(Londonboken sid 71ff) Herrejösses, där här är t.o.m. allvarligare än jag trodde när jag skrev boken. Länken här. Promenera på smågatorna bakom trafiklederna. Cykla inte. Ansiktsmask en bra idé. Gå helst inte ut. Titta på vykorten i stället. Vi kommer alla att dö någon gång. Men varför så här?

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.

Det har varit – och är till viss mån fortfarande – lite fram och tillbaka med vad som ska hända med EU-medborgare i UK efter Brexit. Mycket därför att ingen förstås vet vad som kommer att ske den 29 mars kl 23:00.

Men om det nu blir en deal av något slag så kommer alla EU-medborgare, med några undantag, att få ansöka om s.k. settled status. Det gäller framför allt de som är här p.g.a. den fria rörligheten: en blankett att fylla i, förmodligen några bevis på att man betalat skatt och har ett National Insurance number, plus en avgift på £65.

Undantagen är irländska medborgare och de som har Indefinite Leave to Remain (ILR), alternativt Indefinite Leave to Enter (ILE), antingen i form av en stämpel i passet eller ett brev från Home Office. Dessa behöver överhuvudtaget inte ansöka om settled status, men kan göra det om man så föredrar. Det är detta som gäller mig: jag har en ILR-stämpel i ett gammalt pass. Pust, liksom.

Om UK däremot skulle krascha ut ur EU i en no deal så blir situationen mer komplicerad, särskilt för de som är här via den fria rörligheten. Ingen verkar veta (som med så mycket annat) vad som kommer att hända. Vad gäller min egen situation i sådant fall så sitter jag nog ändå ganska säker, vad jag hittills fattat.

En klok människa sa till mig för inte så länge sedan att om Home Office skulle ifrågasätta, eller försöka dra in, ens ILR så skulle det förmodligen strida mot internationell rätt. Det rör sig om internationella konventioner och protokoll, snarare än om enbart UK/EU. Och det låter ganska rimligt, i mina lekmannaöron.

Men osäkerheten finns alltså kvar, i allra högsta grad. Ens känsla av hemhörighet – a sense of belonging – har rubbats i sina grundvalar. Man borde ju inte ens behöva konstatera att man “nog sitter ganska säker”, eller att man hör till de undantag som inte kommer att påverkas något särskilt, eller att man överhuvudtaget belönats med någon slags jävla “status”.

Man vet ju att många britter – i personliga möten, i pressen, på sociala medier – uttrycker grav pinsamhet och kokande ilska över hur EU-medborgare såväl som immigranter i allmänhet behandlats av regeringen under Brexitprocessen. Vi har bl.a. kallats för queue-jumpers, att vi “utnyttjar” och “drar fördel av” EU och våra medborgarskap.

Jag skulle faktiskt också känt mig pinsam och arg, om jag vart som dom. I feel their pain, som det heter.

Torsten Kälvemark väljer Londonboken som en av årets faktaböcker i Aftonbladet idag. Mycket roligt, man tackar. Påpekas ska också att Torsten själv just publicerat en bok, “Katedralen som sprängdes: den ryska kyrkans martyrium 1918-1938“, ett högintressant ämne som jag vet alldeles för lite om. Ska läsas så fort tillfälle ges.

Någon gång under kommande vecka ska jag stänga ner läsarundersökningen och redovisa resultatet. För den som eventuellt inte fyllt i formuläret ännu, gör då gärna det här. Tar bara ett par minuter, helt anonymt. Tjugofyra läsare har redan svarat, ett rätt bra siffra tycker jag.

+ Fick just syn på att Londonboken tagit sig tillbaka in på Bokus topplista för Resor, som nr 9 av 30.

++ För den som är intresserad har jag just lagt upp mina egna ‘Årets 5 böcker’ som en twittertråd @OffHenshallSt

Eller ja, jag kan ju lägga upp Twittertråden här också, för de som inte nyttjar…

Thread: my 5 books of the year. This is for all my 33 followers, as a Christmas thingy (And yes, that includes you, Tanya) (Get your clothes on, for gods sake…!)

C P Söderbaum: The Oblique Place (@Maclehosepress) From intention to execution this says BIG novel (size, themes, style), which is always worrying. But Söderbaum (d. 2015) carries it off and Frank Perry’s translation has big part to play in that. A BIG read, but what a story…

@joekennedy81 ‘Authentocrats’ (Repeater) Sharpness: his pencil tip is only atoms wide + a willingness to watch unspeakable TV & interpret it fruitfully. Not least, mark of an important book, so much flows from it: it gets you fucking arguing with yourself. And others.

Collected Letters of FlannO’Brien,ed.M.Long (@Dalkey_Archive). For true believers nothing much new. But digging down further is both exhilarating (Ibsen’s seven wigs!) and utterly depressing. If I’d known alcohol had that effect I’d never have become a writer, no way.

Freya Klier: Dresden 1919, Die Geburt einer neuen Epoche (@herder_verlag) Old friend on her home town. Wasn’t just Munich happening at the time, the Dresden scene politically/artistically incredibly vibrant and hopeful. A re-conquering of Klier’s past, works beautifully.

Gunnar Pettersson: London: en berättelse om en stad (@naturochkultur) A searing account of hope, betrayal and bad food, delivered with careful panache and hesitant despair. I couldn’t have put it better myself, not even in Swedish. Buy now! https://tinyurl.com/y8osnurl

Fascinerande karta över brottsligheten i 1300-talets London. Mer om projektet här. Cheapside, alldeles bakom St Paul’s, var och är ju särskilt beryktat. Gillar också historien om han som blev irriterad på en sjungande minstrel (eller busker då) och slog ner honom med en järnstång. I know the feeling…

Här är länken till den interaktiva kartan. Glömde lägga in den, sorry.

Och Så Har Vi Ju Då Maeve, Ack Ja. Maeve är liten och rund och går långsamt, hon är säkert inte mer än femtio. Maeve är också den enda i ensemblen jag känner lite grand, jag hjälpte henne hem i ösregnet en gång. Ibland hejar hon på mig, oftast inte. Medan hon går ner för gatan pratar hon alltid väldigt högljutt (hennes dialekt är en West Country burr) med en inbillad samtalspartner och försäkrar dem att hon alltid tar sina mediciner när hon ska och att hennes socialarbetare är så snäll, så snäll. Maeve promenerar omkring lite hur som helst. Hon brukar få en gratis kopp te på puben vid femtiden.

Kvinnan Som Verkar Vara På Väg Utomlands. Jag har nämligen aldrig sett henne utan att hon drar på en resväska, typ kabinstorlek. Hon är liten till växten, strax över femtio kanske, verkar ha bråttom, klädd i svart cape, svarta byxor, svarta boots. Hennes (svarta) hår är burrigt på ett sätt som brukar signalera “Jag sysslar med konstnärliga ting”, vilket understryks av att hon också har sina glasögon i ett snöre om halsen. Nej, förstås inte på utlandsresa, inte så här var och varannan dag. Men vad har hon i resväskan? Det enda jag kan komma på är att hon är frilansande sminkös och har sina burkar och grejer i den.

Han Som Verkar Veta Allting, Men Som Verkar Skita I Allting. Så ser han ut, i alla fall, i mina ögon. Bra över sextio, sparsamt med hår där uppe, täckjacka nu när det är kallt. Fårad, är nog ordet, vad gäller fejset. Han hållning kunde varit bättre, hans skor lite nyare. Yrkesmässigt kan jag inte riktigt placera honom. Kanske statstjänsteman med förtidspensionering p.g.a den där historien om trafikkontraktet, med pengarna som försvann till Jersey. Eller en f.d. rektor för en högstadieskola där “allt det där” hände. Det finns i alla fall någon oavslutad historia här. Han har ofta en tidning under armen. Men har inte bråttom.

Mannen Som Alltid Pratar Så Förbannat Högt I Mobilen. Så högt att jag faktiskt hör vad han säger här inifrån lägenheten, fast det är inte engelska han pratar, möjligen turkiska. Han är rätt kort och satt, och har utan undantag en blekgul nylonskjorta på sig, rätt dåligt nerstoppad i byxorna. Antingen har han massor av blekgula nylonskjortor eller också tvättar han den aldrig. Jag förstår inte varför en del, särskilt män, pratar så förbannat högt i sina mobiler. Det är väl bara att dra upp volymen om man inte hörs? Eller är det något slags maktspel gentemot den man samtalar med (eller samtalar mot, snarare)?

Killen Som Har På Sig De Mest Färgglada Kläder Han Kan Hitta. Han har långt hår, är väl 20-25, rätt lång och smal. Knallgula snickarbyxor. Tröjor och skjortor som liksom är bortom Hawaii. På huvudet någon slags röd eller rosa scarf. Alltid olika strumpor på var fot, alltid våldsamt mönstrade, och så svartvita flip-flops. Han är helt enkelt inkarnationen av The Fashion Student from Hell, och det oavsett vad han egentligen sysslar med, för det vet jag inte. Men jag undrar om han tänkt över själva effekten, dvs att extremt färgglada människor alltid tycks bära inom sig något väldigt, väldigt grått.

Mannen Som Borde Vara Mafioso. Men det är han nog inte. Kortväxt, kring 60, smärt, ser vältränad ut. Och ständigt ursnygga kostymer, ofta blanka; skjortor antingen vita eller diskret färgade, alltid stram slips; blankpolerade skor. Hans uppsyn är bister, för att inte säga aggressiv. Hans blick irrar hit och dit, som om han söker eller är på vakt mot något. Eller någon. Han går snabbt och målmedvetet. En gång satt han framför mig på 38:ans buss och gick av vid Islington Green och direkt in på Tesco – för att köpa mat? Lottokupong? Manövern sa mig ingenting om honom. Och det kanske var meningen.

Det går förbi en massa människor på Henshall Street utanför fönstret där jag sitter och jobbar. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är det en gata mest är till för. Jag skulle sagt att majoriteten är busschaufförer, för just här går de av och på sina skift, och de har en liten lokal om hörnet med kaffe/te-maskin och biljardbord. Men det finns en del återkommande karaktärer, som jag inte alls känner personligen men som kanske borde förevigas i några ord. Möjligen en återkommande serie.

Kvinnan Som Har Skype-Sex Med Sin Pojkvän På Lunchrasten. Hon är väl i 35-40-årsåldern, jag har för mig hon ser lite rysk ut, kallar henne i andanom Ludmila. Hon kommer ut varje vardag från Leroy House, kontorshuset mitt emot, precis sju minuter över ett och sätter sig på muren till parkeringsplatsen utanför. Nej, om det är hennes pojkvän eller sex de pratar om vet jag uppriktigt sagt inte. Men skypar gör hon, för jag har sett en skymt av mobilen när jag råkat gå förbi någon gång. Jag önskar Ludmila all lycka och välgång.

Gubben Som Klär Sig Som En Tioåring (Och Frun Som Inte Säger Något Åt Honom). Han måtte vara minst sjuttio, vitt hår, enorm mage och stapplar fram när han går. Han är sinnebilden för En Gammal Gubbe. Om det inte vore för kläderna han har på sig: såna där låga, kritvita löparskor utan strumpor; ärmlösa, glittriga basketbolltröjor; en sån där liten Adidas axelväska; och – värst av allt – såna där snörda träningsbyxor som slutar halvvägs ner för vaden. Han ser inte klok ut. Hans fru klär sig helt normalt, rätt snygg och parant, men hon har uppenbart inget att invända mot gubbens regressiva, infantiliserade klädval. Eller också har hon det, men vågar inget säga.

Kvinnan Som Alltid Läser En Bok Medan Hon Går. Det slår nästan aldrig fel, varje dag, antagligen på väg till jobbet, kanske 40, något rundlagd, håret i en grånande hästsvans. Det där med att läsa en bok medan man går tycker jag alltid verkar lite riskabelt, särskilt med trottoarbeläggningarna som de brukar vara i den här stan, de är ju rena hinderlopp i sig. Men hittills har hon klarat sig oskadd. Man undrar ju också vad hon läser som är så gripande? De verkar oftast, men inte alltid, vara pocketböcker. Man vill ju gärna tro att det är Engels ‘Anti-Dühring’ eller e e cummings ‘Collected Poetry’, men är kanske bara romanser. Eller ja, bara och bara… Jag kanske borde fråga henne någon gång.

Eller tre i alla fall… Time to fess up. Ta fram Londonboken och rödpennan.

Det mest tandgnisslande hemska felet är på sid 340. Elvis dog 1977, inte 1976. Jag skäms verkligen, inte minst för att just den dagen var så minnesvärd för både mig och vännen Ragnar. Jag har till och med bloggat om det, för fan, här… Som bestraffning får jag utsättas för Tommy Steele’s Greatest Hits, hela dagen.

Det andra är fotnoten på sid 89. Medelinkomsten i London år 2014 var inte alls £26 000, det är en alltför gammal siffra, den låg i stället kring £35 000. Faktum är att om det någonsin blir en ny upplaga så skulle jag nog strukit hela fotnoten, den tillför ju inte så mycket.

På ett par ställen (bl.a. sid 17 i förordet) påstår jag att London är världens mest besökta turiststad. Jag borde kollat bättre. Det finns många olika listor att konsultera i ämnet, men London brukar ligga på allt från andra till sjunde plats. Men sällan eller aldrig etta, för där ligger nästan alltid Bangkok (Bangkok?!)

OK, det känns bättre nu när jag bekänt.

PS: Och om nån hittar fler fel så säg gärna till!

Precis som med Hyde Park härförleden hade jag inte satt min fot på Leicester Square på säkert tio-femton år, förrän i går kväll. Det var ett drinkspartaj med voiceoverkolleger, varom inte mycket ska sägas annat än att, fan vad högljudda voiceovers verkar vara, alla projicerar som om livet hängde på det, man kunde knappt höra sig själv projicera.

Men Leicester Square, alltså. Det finns inga biografer kvar! Jo, dom håller på och bygger om Odeon, som brukar vara premiärbiografen, och så ligger det en Vue på Cranbourn Street om hörnet. Men här brukade ju finnas fyra stycken. Nu är det bara teaterbiljettkiosker och kedjerestauranger och “casino” och så dessa eviga street performers (finns det något mer ledsamt…?)

Och turistigt har det ju alltid varit, men herregud… Det ligger något vilset över turistintensiva platser. Jag tog en sväng om Trafalgar Square också, som ju brukade vara rätt imponerande rent “platsmässigt” så att säga. Nu är det mer som en lekstuga för trottoarmålare och fiolspelare. Selfie Square.

Tips inför Londonresan: undvik.

(PS: Undrar om det finns nån liten kustort i Sverige som heter Undvik?) (Med grav accent alltså)