Idag kommer en rapport från The Sutton Trust och Social Mobility Commission (The G:s referat här) som – för vilken gång i ordningen? – bekräftar vad jag skrev i Londonboken (bl.a. i politikkapitlet s 159ff och i musikkapitlet s 269ff) om hur samhällets högsta poster domineras av privatutbildade män (för det handlar ju huvudsakligen om män).

Särskilt intressant den här gången (se tabellen i artikeln) är hur de tagit upp de två huvudsakliga medelklassidrotterna cricket (43% privatutbildade) och landslagsspelare i rugby (37%), medan landslagsspelare i fotboll bara har 5%, jämfört med 7% för befolkningen i stort. Popstjärnor ligger fortfarande högt, på 30%, och top actors (med vilket jag antar de menar både kvinnor och män) på hela 44%.

Boris Johnsons valkampanj är ju i blåsväder sedan i fredags. En granne spelade in ett våldsamt gräl mellan BJ och hans flickvän tidigt fredag morgon, kallade på polisen och gav sedan inspelningen till The G. Dessutom kan Observer idag berätta att BJ samarbetat nära med Steve Bannon, trots att BJ alltid förnekat detta.

Men det är det där grälet som möjligtvis kan sabba det för BJ. Vilket vore helt enligt den narrativa logiken, dvs att han inte faller på grund av några politiska skäl – det finns inte särskilt många “politiska skäl” hos Johnson – utan helt enkelt därför att han är a complete dickhead. Som alla länge vetat.

Och för övrigt, vill man ha en utmärkt och skarp inblick inte bara i Boris Johnsons värld utan hela den Oxfordutbildade 80-talsgenerationen så ska man läsa Simon Kupers artikel i FT för några dagar sedan. Jag skrev lite om detta med confident superficiality i Londonboken, sid 159ff. (FT-artikeln bör vara gratisläsning, de har två-tre sådana per vecka, tror jag).

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.

Romanen jag översätter – den kommer ut i England i juni, så jag borde kanske inte vara mer specifik just nu – utspelar sig alltså i London i slutet av 1800-talet. En betydande del av handlingen rör Jack the Rippers härjningar under 1888. Här kan jag för övrigt lägga in länken till en intervju i dagens Guardian med författaren till en ny bok, inte om the Ripper, utan för ovanlighetens skull uteslutande om hans fem offer. En av vilka, Elizabeth Stride, var svensk, och göteborgare, för övrigt. Men det visste ni nog redan.

Hur som helst, författaren vill göra gällande, genom sina romanfigurer, att de här ytterligt brutala morden under dessa månader inte bara satte skräck i London, och gjorde staden mer eller mindre folktom på kvällarna, bortsett från poliser. Det har man ju läst om förut. Men han för också fram tanken att London förändrades i grunden och för all framtid som följd, kanske främst för att man aldrig fick visshet om vem The Ripper var. Morden, säger flera av figurerna här, gjorde att staden fick en ny dimension av rädsla, misstänksamhet, farlighet som den inte haft förut. “Det är inte min stad längre” säger någon vid ett tillfälle.

Jag har inte läst tillnärmelsevis så pass mycket om Rippermorden och dess konsekvenser att jag kan uttala mig åt ena eller andra hållet, men jag är ändå lite tveksam till den tolkningen, dvs att de skulle inneburit ett epokgörande skifte i staden själva natur. Med tanke på, särskilt, den våldsamma industrialiseringen och urbaniseringen under det seklet och allt det förde med sig av fattigdom, svält, utarmning, degradering, brottslighet, våld och ond bråd död – varje natt låg över 200 människor och sov på Trafalgar Square – så verkar den tanken lite efterkonstruerad.

Men jag kan alltså ha fel. Kanske var det just personifieringen av skräcken i form av den mystiske, undflyende The Ripper som gjorde skillnaden, en plötslig verklighetens version av de fiktiva motsvarigheterna – Frankensteins monster, Dracula, Mr Hyde och hela gänget – som redan krattat manegen i folks föreställningsvärld.

+ Jag menar, så till den milda grad är jag involverad i översättningen att när jag går och handlar, eller tar bussen in till stan, eller hämtar matåtervinningspåsar på biblioteket, ser jag någon och tänker, ‘Är det han som är mördaren?’

London: 2000 Years of History är en serie som börjar på Channel 5 på tisdag. Och den får man ju slänga ett öga på. Den är i fyra avsnitt, hur långa vet jag inte, så det kan därför bli koncist och bra, eller bara förlita sig på de gamla vanliga rubrikerna och bli trist. En sak jag ska ta som lite måttstock är till vilken grad det blir en genuin “Londonbornas historia” (den intressanta biten, alltså), och detta är något jag tyvärr inte fick med i min bok: nämligen hur de stora kungliga parkerna (Hyde Park, särskilt) brukade vara avstängda för allmänheten långt in på 1800-talet, tills en stor och sällan omskriven gräsrotsrörelse bara rev ner stängslen och grindarna och tog sig in med sina picknickkorgar och cricketbollar och fickluntor. Londons färg är röd, skrev Peter Ackroyd i sin stadsbiografi, men är det kungahusets scarlet eller upprorets blood-red?

(Det där sista, alltså… Ni fattar att ni får sån här bra skit gratis, eller hur? Jag borde egentligen ta betalt.)

Min nya och mycket trevliga bekantskap Olle Katz från Göteborg (vi har gemensamma vänner där) har en fascinerande slags upptäcktsresor på sitt pensionerade schema. Ungefär vart tredje år tar han sig en månad i en utrikes stad i akt och mening att upptäcka, lära känna, ta pulsen, vara nyfiken, se och höra och känna. Han har under föregående år avverkat New York och Paris, och denna februari har han varit i London. Han har nu lagt ut sin dagbok från vistelsen på sin blogg, mycket läsvärt. Glädjande nog hade han en del nytta av min bok, och det är ju alltid intressant att se staden med andras ögon. Och det där med att ta sig en hel månad någon annanstans har blivit en väldigt lockande tanke för mig. Var då, i så fall? New York har jag aldrig varit i, så den står nog högt på listan. Men också Aten. Och Prag. Inte Berlin (för trendigt). Inte Lissabon (för trendigt). Kanske inte heller Paris (för “nära”, i alla avseenden). Stockholm? Oooooh, I don’t know… Warzawa kan jag också tänka mig. Och Shanghai.

Hur som helst: tillbaka till London år 1888…

(Londonboken sid 107ff) Englands cricketlag turnerar Västindien. De senares första innings rätt hyggliga 289. Englands första? 77–all out. Schuttischu! Och det här är laget som ska vinna VM på hemmaplan i sommar, för att inte tala om en Ashes Test mot ärkefienden Australien. Västindien, som upplevt en nergångsperiod under många år, har hittat några fantastiska bowlers. England totalt utspelade.

Brexitmetafor, tänker ni? Jag med. Återkommer närmaste dagarna om den tilltagande paniken. För det är nu den börjar. Sony, Airbus, Bentley, Dyson bland många industrier som nu överger landet. Torypolitiker som uppmanar oss att “Stay calm…”  Å andra sidan kanske cricketlagen i VM inte ens får visum efter Brexit, så att England vinner by default. Vilket numera låter ganska… normalt.

(Londonboken sid 284) Så kan man då få sig till livs hur det nya konserthuset kommer att se ut, rapport här. Och det är ju tjusigt. 288 miljoner pundtjusigt, närmare bestämt, och inget av det ska tas ur allmänna medel. Men det sa dom om den nu övergivna Trädgårdsbron också, i och för sig… Och den ska alltså stå där Museum of London nu ligger, mitt i “rondellen” där London Wall börjar. Muséet i sig ska flytta till Smithfield, men exakt var någonstans där vet jag faktiskt inte.

Jag är alltid lite tvehågsen inför sådana här prestigeprojekt. OK, vem gillar inte “akustisk perfektion”? Vem gillar inte en “snedvriden pyramid”? Vem gillar inte LSO, för den delen? Å andra sidan, vem gillar en “destination restaurant”? Inte jag. Visst skulle man kunnat spendera pengarna på annat och nyttigare, skolundervisningen till exempel, men till sådant oglamoröst hade man å andra sidan inte kunnat attrahera några sponsorer. Så, jo, jag kommer väl att gå dit någon gång i framtiden.

Om ni vill bli deprimerade, läs gärna Simon Hattenstones reportage från LeaveMeansLeave-rörelsens massmöten runt om i landet de senaste månaderna. Fullsmockat överallt, inkluderat London. Bara ordningsvakterna har mörk hudfärg. En atmosfär av “nihilistic sentimentality”. Och en Nigel Farage som blivit en allt mer driven demagog. En andra omröstning? Jag är lika tveksam som Helen Lewis i New Statesman nu i veckan.

+ Owen Jones, en av de mest harmlösa av kommentatorer, blev attackerad av tomtenazisterna – bespottad, slagen –  i eftermiddags efter han hållit tal på demonstrationen för nyval. Finns inga länkar/bilder ännu, annat än på Twitter (@OwenJones84).

+ Militären kommer att “hjälpa till” hålla allmän ordning efter en hard Brexit, länk, särskilt vid gränserna. Det får en ju att känna sig avsevärt tryggare.