Så har mina friex av O’Connors ‘Skuggspel’ anlänt (man får sig t.o.m. en skymt av mina ben på fotot…). Jag tror recensionsdag är i övermorgon 14:e. Den var faktiskt rolig och intressant att översätta. Olika berättarnivåer, avvägningar mellan tidsenligt och modernt språkbruk, skarpt tecknade figurer. Det är en väldigt gediget konstruerad roman; man förstår mycket väl varför O’Connor är professor i litterär gestaltning i Limerick (“En man som höll skola i Limerick / Var alls ingen skrivande dönick…”) Kan med gott samvete rekommendera den!

Två av de vackraste orden som finns på engelska språket – när de står tillsammans – är “extra usage”. Det innebär att en klient köper utökad sändningsrätt för en voiceover man gjort, i dagens fall ytterligare tolv månaders sändning av Dettolreklamen jag gjorde i fjol, på tv och online (i Republiken Irland av alla ställen). Skrammel, skrammel säger det i kassan, utan att man behöver lyfta ett finger. Jag känner mig lite grand som rentier…

Vad gäller andra ord och uttryck på engelska. Jag har bara sista tjugo sidorna kvar av första groven på översättningen. Därpå följer några dagars välbehövlig paus, följt av revideringar – alltså i princip det verkliga jobbet. Så jag ska återkomma med ett antal oknäckta nötter framöver, om det passar. Jag uppskattar verkligen alla era förslag och tankegångar, och språkfrågor är ju dessutom något som särskilt engagerar läsekretsen här.

Låt mig bara ta upp ett exempel nu, som smakprov. Ordet “fund-raiser” (med eller utan bindestreck). Antingen som ett evenemang där man samlar in pengar, eller en person som ägnar sig åt sådant. Det intressanta är ju att vi inte har så mycket sådant i Sverige. Våra valkampanjer bekostas ju mest med skattemedel, likadant står staten för mycket av det som är välgörenhet i USA. Jag har princip bara hittat “[penning]insamlare”. Låter lite kantigt, men vi får se.

Nu ska jag öppna en flaska ‘Silver Ghost’, en mycket vänskapligt inställd chilensk Cab-Sauv. Skål!

…medan vi ändå är igång. Jag vill bara få dessa två saker rätt, dvs “politiskt korrekta” (vilket i de flesta fall bara är ett annat uttryck för “hövlighet”, i mina ögon) och jag har inte såpass koll på det nuvarande språkbruket i Sverige. Och de går liksom inte att hitta i lexikon heller, eftersom sådana alltid ligger ett eller flera steg efter samtida bruk.

“Gays and lesbians”, för det första. I en mening typ, “Gays and lesbians have been particularly active in this campaign…”, eller nåt. “Homosexuella” kan man ju knappast säga längre. “HBTQ-människor” är både för klumpigt och för vagt. “Gaymän och lesbiska kvinnor” är klumpigt (och tautologiskt). Hur heter det på svenska?

“Mixed race” är den vedertagna, korrekta (själv)beskrivningen på människor med en förälder med en hudfärg, den andra med en annan, alltså oftast vit + BAME. “Blandras” är för hemskt, “mulatt” ännu hemskare. Vad säger vi?

Any help appreciated.

Ett speciellt problem så här långt, där mitt huvud bara står still, jag kommer ingen vart.

Home base. Basebolltermen, alltså, egentligen kallad “home plate“. Vad jag är ute efter är metaforen, för det är så den används i boken. Hit home base. Att komma tillbaka till ursprunget, att komma hem, att ha fullbordat varvet och tagit hem poängen. Tittar man i olika lexikon on- och offline hittar man inget särskilt användbart: “innemålet”, “slagbasen”, “slagplattan”. Vad skulle vi ha för metaforer för detta, sportsliga eller ej? “Målsnöret”? Nej, knappast. “Stänga dörren bakom sig”? “Ta dig en sup och var som folk”?

Någon som känner till ett bra medicinskt lexikon online (engelska -> svenska)? Har letat förgäves, hittills. Jag har en hel del specialisttermer att brottas med. Här är några.

“Lesion” översätts vanligen “skada” (huvudsakligen i fall av hjärn- och lungcancer). Jag har alltid uppfattat det som ett “ärr” av något slag. Men det måste finnas en exaktare översättning.

“Head and neck surgery” tycks vara en specialitet inom cancerkirurgin. Vad kan det heta? “Kranie-halskirurgi” låter ju lite koko…

“Awake craniotomy” är de där hjärnoperationerna när patienten är vaken och sjunger duett med narkosläkaren. Är det så enkelt som “vaken kraniotomi”?

All hjälp tacknämligt emottagen.

In the spirit of supporting quarantined people across the world, and their mental health, I can’t in all honesty provide exercise modules or boardgames for children. I can only submit to you the thing I know best, which is a basic course in my native language.

Let’s start with the fundamentals. Pronouns. First, the singulars.

Jag [pronounced “yaag”] Usually translates as “I”. Be careful here, though. This pronoun only really applies to poets who were writing in the 1940’s. They had a lot of “jag” to deal with, in relation to bombs falling and their own pitiful existences, never mind contemplating the lone fir tree rooted on the edge of a cliff in the wilds of Dalsland, and what that lone erection said about their own chances of getting laid, or published.

Du [pronounced “dew” without the “j”, sort of] This is “you” – and I mean you – in singular form. Sweden, in contrast to Germany, long ago abandoned the distinction between formal and informal “you”. This “du” is basically the person autofiction is aimed at, someone who buys your book and kind of likes it, but waits anxiously for the next one. Which isn’t coming, is it?

Han [pronounced as in “pan”] Is obviously “he”, the bloke (he has a beard) who bore the brunt of Swedish welfare reforms throughout the 20th century and now spends his time pushing prams and his luck in order to find a space where he can feel at least equal to the incels his daughters are raging about. “Han” feels he is a dying breed but will take up road racing again as soon as this corona thing is over.

Hon [pronunced “hoon”] “She”. I rest my case.

Hen [pronounced “bullshit”] A word meaning “the mother of a chicken”, or “a layer of eggs”. Originally meant as a “gender-neutral” pronoun, halfway between “han” and “hon”, it served for a short while (roughly between 2016 and 2019) as a way for freelances to time-stamp their contributions to Dagens Nyheter and Aftonbladet newspapers, until everyone realised it made no one any the wiser. Now largely out of use.

Det [pronounced as “date” in Birmingham] This is “it”…! The thing many parents call their newborn child before they’ve decided on Knut, or Åke, or Gudrun. Or, the thing some Swedes point to on their abdomen, the letters spelling “Hammarby For Ever” in sickly blue, which has now started itching like crazy. Or, the “it” that should have been their lives, which they abandoned for a life as handball coach for a group of joyously uninterested immigrant girls from Somalia.

Then, the plurals.

Vi [pronounced the way a German would say they’re having a wee] This pronoun, meaning “we”, is of little use to you as it’s almost only employed to refer to “vi svenskar”, i.e. “we Swedes”, among whom you are by definition not included. By way of example, there is a magazine called Vi which relies entirely on the Swedish language and once you are capable of reading it you would still only be consuming articles “they”, i.e. the Swedes, have produced. For “they”, see below.

Ni [pronounced as “knee”] This pronoun (“you”) is exclusively used when talking to groups of Norwegians.

De [pronounced as “day” in Birmingham, but in spoken language almost always pronounced “dom”, as in Cummings] “De/dom”, denoting “they”, is far more broad-ranging in its use than either “vi” or “ni”. In fact, it refers to every people on God’s earth except, obviously, Swedes. Philosophers and sociologists often conceptualize it as “the Other”, a dark, unspoken and at times invisible counter-presence lending particular definition to the concept of “vi”. Romanians, Somalis, Syrians and Danes are often mentioned in this context.

In ‘Swedish Lessons, part 2’: The two genders: indefinite, definite and plural noun forms.    

Så här första dagen efter nedstängningen (där är förresten en annan språkfråga jag ska PS:a här nedan) märks ingen större skillnad. Trafiken på Balls Pond Road, en ganska livlig genomfartsled från Dalston Junction i Hackney och bort till Highbury Corner, skulle jag beskrivit som söndag-plus, eller kanske en lördagseftermiddag under högsommaren. Bussarna är dock allt mer tomma på folk i rusningstid, till skillnad från vad man sett från tunnelbanan. Fotgängarna är färre till antalet också, främst så klart därför att det inte är någon school run morgon och eftermiddag längre. Mest joggare på morgnarna. Många byggarbetare är också kvar på jobben. Men några polispatruller som bryter upp grupper större än två till antalet ser man inte till. Ännu, för det kanske kommer att bli allt sparsammare med folk allt eftersom dagarna och veckorna går.

PS: Jo, språkfråga #136: Än en gång fick jag smäll på fingrarna i korrekturet när jag skrev “ner” i stället för “ned”, som i “nedgången”, “nedför trappan/gatan”, “nedifrån”. Här får jag också en känsla av att det är dialektalt, att “ner” är västsvenskarnas och “ned” är svearnas. Stimmt das?

När blev “timma” till “timme”? Jag sitter och läser svenska böcker och ser genomgående “en timme senare…”, “jag är där om en timme…”. Vid flera tillfällen fick jag rättat från “timma” till “timme” i översättningens korrektur nyligen. Flera onlinekällor säger att man kan använda båda, men svenska Wiki säger att “timma” är “dialektalt”… (?) Så “timme” verkar ha blivit standard numera – hur och när skedde det? För en timme sedan?

Skam till sägandes visste jag inte förrän häromdagen att det, precis som på svenska, är skillnad på egotism och egoism. Det förra är mer eller mindre “självförgudning”, att man anser sig överlägsen andra; det andra ungefär “självupptagenhet”, utan att nödvändigtvis anse sig bättre än andra. Det går inte en dag utan att man lär sig något…

Och så läste jag just en recension av en bok betitlad ‘A History of Solitude’, där man naturligtvis gör skillnad på solitude och loneliness, det förra något man vanligtvis eftersträvar, det senare vanligtvis inte. Men vi översätter väl båda med “ensamhet”? Eller har vi också alternativ? Har hittills inte hittat något, i alla fall.

Så var det kapitlet avslutat, det rättade korrekturet postat. Joseph O’Connors roman ‘Skuggspel’ kommer ut 1 maj, enligt förlaget. Fast jag är inte helt övertygad om omslaget, det är lite retro över det, men det kanske funkar. Den var hur som helst ett nöje att översätta. Inte undra på att O’Connor undervisar i creative writing, för den är oerhört skickligt konstruerad, träffsäkra personporträtt, lite lagom sentimental och lagom ironisk. Och så långt från autofiktion man kan komma.

Det var också lärorikt för en själv. Jag har sagt det förut: min svenska, alltså, cheezus, ibland stapplar den till ganska oroväckande, sluddrar för sig själv, tar gärna en pilsner till, tackar som bjuder. Det första man tappar bort (i ett engelskt sammanhang) är ju reflexiva pronomen, där får jag passa mig noga(*). Att rensa upp och sortera den litterära engelskans många snåriga buskage av adjektiv, och vara lite respektlös i det, en annan lärdom. Och att svenska språkets huvudregel, sedan Strindbergs dagar, är: Keep it simple! Vad nu det heter på svenska.

(*) Detta från SO via svenska.se som förklaring:

“Valet mellan sin och hans/hennes/dess/deras är ett av de klassiska problemen i svensk grammatik. Det har skrivits hundratals sidor om det. Huvudregeln är att sin används när det syftar på subjektet i samma sats. Anders hämtade sin hatt betyder att hatten tillhörde Anders; Anders hämtade hans hatt betyder att hatten tillhörde någon annan (som ju inte kan vara subjekt i satsen). Det finns dock oklara fall. Det viktigaste illustreras av meningen Anders bad Lisa hämta sin hatt. Är det Anders eller Lisas hatt? Meningen är faktiskt korrekt i båda fallen. Klart felaktigt är det dock att (som inte sällan sker) skriva *han fick veta att sin mor var sjuk. Här skulle sin mor vara subjekt i att-satsen, och eftersom sin ska syfta på subjektet kan det aldrig utgöra en del av det. Liknande regler gäller beträffande valet mellan sig och honom/henne/den/det/dem.”

Jag skulle skrivit Anders bad Lisa hämta hans hatt, därför att man då (eftersom båda är korrekta) undviker den tvetydighet som följer av “sin”. Klarhet är allt.

En del har roligt med det här att Dracula i en nya tv-serien spelas av den danske skådespelaren Claes Bang. A class bang är förstås ett dunderbra knull, men det väger också ganska jämnt här. Det finns kvinnor i det här landet (jag känner två stycken) som heter Pippa. Så det så.

Jag själv har kallats allt från “Goonaar” till “Gunner” eller “Gooner” (som i Arsenal) till “Gewnar” eller “Gun” och “Günther” och “Gunther”. Och då ska jag inte prata om efternamnet. “Peterson” är enklast att säga om det inte ska skrivas ner. “Pettersson” kräver bokstavering, och tålamod.

Önskar jag hette Bo Ek.