Om det nu heter det på svenska… Jag har alltid varit lite ambivalent i det här ämnet och jag tycker Ash Sarkar idag har vettiga resonemang i frågan. Handlar det till slut om kolonialism eller bara “sad try-hards”? Det är frågan man nånstans måste försöka avgöra, menar hon.

Egentligen handlar det om raka motsatsen till Zappa i GAIS-tröjan: kvalitet dras ju till kvalitet. Jag tycker för det mesta att kritiken mot appropriering är skitprat: att manliga författare inte bör porträttera kvinnor (annat än i förbifarten, så att säga) och vita d:o ska inte försöka beskriva svarta människors erfarenheter, osv. Det är som om Franz Kafka skulle sagt ”Jag vet ju inget om hur det är att vara skalbagge, så jag tar och skriver en deckare i stället”, eller som om Flaubert skulle valt att skriva ”Monsieur Bovary”. Absurt.

Mer ambivalent är jag exempelvis kring approprieringsdebatten i Tyskland (den gäller framför allt filmskapare) där ena sidan säger att enbart f.d. östtyskar kan och bör porträttera livet i det forna DDR, medan motsidan säger ”Absurt!” Och det är ju absurt, på sätt och vis, för med generationernas successiva utdöende skulle det till slut inte förekomma några böcker/filmer alls om Östtyskland.

Men jag tycker ändå de förra har en poäng, inte för att det handlar om DDR i sig utan för att det handlar om den mycket speciella, och för utomstående på många vis unimaginable, typ av diktatur som rådde där – delvis i sina uppenbara, fysiska manifestationer men framför allt i hur östtyskarna internaliserade diktaturen. Det är det som är något av det mest fascinerande när man läser om den tiden, men på samma gång är det naturligtvis en internaliseringsprocess som rimligen inte går att förstå på djupet om man inte upplevt den eller sett den på nära håll.

Däremot kan jag tänka mig en mer direkt kritik mot andra approprierade uttrycksformer, särskilt kläder, frisyrer, språk, mat och liknande. Ni kommer ihåg Mannerströms “chicken curry”…? Något liknande hände med Jamie Oliver nyligen när han försökte laga något som hette “jerk rice”, som ingen västindier någonsin hört talas om. Men ta också något sådant som vår nya kulturminister Amanda Lind och hennes dreadlocks. Jag har sett att hon kallats “hippie” och annat, men har det hörts några röster om just detta med kulturell appropriering? Kolonialism eller bara “a sad try-hard”? Hade detta hänt här över tror jag åtminstone det skulle blivit, tja, “debatt”.

Det är, som Sarkar antyder, ett sånt där ämne som både kan vara fullkomligt, plågsamt irrelevant samtidigt som det kan ha den djupaste historiska, kulturella och politiska betydelse. Om man vill ha reda på vilket det handlar om bör man alltså i första hand fråga dem som blivit approprierade.

Eller Two much information…

(1) Jan Myrdal om sitt sexliv. Jag menar, verkligen, don’t go there. Trehundranittionio sidor. Var det ingen alls på Norstedts som… sa nåt?

(2) Bret Easton Ellis gnäller om Twitter. Under titeln White. Återigen ett respektabelt bokförlag, på vilket en andäktig tystnad härskat.

En god vän skickade det här fotot härom dagen. Det ska vara väldigt berömt, men jag hade varken sett eller hört talas om det tidigare. Det gjorde ett oerhört intryck på mig eftersom jag ju håller på att översätta en roman om det intima förhållandet mellan de två. Så mycket större intryck därför att det är en ögonblicksbild, snarare än porträtt. Irvingfiguren andas så mycket karisma, t.o.m. här. Stoker var alltså så pass mycket mer storväxt.

Och det fick mig att tänka på att mitt i största allmänhet “visuella sinne” är ganska underutvecklat, så har jag i alla fall alltid uppfattat det. Det hade knappt gått upp för mig att man kunde googla på foton på dem, eller på Ellen Terry, eller allt det andra som förekommer i boken. Jag är usel på att ta fotografier. Folk ser ofta saker i bilder som inte gått upp för mig. Jag tycker förstås om konst lika mycket som the next person, men känner mig alltid liksom i underläge.

Jag är prosamänniska, skulle inte kunna skriva en dikt om mitt liv hängde på det. Varmed jag då menar bilder-i-ord, inte prosametaforer. Likadant tror jag inte jag skulle kunna skriva filmmanus, men jag älskar radio, röster, mikrofoner. Mina sinnen är på det stora hela narrativa, inte visuella – och jag inser att det är en ganska skranglig distinktion. Jag hör bättre än jag ser. Det har till viss mån också med tempo att göra: berättelsens väg vs. intryckets plats.

Hur som helst, om detta låter som svammel, skyll på Brexit.

(1) Har svenskan någon motsvarighet till substantivet winterbourne? OED definierar så här: “An intermittent stream, such as those found in chalk or limestone districts, which flows only in winter or at long intervals”. Ett vattendrag som ligger torrt på sommaren?

(2) För den händelse någon vet något om bomullsspinnerier… Två slags arbetare på dessa kallades “doffers” och “pressers”. Återigen OED: ”Doffer” = ”A worker who removes the full bobbins or spindles”. ”Presser” = ”One who works a press of any kind – “press-bar” = the presser in a knitting machine, which drives the barb of the needle into the groove of the shank”. (Gillar det där sista, för övrigt: The Groove of the Shank. Låter som ett soulband c:a 1974)

(3) Avd. Hjärnan-står-still. Vad har vi för roliga uttryck för “aldrig i livet”, alltså typ pigs might fly, when hell freezes over, Twelfth of Never, osv.

Det här kommer säkert att bli en återkommande serie, allt eftersom översättningsarbetet fortskrider. Jag skulle vilja be min abnormt lärda och bevandrade läsekrets om en del tips angående några kniviga svenskspråkiga spörsmål jag stöter på efterhand. Tre till att börja med:

1) Känner någon till en etnolog/folklivsforskare som specialiserar sig på troll och vättar och älvor och liknande? Jag vet att det finns etnologiinstitutioner i både Lund och Stockholm, men jag vill inte slänga iväg ett mail på måfå, bara. Hellre då någon specialist.

2) Om någon känner till Tarot cards, som på svenska ska vara “tarokkort” – vad heter “The Hanged Man”-kortet på svenska? Är det så enkelt som en direktöversättning, bara?

3) Till sist ett ord jag använde i Draculaposten häromdagen: “Gothic”, som man absolut inte kan översätta med “gotisk”, det är ju något helt annat. “Gothic” anspelar ju på specifikt “Gothic fiction” i engelskspråkig litteratur från 1700-talet och framåt (se Wiki för detaljer). Vilken är då den gängse översättningen?

Både i forskningssyfte och för nöjes skull spenderar jag helgen med att läsa Bram Stokers roman ‘Dracula’ (1897). Dels är den förstås ett ledmotiv i romanen jag översätter (Stoker baserade mycket av Greven på Henry Irving) och dels för att senviktorianismens High Gothic är en litterär och konstnärlig genre som aldrig stått särskilt högt på dagordningen för mig. Och kommer nog inte att göra det i fortsättningen heller.

Jag skulle väl inte kallat boken ett mästerverk, som en del vill göra, men Stoker var utan tvekan en driven och skarp berättare. Greppet att använda olika perspektiv och “källor” – huvudpersonernas dagböcker, tidningsreportage, osv – är välfunnet och effektivt, och han bygger upp historiens rörelseenergi ruskigt skickligt. “Ruskigt” i den meningen att det faktiskt är ganska ruskigt ibland, även för oss som inte har särskilt mycket talang för att känna rusk.

Men, herregud, det huvudsakliga intrycket är ju… att Sigmund Freud knappast kunde dykt upp vid ett lägligare tillfälle än han gjorde, i den här vevan. Som med så mycket annat Gothicry är den här romanen, hela vägen igenom, en sjudande kittel av sexuell ångest, lidelse, hämningar, lössläppthet. You hardly know where to look, som min svärmor brukade säga när det dök upp något snuskigt på tv.

En av de mest berömda scenerna beskriver hur Jonathan Harker under sin inledande vistelse på Draculas borg har en mardröm (som inte är en mardröm) om tre vällustiga systrar som närmar sig hans fastbundna kropp med öppna munnar och blottade gaddar och stönande trånanden och trånande stönanden, tills Greven kastar dem åt sidan och vrålar:

“How dare you touch him, any of you? How dare you cast eyes on him when I had forbidden it? Back, I tell you all! This man belongs to me!”

Varvid ens reaktion liksom blir, “If you say so, ducky, but do be gentle won’t you?” Freud hade fanimej att gräva i, den saken är klar.

En annan intressant aspekt av romanen är ju att den ingick i en samtida genre som kallades för “invasion novels”, där ondskefulla européer kommer till Storbritannien för att suga blodet ur stackars oskuldsfulla engelska skönheter som Lucy Westenra och Theresa May. Tack och lov att de fick kål på honom till slut. Så att säga.

Ni kanske kommer ihåg Jim, han med revolutionen? Om inte, påminn er här. Jim dog i förrgår, hjärtattack, helt plötsligt. En vemodig dag sedan jag fick reda på det. Han var nog en av dem jag pratat mest med här i huset, gammal kolgruvarbetare, sedan på järnvägen nere vid Waterloo, aktiv i den brittiska filialen av en militant amerikansk socialistorganisation.

Det här huset är alltså vad som kallas ett “boende” på svenska. 55+ sheltered housing. Bra, billigt, rätt centralt. Så sånt här – döden, alltså – händer förklarligt nog titt som tätt. Men det märkliga – eller egentligen inte så märkliga, när allt kommer omkring – är att de är fantastiskt diskreta med att bära ut liken. Det sker nattetid, antar jag. In the dead of night.

Och det är här den jäkla översättningen kommer in igen, för det är hiskligt massa Dracula med i handlingen. Vad man än vill säga om romanen så är den oerhört evocative (ett ord jag finner rätt knepigt att översätta, för övrigt) vilket ju också visade sig i det där med Jack the Ripper härförleden. Var skall väl detta sluta? Om ni hittar mig med massa vitlök i munnen så vet ni alla fall var ni ska börja leta.

Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.

Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.

Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.

När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:

“I am Ellen Terry”.

Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.

Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.

Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.

Jag tog mig, för ovanlighetens skull, ähem, en pint på Lord Clyde vid femsnåret idag. Välförtjänt, tyckte jag. Jen bakom baren hade valt som bakgrundsmusik en runda Beatlesklassiker, som faktiskt fick mig att titta upp då och då, och minnas. Men så kom det till “And I love her” och Geoff, som satt med en kompis vid ett av de höga borden, sa: “This is shite, Jen, can we have something else?” Och Patrick, som alltid går omkring i rosa kortbyxor om det så är vinter, vår, sommar eller höst, instämde: “Yeah, fucking rubbish…!” Så Jen satte på Paul Simon och “50 ways to leave your lover” i stället. Genialt. Den damen förtjänar en medalj. Men hur har det kommit sig att dessa pubens regulars, dessa genomsnittlighetens genomsnittligheter, om inte salt of the earth så i alla fall jordens hushållsostar, har blivit så fientligt inställda till The Beatles? Vad har vi förlorat? (Eller vunnit. Jag föredrog alltid Stones).