På en del löpsedlar i dag står att pubarna förmodligen inte kommer att öppna förrän – jul… Det kommer i så fall att bli svårt för många av de som inte har ett stort bryggeri bakom sig som ägare, som min egen, Lord Clyde (för närmare detaljer, se Londonboken s 256ff).

Tack för alla bidrag till den föregående posten. Nu har jag fått översättningen och har redan satt igång, så det kommer nog att bli lite tystare än vanligt här på bloggen ett tag.

Vi har alltså hittills haft en lektion i svenska och ett kryptiskt korsord. Tredje helgpysslet är en frågetävling om London. Somligt kan man väl använda internets till, men jag har försökt att göra frågorna så svåra att googla som möjligt, förgäves antagligen. En del går att fundera ut via Londonboken, och en del via vad jag tidigare skrivit på bloggen. Rätta svaren efter helgen!

Ny regel: Hålla gärna inne med svaren i kommentarerna tills vidare. Så vi inte blir färdiga för fort, det är ju tänkt att vara hela helgen…!

(1) Vad är skillnaden mellan en apa och en ponny?

(2) I vilken/vilka tunnelbanevagn/ar brukade det vara tillåtet att röka?

(3) Vad heter gatan jag bor på?

(4) Vad heter följaktligen min local MP, dvs vem representerar min valkrets?

(5) På bilden ovan ser man ett räcke i vänstra hörnet på utsidan bussens övre däck. Vad är det räcket till för?

(6) Vad har, på ett makabert vis, Torslanda att göra med London?

(7) Vilken är den enda gatan i City of London som kallas ”[nånting] Road”? (Alltså inte Street, eller Lane, eller Avenue, eller något annat)

(8) Vad har i dag de sju systrarna för släktnamn på svenska?

(9) Det brukar sägas att London inte är en stad utan en samling ”byar och småstäder”. Vem var den förste att påpeka detta?

(10) Varför är Spurs så skit?

“Serendipity” heter det ju. Det råkar sig så att jag just nu läser om Berggren/Trägårdhs ‘Är svensken människa?’ om statsindividualismen och välfärdssamhällets ideologi och allt det andra, och det är återigen väldigt intressant. Så satte jag mig ner med min kvällsmacka för att se vad YouTubes algoritmer tyckte jag skulle titta på i kväll och det första var detta, från Skansen. Sånger om “jag vill hitta fram till mig själv”, “jag vill älska men vara oberoende”, “vi är så konstiga men vi hör ihop”. Liksom Almqvists ‘Det går an’ uppskruvat till elva.

Då slog mig följande. I Berggren/Trägårdh beskriver de naturligtvis utvandringen till Amerika, och alla de motstridiga reaktioner den förde med sig. Svenskar saknar fosterlandskärlek, sas det från konservativt håll. Svenskar saknar rättvisa och ekonomisk trygghet, sas det från liberalt håll. Dessutom får man reda på att den svenska utvandringen på 18-1900-talet var den tredje största från Europa. Men det framgår inte vilka de två första var, fast en av dem måste ju ha varit Irland.

Det finns ett gammalt skämt som säger att en irländsk bumerang inte kommer tillbaka, den bara sjunger sånger om att komma tillbaka. (Som i en klassisk version av ett par gamla vänner här). Men svenskarna sjöng aldrig om att komma tillbaka, vad jag vet. De skapade inte tillstymmelsen till en litteratur om att komma “hem” igen, vad jag vet. De lämnade Sverige – and that was it, end of. Vad jag vet. Jo, det finns hembygdssällskap i Delaware, och svenskrestauranger i Minnesota. Men, jag menar, saknaden saknas.

Det här är av förståeliga skäl något som intresserar mig djupt och brett. En av de saker jag tog upp i Londonboken är ju skillnaden (som kanske inte är så skarp ändå) mellan att komma “bort från” Sverige och komma “bort till” resten av världen. Det är nog mestadels en kombination av båda, som i mitt eget fall. Men nu, med den boken och den Skansen, börjar jag undra om det inte finns en ganska skarp skillnad ändå. Var någonstans, i min coronaisolering, är jag “hemma”, annat än fönstret jag tittar ut genom?

Ian Dury dog 27 mars 2000. Ur Londonboken: “Ian Dury är i mina ögon en av huvudpersonerna på Londons rockscen. Den enda begravning jag gått på där jag inte kände liket personligen var Durys på Golders Green Cemetery i mars 2000. Jag såg honom första gången i början av 70-talet när Kilburn and the High Roads, som de då var, spelade på mitt lördagshäng Dingwalls i Camden Town, där de dök upp var och varannan vecka. Dury var en av de mest kompletta rockmusiker jag stött på, i den meningen att han inte bara var musiker och låtskrivare av rang utan en samlare och arkivarie, en historiker och historieberättare, en krönikör och språkmassör. Det finns ett flertal intervjuer med honom på YouTube, den ena mer fascinerande än den andra. Jag tycker det inte är för mycket sagt att Ian Durys frånvaro sedan dess är en av de största och mest talande förlusterna Londonmusiken drabbats av.”

Så här första dagen efter nedstängningen (där är förresten en annan språkfråga jag ska PS:a här nedan) märks ingen större skillnad. Trafiken på Balls Pond Road, en ganska livlig genomfartsled från Dalston Junction i Hackney och bort till Highbury Corner, skulle jag beskrivit som söndag-plus, eller kanske en lördagseftermiddag under högsommaren. Bussarna är dock allt mer tomma på folk i rusningstid, till skillnad från vad man sett från tunnelbanan. Fotgängarna är färre till antalet också, främst så klart därför att det inte är någon school run morgon och eftermiddag längre. Mest joggare på morgnarna. Många byggarbetare är också kvar på jobben. Men några polispatruller som bryter upp grupper större än två till antalet ser man inte till. Ännu, för det kanske kommer att bli allt sparsammare med folk allt eftersom dagarna och veckorna går.

PS: Jo, språkfråga #136: Än en gång fick jag smäll på fingrarna i korrekturet när jag skrev “ner” i stället för “ned”, som i “nedgången”, “nedför trappan/gatan”, “nedifrån”. Här får jag också en känsla av att det är dialektalt, att “ner” är västsvenskarnas och “ned” är svearnas. Stimmt das?

I Londonboken (s 221ff) skriver jag en del om High Streets nedgång i många stadsdelar, med tillbommade affärer och nedlagda postkontor, men också om dess bitvisa uppgång på senare tid med en massa Poundshops och snabbmatställen. I dag skriver Simon Jenkins intressant om den största High Streetan av dem alla, Oxford Street, och hur den paradoxalt nog verkar överleva, trots ständiga vägarbeten och trafikstockningar, risiga souveniraffärer och billighetskläder.

Men, som Jenkins lyfter fram, det är egentligen de kringliggande områdena som är mer intressanta. Eller, i fallet Marylebone, spektakulärt ointressanta: jag vet ingen stadsdel som är så intetsägande, profillös, anonym. Mayfair och Bond Street hör inte till mina favoritställen heller, med allt sitt upmarket tat. Men Soho har, trots kontorifieringen, en del av sin kvarterscharm kvar. Det har ju blivit post-production heaven numera, jag är ofta där för mina VO-jobb.

Likadant, Fitzrovia på motsvarande norra sidan av Oxford St är en stadsdel jag alltid känt mig hemma i, av någon anledning, kanske för de många utmärkta restaurangerna på Charlotte Street. Och Wigmore Street, lite västerut, parallell med Oxford St, där jag hängde runt mycket när jag undervisade svenska på sjuttiotalet och dit jag ibland styr stegen för konserter på Wigmore Hall.

Men österut, som Jenkins påpekar, är än idag ett av de uslaste områdena i staden, alltså i princip biten mellan Covent Garden och British Museum. Det är som man aldrig kommit över slummen, St Giles, som fanns där i århundraden. Det är märkligt med en del stadsdelar och gator: trots all omplanering, nybyggen och upprensningar förblir de väsentligen vad de alltid varit.

Fick just reda på att Carlton Primary School i Kentish Town hotas av nerläggning, huvudsakligen beroende på låga elevantal, just nu har de bara kring 60% beläggning, och det är ett problem som återkommer över hela Camden under senare år. Lite mer bakgrund här.

Min son gick på Carlton, från fem års ålder till 11, och J och jag satt i skolstyrelsen i nära tjugo år, fram till 2006. Jag var vice ordförande och ledde fastighetskommittén under de ganska briljanta år när New Labour spenderade en massa cash på just skolbyggnader. Som av en händelse överlämnade jag den posten till vår nya styrelsemedlem David Miliband vid slutet av min tid på skolan.

Åren på Carlton gav mig framför allt en enorm respekt för lärare och skolpersonal, som då likaväl som nu alltför ofta jobbar i stark motvind. En allt mer centraliserad politisk styrning av skolorna innebar att de fick allt mindre tid över åt att undervisa och i stället ägna sig åt target-chasing formulärifyllande. Men bra lärare är också finurliga lärare, och de klarade det för det mesta.

Så till exempel tog vi under ett skede emot en mängd flyktingbarn från Somalien, som hade sett sina föräldrar mördas bara några veckor tidigare, de var i chocktillstånd, många elective mutes, de kunde inte ens prata sitt eget språk. Strax efter sin ankomst skulle de ta de nationella SATS-proven, på engelska. Läsförståelse. Skrivprov. Matematik. Vår geniala rektor hittade ett sätt att få dem ut ur slutresultaten, och rädda den heliga “statistiken”.

Titta gärna närmare på skolans webbplats i länken ovan, särskilt den fina videon. Det är så en bra innerstadsskola fungerar, mot många risiga odds, därför att det finns folk som verkligen bryr sig: lärare, personal och föräldrar framför allt. Hoppas nu bara att Carlton får leva vidare, för det förtjänar den.

(Ett litet språkligt PS: Jag var med att tillsätta rektorn Jacquie Phelan 2005. Hon är irländare, som kanske hörs i videon, och som med alla lärare som utbildats där är det obligatoriskt att kunna iriska/gäliska. Det var bara en av de saker som talade för henne, i mina ögon och öron. Det är ett fantastiskt vackert språk.)

Extrembrexitören Mark Francois MP tänker stanna uppe hela natten för att i morgon bitti få se solen gå upp över ett nytt, fritt och oberoende Storbritannien. Prognosen säger i och för sig molnigt och regnigt fram till 8-tiden, men vafan, it’s the lack of thought that counts. Konservativa partiet erbjuder också en uppsättning memorabilia: kökshanddukar, muggar, rockmärken. Kalla det frihetens tingeltangel. The fridge magnet of nationhood.

Som många påpekat ligger det ju en talande – eller snarare, en ganska högljudd – ironi i det faktum att utträdet ur EU sker vid midnatt Brysseltid, dvs klockan 23.00 här över. Snacka om left behind… Om det här förordet till Brexit var ett internt käbbel nere på puben så kommer första kapitlet att bli ett simultanpokerspel med 600 deltagare på La Grande Place i Bryssel där motsidan sitter med nästan alla korten, särskilt som det ska vara klart inom elva månader.

Eller som en match på Anfield mellan Liverpool och Vårgårda IF där bortalagets buss för hemfärden avgår tio minuter in på andra halvlek därför att chauffören inte vill missa ‘På spåret’.

Jag kan inte säga att jag är överdrivet dyster om den här utgången, snarare lite vemodig, och med en del onda aningar om framtiden. Medlemskapet i EU sammanfaller ju ganska lagom med mina år här; jag kom hit ett par månader innan de gick med 1 januari 1973. När folkomröstningen hölls två år senare undervisade jag svenska och en av mina elever hade en PR-firma som jobbade för ja-kampanjen, och han uttryckte aldrig något tvivel om att de skulle vinna ganska rejält, som de ju också gjorde.

Brexiteffekten förtas också en hel del av det faktum att mitt liv är så Londoncentrerat. London kommer liksom att finnas kvar i EU, nästan by default, därför att dess ekonomi och befolkning och livsföring, själva dess “överideologi”, är europeisk och global.

Jag är faktiskt skamligt okunnig vad gäller “resten av England”, särskilt de områden som röstade Leave och kommer att drabbas hårdast av utträdet. Vintern 2018 åkte jag på begravning i Hereford i West Midlands och det var första gången på nästan tjugofem år jag överhuvudtaget satt foten norr om London (jag bloggade om det här). Dessförinnan var 1995 när min sons hockeylag, Haringey Bulldogs U-12’s, spelade en slutspelsmatch i Hull. De förlorade 3-1.

Onda aningar? Främst kanske vad gäller just denna konstighet som kallas England. Vad många fruktar är ju att gränsen mellan London och Resten kommer att befästas ytterligare och att det är Resten som har vunnit första slaget, om än inte kriget. Jag blev just påmind om Walter Bagehots ömsinta kommentar om sina landsmän, “I fråga om ren och sund stupiditet har engelsmännen inga rivaler”, och man får väl tro honom på hans ord. Rutschkanan ner i Little Englandness, ner i det intellektuellt snustorra, emotionellt handikappade, det lika sentimentala som blodtörstiga Yeoman England, ser alltför inbjudande ut. Och konsekvenserna av en sådan brutal känsla av isolering kopplad till en bräcklig, sårbar, aggressiv, nyväckt nationalism är inte svåra att tänka sig.

Det är ingen tvekan om att vi nu förlorat något, och förlorat något stort. England är ett litet land i alldeles för stora kalsonger. Kanske är det ett land litet nog att äntligen kunna finna den “roll” Dean Acheson tyckte de aldrig hittat efter förlusten av imperiet. Fast jag tvivlar på det. England kanske rent av är så litet att det inte ens existerar, som en del radikaler vill hävda.

Hur som helst, jag sitter kvar på min plats här vid fönstret mot Henshall Street. Jag har inte ett utan två permanenta uppehållstillstånd (“You only live twice”, som sagt). Jag existerar i skattelängderna, har mitt NI-nummer, har engelsk pension, har ögonvittnen som kan berätta att jag finns här, bor här, dricker öl här, känner en del människor. Jag köper Guardian varje morgon av Şila runt hörnet och att vi skojar varje morgon om jag behöver en plastpåse till tidningen eftersom hon är väldigt miljömedveten och hatar plastpåsar, och det gör jag med. Jag tycker om det här landet trots att jag vet så lite om det utanför huvudstaden, och min tillvaro här kommer att fortsätta oavsett vad jag, eller landet, än tar sig för.

Jag vet bara att jag tänker resa mycket mer i framtiden, bort från London. Jag behöver – mer än någonsin, känns det som – se annat. Ut härifrån. Ni som läst Londonboken vet att jag lämnade Sverige för Irland och Dublin 1971 för att jag tyckte “Sverige var litet och världen var stor”. Det var inte sant då, och det är ännu mindre sant nu, men känslan lever definitivt kvar. Jag avskyr litenhet, särskilt av den här självpåtagna sorten.

Och, nej, jag tänker inte stanna uppe i kväll. Aldrig att jag skulle låta Brexit störa min skönhetssömn, fattas bara. “Tomorrow is another day”, som den mycket underskattade filosofen Scarlett O’Hara uttryckte det.

Nu ska Transport for London förbjuda påstigning via bak- och mittdörrarna på de “Nya Routemaster”-bussarna (med undantag rullstolsbundna och barnvagnar via mitten). Detta pga att gratisåkandet på dem är dubbelt så högt som på de andra bussarna, TfL förlorar miljarrrder pundare om året på det.

Det är inte det enda problemet med dessa svindyra, förlustbringande och bedrövligt hoptänkta bussar. Mannen bakom designen är någon jag tror jag nämnt förut, Thomas Heatherwick (“The worst designer in the world”, enligt Owen Hatherley; TH låg bl.a. också bakom den dödfödda Garden Bridge).

De här bussarna är trånga, det är lågt till tak, det finns bara tre fönster man kan öppna på var sida på övre däcket så att det blir svinkallt på vintern och bastu på sommaren, och vindrutan på överdäcket kan man knappt titta ut genom, det är så lågt. Dessutom blir motorerna ofta överhettade så de klappar ihop titt som tätt.

Synd egentligen att London gjorde sig av med sina spårvagnar under tidiga 1900-talet. Här, för övrigt, en annan gammal bloggpost om Londons trafiknät.

PS: Heatherwick ligger ju också bakom en av de mest meningslösa konstruktioner jag någonsin sett, The Vessel i New Yorks Hudson Yards. Someone give that man another hobby…

Det finns så många nivåer av ironi i den här historien att det är svårt att veta var man ska börja. Man har satt upp övervakningskameror vid Marx grav på Highgate Cemetary p.g.a. vandalisering vid ett par tillfällen under gångna året. George Orwell skulle fått sig ett gott skratt, påstod någon, men jag är inte så säker på det. Däremot kanske den sedvanliga kinesiska delegationen på 1:a maj kommer att känna sig mer hemma. Får nog gå dit och låta mig filmas någon gång.