Torsten Kälvemark väljer Londonboken som en av årets faktaböcker i Aftonbladet idag. Mycket roligt, man tackar. Påpekas ska också att Torsten själv just publicerat en bok, “Katedralen som sprängdes: den ryska kyrkans martyrium 1918-1938“, ett högintressant ämne som jag vet alldeles för lite om. Ska läsas så fort tillfälle ges.

Någon gång under kommande vecka ska jag stänga ner läsarundersökningen och redovisa resultatet. För den som eventuellt inte fyllt i formuläret ännu, gör då gärna det här. Tar bara ett par minuter, helt anonymt. Tjugofyra läsare har redan svarat, ett rätt bra siffra tycker jag.

+ Fick just syn på att Londonboken tagit sig tillbaka in på Bokus topplista för Resor, som nr 9 av 30.

++ För den som är intresserad har jag just lagt upp mina egna ‘Årets 5 böcker’ som en twittertråd @OffHenshallSt

Eller ja, jag kan ju lägga upp Twittertråden här också, för de som inte nyttjar…

Thread: my 5 books of the year. This is for all my 33 followers, as a Christmas thingy (And yes, that includes you, Tanya) (Get your clothes on, for gods sake…!)

C P Söderbaum: The Oblique Place (@Maclehosepress) From intention to execution this says BIG novel (size, themes, style), which is always worrying. But Söderbaum (d. 2015) carries it off and Frank Perry’s translation has big part to play in that. A BIG read, but what a story…

@joekennedy81 ‘Authentocrats’ (Repeater) Sharpness: his pencil tip is only atoms wide + a willingness to watch unspeakable TV & interpret it fruitfully. Not least, mark of an important book, so much flows from it: it gets you fucking arguing with yourself. And others.

Collected Letters of FlannO’Brien,ed.M.Long (@Dalkey_Archive). For true believers nothing much new. But digging down further is both exhilarating (Ibsen’s seven wigs!) and utterly depressing. If I’d known alcohol had that effect I’d never have become a writer, no way.

Freya Klier: Dresden 1919, Die Geburt einer neuen Epoche (@herder_verlag) Old friend on her home town. Wasn’t just Munich happening at the time, the Dresden scene politically/artistically incredibly vibrant and hopeful. A re-conquering of Klier’s past, works beautifully.

Gunnar Pettersson: London: en berättelse om en stad (@naturochkultur) A searing account of hope, betrayal and bad food, delivered with careful panache and hesitant despair. I couldn’t have put it better myself, not even in Swedish. Buy now! https://tinyurl.com/y8osnurl

Äggmont, av J W Goethe

Beetroothoven:s ‘Pastaorale’

Thomas Mannagryns roman ‘Josef och hans bröd’

För att inte tala om samma författares ‘Svindlaren Felix Krulltårtas bekännelser’

Sigmar Polkegris

Friedrich Hölderlinssoppa

Günterrine Grass: ‘The Tin Drumstick’

Mozartkulor (eller var han österrikisk? fuck it, tyskspråkig, då’rå…)

Giacomo Meyerbeer

Lucas Cranachark den äldre

Ingeborg Bachmann-Turner Overdrive (ok, den har inget med mat & dryck att göra, jag tyckte bara den var rolig) (sorry)

OK, do your worstest…

De två första frågorna jag inte fattat: Har dom fortfarande kvorum nu när Jayne S har avgått? Har hon verkligen “avgått” – eller “ställt sig vid sidan av”, som The Three Stooges?

För att parafrasera Sara Danius, de har uppenbarligen aldrig slått upp “getting your shit together” i ordboken. Och det ser väl mer och mer otänkbart ut att Akademien får ta hand om Nobelpriset nästa år, och tur det är nog det. Låt kungen avskeda hela gänget, ge priset till Vitterhetsakademien, och låt en helt ny Akademie hyra några rum på Västerlånggatan för att sköta ordböcker och stipendier. Enough is enough.

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…

Först Arnault, sedan Aznavour. Varav den senare ju är den flerfaldigt mer intressanta människan. Jean-Kladd är bara en Tartuffe+Münchausen som i sin nuvarande figuration berättar mer om det samhälle han kunde frodas i än han gör om sig själv. För där finns ju inte särskilt mycket att hämta, amirite…?

Jag har däremot alltid varit en stor beundrare av Aznavour, och tycker som Bob Dylan att han var en av de främsta performers som någonsin stått på en scen. Och det där med “Frankrikes Sinatra” tycker jag bara är korkat. Sinatra var ett geni som aldrig skrev låtar. Aznavour var ett geni som skrev låtar, jag menar “Il faut savoir” och massor därutöver.

Brexit, herrejösses. Det kommer nånting. Endera dagen.

Thomas Nydahl har just påbörjat en serie om Merseysound på sin blogg Kustvandringar. Den är värd att följa, inte minst för mig själv, eftersom jag kanske äntligen kan komma fram till en någorlunda slutgiltig ståndpunkt om Adrian Henri, Roger McGough och Brian Patten och allt de åstadkom. Min inställning har varit neutral, blandad med en viss – möjligen orättvis – misstänksamhet mot performance poetry, alltså en utpräglat deklamatorisk och slagfärdig stil som tenderar att strikt höra-till-sin-tid och därför åldras aningen brutalt. Jag vet inte. Kanske färgas den inställningen av att Författarförlagets Tidskrift (där jag var perifert inblandad en tid i början av 80-talet) en gång planerade trycka ett urval av John Cooper Clarkes texter (i både original och översättning). Men vi fann att i trycksvärta på papper – i motsats till en röst på scen – bara dog texterna. Helt livlösa. Utom all räddning. Men, som sagt, jag är mer än villig att låta mig övertygas om att så inte alltid är fallet!

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)

Fabio Stassi: “Luffarens sista dans” (Brombergs 2014; övers. Olov Hyllienmark) Jag fick den här Chaplinromanen av Olov när vi träffades i Stockholm i april och den har sedan dess legat och blinkat förföriskt åt mig i den olästa bokhögen. Häromdagen öppnade jag den och slöt mig i dess armar, och vi har praktiskt taget legat kvar i sängen hela tiden sedan dess… Stassi lyckas med något som är notoriskt svårt i romaner, att skriva en (världs)känd persons buktalarprosa i första person. Och jag tror han lyckas framför allt därför att han kapar så många band till den biografiska autenticiteten och gör en slags verklighetsskröna (en re-imagining, för att använda en sliten fras) av Chaplins liv. Eller snarare, hans tidiga liv, innan den herostratiska berömmelsen kom att välsigna och förbanna honom. En trolsk, komisk, politisk, riskfylld roman på smidig och lyhörd svenska. Tack för några underbara timmar, Olov! (Ja, alltså, jag menar inte så, alltså… Som läsning, alltså…)

Maebh Long (red.): “The Collected Letters of Flann O’Brien” (Dalkey Archive Press 2018) Jag har inte läst varenda bokstav i den här 600-sidiga brevsamlingen, utan har dykt ner i den lite på måfå var och varannan dag. Det här är naturligtvis ithe ag ithe* för oss flannianer, fattas bara annat. Gapflabben är många under läsningen, inte minst hans sanslösa insändare till Irish Times i slutet av trettiotalet; som resultat gav tidningen honom vad som skulle bli den mångåriga krönikan ‘Cruiskeen Lawn’. Men här finns också sorgligheter, inte minst kopplade till hans allt svårare alkoholism, och hans eviga problem med att få förlagen att ge ut hans romaner. Ett av vad jag anser är hans tre mästerverk (jämte just ‘Cruiskeen Lawn’ och debutromanen ‘At Swim-Two-Birds’), nämligen romanen ‘The Third Policeman’, kom inte ut förrän sex månader efter hans död 1966. Det var ett liv allt mer präglat av nedgång och patos, men det var också ett livsverk av himlastormande komik. (Hans två ovan nämnda romaner finns f.ö. i fina svenska översättningar av Magnus Hedlund).

*Frasen är en irisk översättning av gefundenes Fressen… Jag älskar Google Translate! Fast om man slänger in ithe ag ithe att översättas till engelska så blir det “eat eating”. Och jag menar, warum nicht?

Joe Kennedy: “Authentocrats” (Repeater Books 2018) Det här är en djup och bred kritik av “the populism of the centre” med vilken mittenliberaler söker och omfamnar en påstått folklig autenticitet, om så inom politik eller populärkultur eller de nya formerna av naturskrivande. Det yttrar sig enligt min mening som mest flagrant i, kalla det Blaircentristernas omtanke om den Brexitröstande “vita arbetarklassens” så kallade legitimate concerns vad gäller invandringen. Och även om boken naturligtvis är utpräglat engelsk i sina referenser så finns massor av paralleller med Sverige. Kennedy debuterade 2016 med fotbollsboken “Games Without Frontiers” (som jag skrev om här). Med den här nya boken är JK på god väg att bli en av våra skarpaste och mest läsvärda kulturkritiker. Rekommenderas starkt. (Läs en bra och mer utförlig Guardianrecension här)

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017) Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.

Johan Erlandsson: “Desertörerna” (Carlssons 2016) Det här är en bok jag blev tvungen att läsa efter Matthew Sweets “Operation Chaos” i våras (se här). Där Sweet i mycket följer spåren ut ur Sverige och bort mot det sinnessjuka Schlaraffenland som var EAP och Lyndon LaRouche, håller sig Erlandsson i huvudsak till Sverige, och gör det på ett föredömligt vis. Här får man en mycket bättre bild av de oerhört varierande öden och personligheter som desertörerna utgjorde, vad gäller deras politiska eller opolitiska motiv, vad gäller deras vilja och förmåga att anpassa sig till det svenska eller deras nära nog orubbliga alienering gentemot sin nya hemvist. Likaså får man en mer detaljerad bild av det svenska politiska spelet, och hur det förändrades över tid, bakom mottagandet av desertörerna, relationerna med USA, osv. Det var en märklig tid, som jag själv fick se en del av (se länken ovan) och Erlandsson har gjort den all rättvisa.

Nästa omgång sommarläsfrukter inkluderar Fabio Stassis roman “Luffarens sista dans” i Olov Hyllienmarks översättning, som ser mycket lovande ut.