Romanen jag översätter – den kommer ut i England i juni, så jag borde kanske inte vara mer specifik just nu – utspelar sig alltså i London i slutet av 1800-talet. En betydande del av handlingen rör Jack the Rippers härjningar under 1888. Här kan jag för övrigt lägga in länken till en intervju i dagens Guardian med författaren till en ny bok, inte om the Ripper, utan för ovanlighetens skull uteslutande om hans fem offer. En av vilka, Elizabeth Stride, var svensk, och göteborgare, för övrigt. Men det visste ni nog redan.

Hur som helst, författaren vill göra gällande, genom sina romanfigurer, att de här ytterligt brutala morden under dessa månader inte bara satte skräck i London, och gjorde staden mer eller mindre folktom på kvällarna, bortsett från poliser. Det har man ju läst om förut. Men han för också fram tanken att London förändrades i grunden och för all framtid som följd, kanske främst för att man aldrig fick visshet om vem The Ripper var. Morden, säger flera av figurerna här, gjorde att staden fick en ny dimension av rädsla, misstänksamhet, farlighet som den inte haft förut. “Det är inte min stad längre” säger någon vid ett tillfälle.

Jag har inte läst tillnärmelsevis så pass mycket om Rippermorden och dess konsekvenser att jag kan uttala mig åt ena eller andra hållet, men jag är ändå lite tveksam till den tolkningen, dvs att de skulle inneburit ett epokgörande skifte i staden själva natur. Med tanke på, särskilt, den våldsamma industrialiseringen och urbaniseringen under det seklet och allt det förde med sig av fattigdom, svält, utarmning, degradering, brottslighet, våld och ond bråd död – varje natt låg över 200 människor och sov på Trafalgar Square – så verkar den tanken lite efterkonstruerad.

Men jag kan alltså ha fel. Kanske var det just personifieringen av skräcken i form av den mystiske, undflyende The Ripper som gjorde skillnaden, en plötslig verklighetens version av de fiktiva motsvarigheterna – Frankensteins monster, Dracula, Mr Hyde och hela gänget – som redan krattat manegen i folks föreställningsvärld.

+ Jag menar, så till den milda grad är jag involverad i översättningen att när jag går och handlar, eller tar bussen in till stan, eller hämtar matåtervinningspåsar på biblioteket, ser jag någon och tänker, ‘Är det han som är mördaren?’

Tack till Håkan för the heads-up. Ord&Bild har en serie kallad ‘Digitalt jubileumsbibliotek’ varav n:r 3 är redigerad av Mattias Hagberg och innehåller en essä jag skrev 1991 1990, ‘Slumpens långa arm’, om konspirationsteorier. Jag höll på med sådant i den vevan, bl.a. också en engelsk version i form av en radiodokumentär för BBC Radio 3, ‘Cock-up or Conspiracy’ (pdf)

När jag ögnade igenom essän just nu tänkte jag att den naturligtvis skulle sett helt annorlunda ut idag. En hel dimension – internet – fattas ju. Men ändå tycker jag mycket av resonemanget fortfarande gäller. Här är frågan: är det en grad- eller väsensskillnad? Har internet förändrat konspirationsteoriernas själva natur eller har det bara förstorat och fördjupat vad där redan fanns? Svar inlämnas senast fredag e.m.

De andra essäerna i urvalet ser också mycket läsvärda ut.

Riktigt ordentligt sjumilaroligt att min gamle vän Frank Perry i kväll vann The Bernard Shaw Prize 2019 för sin översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Helt och hållet välförtjänt, han är en enastående översättare. Frank är på sätt och vis bättre på svenska än jag är, i den meningen att han via det engelska verktyget ser saker i svenskan jag inte sett: färgnyanser, tonskiftningar, ekon. Men så är det ju också med alla bra översättare. (Det lite vingliga fotot är mitt, för övrigt)

Det var ett tungt besked som kom på WhatsApp i morse. “Torsten Kälvemark är död”. Han blev 77 år. Jag mailade med honom bara för några veckor sedan. Han hade just skickat mig sin senaste bok, den fascinerande och skrämmande ‘Katedralen som sprängdes – den ryska kyrkans martyrium 1918-1938’ (Artos 2018) Han hade en imponerande meritlista: som vass skribent på AB:s kultursida; som författare till böcker i ämnen som ofta rörde Ryssland och Baltikum, om så historia, politik eller kultur; som ofta anlitad sakkunnig i exempelvis högskoleutbildningen; och naturligtvis som bloggare på Tidens tecken (se länklistan).

Jag lärde känna Torsten 1989 när han kom hit som nyutnämnt kulturråd; han blev en av de bästa vi haft på den posten, faktiskt. Han stannade till 1992 och de åren sammanföll med Alvar Alsterdals sista tid som pressråd (1983-1991). De två fann varandra kongenialt sällskap, de delade en mängd intressen, inte minst religionskultur (om nu något sådant finns) där Alvars mångåriga fascination med judaica hade många beröringspunkter med Torstens djupa kunskaper om, och engagemang i, den ortodoxa kyrkan. Det blev Torstens och min vemodiga uppgift att anordna minneshögtiden för Alvar i St Bride’s på Fleet Street.

(För övrigt, Torsten beskriver sin vänskap med Alvar i en mycket fin kommentar till ett inlägg från 2009 här)

Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Torsten så tror jag det blir “seriös”. Vilket som vi alla vet inte är detsamma som “solenn”, “högtidligt allvarlig”. Jag menar det snarare som att han inte bara visste vad han pratade om, utan han visste det djupt och passionerat. Kunskap och insikter utgjorde en slags befrielse, rentav en källa till glädje. Vilket kanske är något att ta fasta på i dessa tider.

(Jag ville inte lägga upp den här posten förrän Torstens död blivit “officiellt” bekräftad, vilket nu skett i Aftonbladet med Åsa Linderborgs fina runa, och säkert annorstädes också, vad det lider)

+ Här några minnesord i DN av Maria Schottenius och Olle Svenning.

+ En understreckare i SvD om Torstens sista bok.

Leonardo, Head of the Madonna. Länk.

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.

Till skillnad från inkompetenta chefer som någon måste betala för att bli av med, så är Frostenson åtminstone utan tvivel en kompetent poet. När det gäller “svenska språkets renhet, styrka och höghet” kan hon springa i cirklar kring Akademiens tre nyinvalda ledamöter (som må ha andra meriter, men vars inträdestal tyvärr var bitvis plågsam läsning för en stilistiskt och grammatiskt känslig själ).

Detta från Malte Persson i dagens Excessen. Parenteser kan döda.

The Triumph of Dulness

In vain, in vain,—the all-composing hour
Resistless falls: the Muse obeys the Pow’r.
She comes! she comes! the sable Throne behold
Of Night Primeval, and of Chaos old!
Before her, Fancy’s gilded clouds decay,
And all its varying Rain-bows die away.
Wit shoots in vain its momentary fires,
The meteor drops, and in a flash expires.
As one by one, at dread Medea’s strain,
The sick’ning stars fade off th’ ethereal plain;
As Argus’ eyes by Hermes’ wand oppressed,
Closed one by one to everlasting rest;
Thus at her felt approach, and secret might,
Art after Art goes out, and all is night.
See sulking Truth to her old cavern fled,
Mountains of Casuistry heaped o’er her head!
Philosophy, that leaned on Heav’n before,
Shrinks to her second cause, and is no more.
Physic of Metaphysic begs defense,
And Metaphysic calls for aid on Sense!
See Mystery to Mathematics fly!
In vain! they gaze, turn giddy, rave, and die.
Religion blushing veils her sacred fires,
And unawares Morality expires.
Nor public flame, nor private, dares to shine;
Nor human Spark is left, nor Glimpse divine!
Lo! thy dread Empire, CHAOS! is restor’d;
Light dies before thy uncreating word:
Thy hand, great Anarch! lets the curtain fall;
And Universal Darkness buries all.

Alexander Pope, The Dunciad (1728-1743)

En liten nyårsenkät, om ni inte har något annat för er. Detta från vännen Frank, som nyligen mailade mig dessa två versioner musik under ovanstående rubrik. Det handlar om ‘Bach’s Harpsichord Concerto no. 1 in D-Minor BWV 1052’, den ena spelad på piano av Helene Grimaud, den andra på cembalo av Jean Rondeau.

Många intressanta frågor kommer med i spelet här. Det viktiga är att man lyssnar igenom båda till slutet, för det är så mycket som händer ju längre in man kommer. Frågan är alltså: vilken version föredrar ni?

Obs: Ljudkvaliteten hos Grimaud är inte lika bra som hos Rondeau.

Jag ska ta min an en romanöversättning som nästa större projekt, detta så fort jag får slutmanuset någon gång in på nyåret. Nose to the grindstone, alltså, i ett antal månader framöver. Jag har pratat med kollegor om olika aspekter av jobbet, för det var en hel del år sedan jag senast ägnade mig åt översättning (1991, närmare bestämt, med Hanif Kureishis ‘Förorternas Buddha’)

En av de saker som ofta dykt upp i samtalen är att man får förhållandevis hyggligt betalt, tack vare avtal och vad man kanske kan kalla våra kulturella konventioner, men att det också är ett otacksamt jobb. Detta främst i bemärkelsen att recensenter sällan eller aldrig kommenterar själva översättningen, dess kvaliteter eller brist på kvaliteter. Jag har själv lagt märke till det, och tycker det är beklagligt, främst av två anledningar.

Den ena är att den svenska kulturen av förklarliga skäl är så beroende av att ha en betydande kår av duktiga översättare från alla världens språk att deras arbete uttryckligen borde erkännas, i synnerhet i recensionerna, dvs tas på det allvar de förtjänar, om så bara med en mening eller två. Och detta absolut inte bara som en slags “gest”, för den andra anledningen är att sådant är oerhört betydelsefullt för översättarna själva: positiva omnämnanden ger, av förståeliga skäl, större chanser till mer arbete. Så enkelt är det.

(För övrigt, det där med att recensenter skulle ha svårt att bedöma översättningens kvalitet om man inte behärskar originalspråket stämmer egentligen inte: jag tog upp det för några månader sedan här)

Nu ska jag också säga att det verkar vara lika tunt med sådana språkliga bedömningar i den brittiska litteraturkritik jag läser. Men brittisk kultur är förstås inte lika beroende av översättningar och översättare som till storleken mindre kulturer som vår (more’s the pity!). Enda undantaget är kanske poesiöversättningar, ett av de få områden där översättare uppskattas och värderas, både här och i amerikansk kritik.

Vilket i sin tur leder till det faktum att man i engelskspråkiga medier mer och mer kommit att ta upp debatten inom den akademiska specialitet som sedan ett par årtionden går under namnet Translation Studies: jag tänker särskilt på författaren och översättaren Tim Parks många bloggposter i ämnet i NYRB, senast här. Kanske borde de mer teoretiska aspekterna av översättning också omfamnas av svenska kritiker? Det vore en möjlig väg in mot en djupare förståelse.