Svärdottern hittade dessa för inte så länge sedan när hon jobbade ett skift i en charity shop – och jag undanber mig alla klipska kommentarer om att det är där de borde fått stanna kvar, tack så hemskt mycket.

Det är alltså den brittiska fanklubbens ‘Elvis Monthly’, tre av dem från 1964-65, en från 1967 och en från 1973. Redaktör för de fyra första var legendaren och eldsjälen Albert Hand, den sista Todd Slaughter, mannen som var den sista att filmas tillsammans med Elvis, på Indianapolis Airport i juni 1977, några veckor före Kungens död.

De är alla fängslande, komisk och tragikomisk läsning. I numren från mitten av sextiotalet är det genomgående temat att man ojar sig över att Elvis får så lite air time på brittisk radio och på Radio Luxemburg – detta i sur och butter jämförelse med The Beatles, framför allt. Fast problemet var ju – som man också motvilligt erkänner förvånansvärt ofta – att Beatles just då producerade högklassig musik, medan Elvis hade sin absolut lågklassigaste period vad gäller både musiken och filmerna, de förra oftast spår hämtade ur de senare, fjantmusikaler som ‘Viva Las Vegas’ och ‘Girls, Girls, Girls’.

Ett annat återkommande tema är just klagomålen på att Col Parker inte lät Elvis ta sig an “riktiga”, seriösa filmroller som skulle visat upp hans avsevärda skådespelartalanger, ett påstående som förstås aldrig heller leddes – eller kunde ledas – i bevis. Han var ju en fantastiskt träig skådis, vilket dock ibland skapade ett slags oavsiktlig Verfremdungseffekt, som i några av de tidigaste filmernas porträtt av alienerad ungdom.

Politiken, vidaste mening, ligger också som en lite skorrande grundton under alltihop. Men ibland smäller det till. Sista numret ägnas nästan helt åt en resa fanklubben gjorde det året, ‘Destination USA ’73’, under ledning av Todd Slaughter och där bl.a. Expressens Sten Berglind deltog. Det blev en lång och strapatsrik resa till Tupelo, Memphis och Graceland, Las Vegas för att se Elvis in residence på Hilton Hotel, och till sist Los Angeles. Därifrån flyger de tillbaka, trötta men nöjda, till London. Det vill säga, alla utom två:

“…as we lost Eric our courier, and Dusty, one of our passengers. They stayed on to join the Cambodian Free Fighters – if you can get ‘Elvis Monthly’ in the Far East, fellas, keep ducking those bullets and we’ll see you soon.”

“Cambodian Free Fighters” bör alltså vara en tidig föregångare till Cambodian Freedom Fighters, om jag förstått det rätt. Hur som helst, det är själva tonen av rapport-från-en-skolresa i kombination med hårdnackad antikommunism som gjorde läsningen, och den dåtida Elviskulten i sig, så märklig, i alla fall så här på avstånd. Den får en också att känna sig otroligt gammal.

Lite semester. Detta från början av 70-talet. Randy Scruggs är son till Earl Scruggs, mannen som tog 5-string banjo dit Segovia tog den nylonsträngade gitarren. Ungefär. Randy spelar den klassiska Black Mountain Rag, men lyssna framför allt på vad hans lärare har att säga, inte bara gymnastiklärarens replik i rubriken utan om franskalärarinnans förklaring av faux pas. Det är Randy Scruggs tillstånd jag alltid försökt sträva mot. Klassiskt.

Det går som bekant inte att kommentera på DN om man bor i utlandet, så jag lägger in den här i stället. Agnes Lidbeck skriver idag en fin text om en resa genom den engelska litteraturens landskap och människor och klädskåp. Men hon undrar hur en ‘Brexitlitteratur’ kommer att se ut. Jag kommenterade, förgäves, så här:

“En ‘Brexitlitteratur’ finns faktiskt redan. Jonathan Coes ‘Middle England’ (2018) och John Lanchesters ‘The Wall’ (2019) är två nyliga exempel som båda klassificerades som Brexitromaner av en praktiskt taget enig recensentkår. Kritikern Joe Kennedy skrev dessutom 2017 en intressant analys, ur vänsterperspektiv, av det då gryende fenomenet, här: https://newsocialist.org.uk/the-brexit-novel/ “

Så nu vet ni det.

Jag har länge sökt ett exemplar av Fredrik Silverstolpe/Göran Söderströms ‘Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960’, utgiven av Stockholmia 1999 (Libris). Den finns nästan aldrig på vare sig antikvariat.net eller bokborsen.se. Rönnells berättade idag att de hade ett exemplar för ett par år sedan men det köptes nästan omedelbart. Det finns ett exemplar på British Library, men det är så ofta redan utlånat att jag praktiskt taget gett upp den vägen. Fråga: när sådan efterfrågan finns, varför i hela friden ger man inte ut en ny upplaga? Fredrik Silverstolpe har tyvärr gått ur tiden. Göran Söderström, idag 85, finns fortfarande i livet vad jag förstått, men jag har inte hittat någon kontakt till honom. Är det nån som vet mer om det här?

Det har varit 16 juni 1904 hela dagen idag, som vanligt. (Bortsett från att det också råkar ha varit Fars Dag och, jo tack, jag åt en underbar lunch med sonen, jag tog pannstekt kummel). Men som varje Bloomsday på senare år känner jag att ögonblicket kommer allt närmare för min tredje läsning av ‘Ulysses’. Första gången var jag väl 16-17 och fattade inte då hur man läser den, bara att jag föll pladask för inledningen.

STATELY, PLUMP BUCK MULLIGAN CAME FROM THE STAIRHEAD, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed. A yellow dressing gown, ungirdled, was sustained gently-behind him by the mild morning air. He held the bowl aloft and intoned:

— Introibo ad altare Dei.

Hur man läser ‘Ulysses’, och än mer ‘Finnegans Wake’, fattade jag först några år senare. Det var för att jag tog med mig en annoterad upplaga av den senare när jag flyttade till Dublin 1971, något av det klokaste jag någonsin gjort (särskilt vid tjugo års ålder…) Låt saker passera förbi, läs gärna högt-i-andanom, lyssna på musiken, smaka på orden.

Fast det handlar heller inte om att vara läsare i konventionell mening, utan snarare åskådare och åhörare. De är som sådana där tavlor man måste blindstirra på för att se vad de föreställer. Först när man tagit ett eller ett par steg bakåt börjar historien berätta sig, det är då man börjar se och höra.

Jag läste om ‘Ulysses’ nån gång mitten på 90-talet, och det börjar alltså bli dags igen. Det ligger en gammal amerikansk pocketupplaga i någon av lådorna i garaget. Jag tror tiden är inne.

Dr John är död. Under långa skeden av mitt liv var Loop Garoo min nationalsång. Ett av de riktigt stora originalen.

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle skriva och lägga upp det här, och kommer kanske att ångra mig. Men, skit i det, för det finns ett principiellt resonemang bakom det hela som jag tycker är, ähm, inte oviktigt.

Jag fick just avslag på en ansökan om treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Jag är, och jag menar detta uppriktigt, varken särskilt förvånad eller besviken. Anledningen – både till beslutet och min reaktion – är att det absolut främsta kriteriet SVFF anlägger är att man ska kunna uppvisa en någorlunda regelbunden produktion, särskilt under perioden från när man senast fick stipendium. Och det kriteriet blir desto viktigare ju större stipendiet i fråga är; se närmare förklaring här (pdf).

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att min bokproduktion varit särskilt regelbunden, annat än kanske alldeles i början: 1980, 1982, 1985, 1987, 1995, 2000 och 2018. Så jag tycker faktiskt beslutet är fair enough. Sådana är reglerna, och har dessutom alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag har aldrig varit bra på att få stipendier och det har alltså sina randiga skäl just i dessa rutiga orsaker.

Å andra sidan kan man fråga sig om en författares produktionstakt borde vara det allra första kriteriet, det som brädar allt annat? Min åsikt är att, jo, det är en viktig aspekt av saken därför att det berättar mycket om ens professionalism, commitment och litterära utveckling. Men det är också ett slående kvantitativt, mekanistiskt och Fordist sätt att se på kulturproduktion.

Och det inte bara för att det synsättet väljer att helt bortse från hur en individs ekonomiska och yrkesmässiga situation kan se ut, som i mitt eget och många, många andras fall. Utan också, kanske framför allt, för att vi numera lever i en helt annan kulturproduktiv värld än vi gjorde på t.ex. 1980-talet.

Det är, som allom bekant, en av de mest prekära arbetssituationer som finns att vara fri yrkesutövare nu för tiden, och inte bara för att det allmänna ekonomiska läget är som det är. Frilansjobben blir allt färre och arvodena stagnerar. Man skär ner på kulturbevakning och artikelutrymme, allt färre think pieces, väldigt lite facklitteratur recenseras. Man kan inte längre “profilera sig” analogt, den tiden är svunnen. Alla kan inte skriva deckare.

Kort sagt, det kostar på att skriva en bok. Om man inte har stipendium.

SVFF:s produktionskriterium är nog förvarbart, än så länge. Men jag undrar om det inte redan nu börjat gnissla betänkligt mot den verklighet vi kulturproducenter lever i.

Recension följer. Och så detta som hälsning till en av mina läsare:

Bytte just svart bläckpatron i min printer och som alltid undrade jag om det kommer en vacker dag när vi kan göra oss av med dessa åbäkiga, plastkrångliga, djupt analoga pjäser som står där och surrar uppgivet nere på golvet under skrivbordet, till förmån för något mycket behändigare och digitalare. Jag menar, med the internet of things och 5G och alltihop: när ska det bli lättare att skriva ut grejer? Som man ju fortfarande måste göra då och då, kvitton till skattmasen, bland annat.

+ Förresten undrar jag om de inte bara är till för att sälja bläckpatroner… Den jag köpte i morse kostade drygt sexton pundare. Var det inte förr i världen att de “brände in” texten på nåt sätt? Kanske en väg att gå (tillbaka)?

In other news… Med tanke på föregående diskussion påminde mig någon just att jag faktiskt själv redan skrivit min autofiktion, Gunnar Pettersson (arbetstitel) (pdf). Fast det kanske inte räknas som fiktion eftersom vartenda ord är sant.

Under min veckoliga genomgång av svensk press hittar jag i SvD ett antal utdrag ur Ulf Lundells nya bok “Vardagar 2”. Som:

“Talmannen, svettig i Reaganpannan/ föreslår nu på fredag att Löfven ska bli statsminister/ Tror jag inte mycket på/ Det blir extraval”

Eller:

“Det har varit och är fortfarande drev/ Akademien/ Det är så djävla dumt och överdrivet alltihop (…)/ Jag har gått och svurit åt skiten/ Alla drev är lika”

Jag inser att svaret på frågan är “Nej, inget skämt”, men det tog mig en avsevärd stund att komma fram till det. Och det ligger faktiskt en liten, liten misstanke kvar hos mig att det trots allt handlar om satir, fruktansvärt elak i så fall.