009, som i princip löd så här:
Dark, light, religious, grand, famous, secret, enormous, female, French, red…
…är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:
Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely…
(Detta enligt en onätad notis i The G 2009-09-14. Undersökningen utfördes av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘)
Jag stötte nämligen just på en liten substantiv motsvarighet i den engelska översättningen av Flann O’Briens roman An Béal Bocht, “The Poor Mouth”. Översättaren, Patrick C Power M.A., PhD, skriver där i sitt förord en mening som perfekt exemplifierar vad Ortega y Gasset kallade la miseria y esplendor de la traducción:
The key-words in this work are surely ‘downpour’, ‘eternity’ and ‘potatoes’ set against a backdrop of squalor and poverty.
Det är med andra ord en väldigt rolig bok.
Beate Zschäpes tre försvarsadvokater heter Wolfgang Heer, Wolfgang Stahl och Anja Sturm.
Jag kan inte riktigt släppa det där med “androm till varnagel”… (är “androm” gammalt dativ, för övrigt?)
Föreställ er att ni inte kan svenska, överhuvudtaget. Föreställ er sedan en serie böcker och/eller ett dataspel som utspelar sig i en, typ, fantasy/warcraft-värld som är en osalig blandning av de gamla vanliga kulturella/historiska/visuella klyschorna: de teutoniska krigen, Tolkien och Ringen, nazismen, nordisk mytologi och språk, keltisk mytologi och språk, där de säger saker som “…blighted by the curse of Fjordor…” och “…he is Brigg, son of Heldor the Bard…”, och där dom slåss med stora svärd och stora skägg.
I denna värld utgörs the good guys av en stam heroiska krigare, de så kallade tillerna, vars hövdingar är ett brödrapar, tvillingar, den ena modigare än den andra, den andra stridsdugligare än den ene. Deras namn?
Den ene heter Enom till’Straff. Den andre heter Androm till’Varnagel.
Sweet, or what…?
Står det som bekant på det orangea kuvertet. I och för sig hoppas man väl få kunna se kuvertets innehåll snarare än kuvertet på webben, men lige mege. Det är det här med brandgult i bestämd form: SAOL säger att orangea-formen är “möjl.” Men möjlig då enbart tekniskt, kanske, inte i verkliga världen, inte på de brandgula kuverten. Eller med andra ord, är det bara jag som tycker det här ser konstigt ut? När ni läser meningen högt, säger ni oransch eller oranscha?
(Jag tror inte den här recensionen heller blev publicerad… Pärlor för svin, eller vadå?)
John McWhorter
Word on the Street: Debunking the Myth of A “Pure” Standard English
Perseus
Tonårskillar, som alla vet, pratar konstigt. Själv vet jag detta, för jag hittar ofta en drös av dem i ett rum på övervåningen. Var de kommer ifrån har jag ingen aning om. Men planeten Mars verkar troligt.
I mina trakter i norra London har de en mer guttural, “rundare” accent än vad som är fallet exempelvis söder om Themsen. Som i alla geografiska varianter av ungt Londonspråk hör man förstås också cockneyns glottisstötar (‘hot water-bottle’ blir ‘o’ wa’erbo’le) och en vokabulär som är på samma gång historiskt resonant och extremt trendkänslig. I skrivande stund betyder till exempel dark dåligt och safe bra.
The Guardians vetenskapskorrespondent heter Ian Sample. Jag känner en ljudtekniker som heter David Crackles. En oproportionerligt stor andel amerikaner med mindrevärdeskomplex heter Small i efternamn.
Vid tidpunkten för en olycka vid Sellafield år 1986 var den offciella talesmannen för British Nuclear Fuels Ltd en man vid namn Con Allday. Men herr Bluffar-Hela-Dagen gjorde inget bra jobb ifrån sig. Man ersatte honom med en man som hette Neville Chamberlain.
Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla / Med annat namn dock lika ljufligt doftar…
The Bureau of Investigative Journalism, som det ju blåste om en hel del i samband med Lord McAlpine-affären, har sjösatt en kampanj kallad ‘Naming the Dead‘ i akt och mening att namnge samtliga offer för CIA:s droneattacker i Pakistan, av vilka en avsevärd proportion är civila. Ett lovvärt, om än kanske något quixotiskt, projekt. De som läste min Moderna Tiderartikel om namn härförleden vet dessutom att vi här rör oss på tabuanstrukna områden: det ligger något arkaiskt, protokulturellt över själva namngivandet, ett brott mot den anonyma ordningen. Den okände soldaten vaknar till liv. Värt att följa.
Varför är folk så jävla tondöva ibland? DN rapporterar om en utmärkt ny kampanj, som dessvärre heter “Våga anmäl“… Vi har varit här förut…
Lite senare: Jag mailade faktiskt till dem, i hopp om att det kanske inte var för sent att rätta, men har inte hört nåt. Jag tyckte och tycker det är synd att ett lätt löjets skimmer faller över en kampanj som sannerligen inte förtjänar det.
Och nån ändring blir det väl sannolikt inte, eftersom det här felet nu blivit så synbarligen väletablerat att det kanske inte längre är ett fel. Det riktigt talande är ju att varken de iblandade eller DN eller någon annan tydligen ens reagerat. Vi får i stället skriva en ny grammatisk regel:
“Regelbundna verb i första konjugationen efter hjälpverb i imperativsatser står i infinitiv, ex “Våga granska Israel!” Regelbundna verb i övriga konjugationer, samt oregelbundna verb, förvandlas själva till imperativ, ex “Våga anmäl!””.
Ett litet språkhistoriskt ögonblick här på Pressylta, tror jag…
