Jag åkte alltså ner och tittade på Christos ‘The London Mastaba’ på The Serpentine. Sju och ett halvt tusen oljefat i form av en uråldrig mesopotamisk gravbyggnad. Jag trodde jag skulle få intrycket, liksom, “gloriöst koko-banana, men ändå bara koko-banana”. Det blev faktiskt inte ens det. Den är för det första rätt mycket mindre än jag hade trott. Sedan blev “So what?”-feelingen allt starkare ju mer jag tittade på den. Jag tyckte det var oerhört spännande när han paketerade in Reichstag i Berlin: frågorna och replikerna och bilderna hopade sig. Men här? Tystnad. Alldeles bakom ryggen på mig här ligger ju också ‘Diana Memorial Fountain’, en slags rännsten med ambitioner. Men jag ska inte göra några jämförelser mellan de två.

För övrigt var det här nog första gången på 25-30 år jag satt foten i Hyde Park. Jag har kört bil genom den många gånger, men inte gått omkring där sedan någon utomhuskonsert med jag-minns-inte-vem-det-var, fast måste ha varit tidigt åttiotal.

Jag tog för givet att Londonboken skulle trilla ut från DN:s “Tio bästa böckerna just nu” efter att under tre veckor gått från 6:a till 8:a till 10:e plats. Men icke, den klamrar sig faktiskt kvar på 10:an när v.24-listan publiceras idag (hittar dock ingen länk online). Visst är det roligt och hjärtevärmande, men också aningen förbryllande. Jag får nog ta och läsa den nån gång. Alltså inte bara skriva den, menar jag.

* Av anledningar jag inte behöver gå in på just nu söker jag i Libris och annorstädes efter svenska skönlitterära böcker som blev översatta till ryska och utgivna i Sovjet, särskilt under tidsperioden 1917 till, säg, efter kriget. En av dem var Frank Hellers roman (utgiven där 1926) Den tusen och andra natten, som översattes av ingen mindre än Osip Mandelstam. Kunde Mandelstam svenska…?!? Nån som vet?

* En av Flann O’Briens korrespondenter (se föregående post) var svensken Gunnar Rugheimer, som då arbetade på Raidió Teilifís Éireann i Dublin. Jag hörde först talas om Rugheimer när jag gjorde några radioprogram på BBC R3 i början av 90-talet, och förstod att han var en imponerande figur. Men varför finns det knappast något alls skrivet om honom i Sverige, inte ens en Wikipediaartikel? Vilket liv! Hjältemodigt arbete med flyktingar under kriget, en oerhört framstående figur inom anglosaxiska medier, särskilt tv. Läs runan i Telegraph från 2003 så får ni se.

* Det har varit två dagars pandemonium i parlamentet kring debatterna och omröstningarna om överhusets många amendments till Brexitlagstiftningen. Idag marscherade alla SNP-ledamöterna ut ur underhuset i protest mot att knappt någon tid blev över att debattera och rösta om devolutionsaspekterna. Det verkar mer och mer luta mot en mjuk Brexit, någon slags Norgevariant, och extrem-brexitörerna kommer till slut att få den dolkstötslegend de alltid trängtat efter.

Jonathan Coes recension in New Statesman här.

Thomas Nydahl skriver en mycket fin recension av Londonboken på sin blogg ‘Nydahls kustvandringar’. Thomas tar bl.a. upp det där med undertitelns “en berättelse…” och påpekar att det så klart handlar om en mängd olika berättelser inordnade under den singularitet som är mitt eget perspektiv.

Faktum är att när jag funderade på olika titlar slog det mig att man kunde kalla den “OM LONDON (inte existerade skulle det vara jävligt svårt att uppfinna den)”… Men den ratades på ett tidigt stadium. Undrar varför.

Men det där med perspektivet är värt att dröja vid. En ämnesindelad bok som den här avspeglar naturligtvis sådant som alltid intresserat mig vad gäller London, där jag hållit mig informerad under åren, där jag visste på ett ungefär vad jag ville ta upp, var källorna fanns och vem jag eventuellt ville prata med.

För man skulle ju kunna resonera, som en del också gjorde medan jag höll på, att en bok om London uppbyggd på det här viset skulle fått plats för andra ämneskapitel också. Klädmodet, till exempel, som särskilt sedan 60-talet varit en mycket londonsk företeelse, med dynamiken mellan street fashion och haut couture som gällt sedan dess.

Men mode är alltså inte något som intresserar mig i särskilt hög grad. Skulle jag gett mig på det skulle det nog blivit lite, vaskamansäja, krystat… det skulle känts framforskat, skoluppsatsigt, snarare än en ledighet och nära-till-hands-känsla i förhållande till materialet som jag försökte få fram. Modet får alltså någon annan berätta om.

En mycket bra profil av Horace i Svenskan av Malena Rydell och Sam Sundberg, bland annat detta:

Efter tolkskolan vidtog litteraturstudier vid Stockholms universitet. Men Horace Engdahl kunde aldrig nöja sig med att låta kursplanen diktera studierna. Han lade märke till att många diskussioner bland kurskamraterna kretsade kring marxistisk teori, ett ämne han inte behärskade. Därför begav han sig en januarimorgon 1974 till VPK:s bokhandel och frågade om de hade några böcker av Karl Marx. Det hade de, och han köpte samtliga.

Med tiden växte projektet, han bättrade på sin tyska, djupdök i Hegel och den logiska positivismen, och fem år senare var han, med egna ord, “fullärd i marxistisk teori”.

“Nöja sig” = orkade inte med. “Diktera” = fattar inte. “Köpte samtliga” = kvitto, plus avdrag.

Här står Horace avslöjad som den Wikipedia-intellektuell han är, avant la lettre. Inget djup, bara luttrad och självsäker ytlighet. Ingen insikt, bara förståelse. Han har aldrig lyssnat på vår kloka Gertrude Stein: “Remarks are not literature”

Helgen gjord! Londonboken har tagit sig in på sjätte plats i DN:s tio bästa böcker just nu, valda av tidningens kritiker. Det här tarvar ett glas på Lord Clyde om en stund. Nån som hänger med?

“Rest in a three-piece suit”, vill man ju gärna önska honom. Kanske då dags att återuppliva min gamla bloggpost om hur den svenska titeln på ‘The Bonfire of the Vanities’ kom att bli… tja… om ni vill påminna er…

Nu när jag tittar in på topplistor som Bokustoppen då och då så slås man ju av mängden självhjälpsböcker de innehåller, in emellan deckare och Lena Andersson. Det är “Hur man förstår världen” hit och “Ät dig till en sexig åldring” dit… Är detta något relativt nytt, eller? Och vad kommer det sig? Vi kanske känner oss särskilt hjälplösa just nu.

Om man tittar på Storbritannien så är det, som nästan alltid, memoarer och biografier som dominerar. Vilket också det säger en hel del. Det händer ofta att man introducerar utländska författarskap genom att först och främst ge ut en biografi, för det är bara när man tillägnat sig The Life som man kan ta sig an The Work.

Med andra ord, det första man måste fråga är inte “Hur/vad/varför skriver du?” utan “Vad är du för en jävla typ, då?”

För er som står och väntar i bibliotekskön följer här en text som inte kom med i boken, om London och drogerna. Kanske kan vara bra att veta.

(more…)