Book news… Jag fick just en avräkning på Londonboken från förlaget. Fram till 1 april 2019 – alltså första året, i princip – sålde den 1,105 ex i pappersupplaga och 245 ex som ebok. Det tycker jag är ganska hyggligt, för att vara en bok av mig: kalla det att luta sig mot kiosken, snarare än välta den. Fast jag är lite förvånad också, för jag trodde det skulle vara något jämnare säljsiffror mellan papper och ebok. Men så kanske det inte funkar. Intressant är också att försäljningstopparna, så som de är, verkar sammanfalla med recensioner och omnämnanden i pressen. Legacy news gäller fortfarande.

DIY news… Jag håller på att rigga upp en tillfällig, provisorisk ljudstudio i en lite avskild del av lägenheten. Samlar ihop gamla lakan att klä väggarna med, mattor på golvet och ett tjockt, ljuddämpande draperi framför. Vilket involverar IKEA-prylar. Vilket involverar svordomar. Särskilt när man upptäcker att borret slutat fungera, stendött batteri. Vad de närmast kommande inspelningarna gäller ska jag återkomma till. Men en baktanke är att jag kanske också ska sätta igång med lite podcasts, som jag länge funderat på. Lite småintervjuer, några upplyftande föredrag, inga märkvärdigheter.

Acting news… Jag har fått min andra skådespelarroll! Den första var för nästan jämnt tre år sen, jag skrev bl.a. om det här. Men det gällde en berättarröst, det här är riktig what’s-my-motivation real deal. Jag ska spela ett troll i en animerad Netflixserie för barn som heter ‘Hilda‘. Ett troll, alltså. Jag gjorde klart för dem att jag inte har någon som helst skådespelarbakgrund, men det hjälpte inte. Ett troll. Min erfarne vän Cedric Smith mailade just och gav mig följande ovärderliga råd: “Most of these cartoon things require a certain pumped up ‘stakes are high’ response. They seldom say, could you step back off that a little?” Det tror jag på. Och agerar därefter.

Jag anser att mycket av kritiken mot att ge det till Peter Handke är self-serving whingeing.

Litteraturpriset är alltid politiskt, ibland mer eller mindre explicit (Pasternak, Solsjenitsyn) och ibland helt enkelt by default, dvs man “bortser” från det politiska och gör därmed priset ännu mer politiskt. Man kände mycket väl till Tokarczuks kritiska inställning till Polens nuvarande politiska väg och man kände (minst) lika väl till Handkes ställningstaganden visavi Serbien, men man lägger ingen vikt vid det i bedömningen av deras litterära kvalitet. Vilket i sin tur gör att den litterära bedömningen väger allt tyngre i politiskt hänseende. Det är denna infinite loop av politiskt/opolitiskt, som gör Akademiens arbete så tragikomiskt att iaktta utifrån.

(Ni som eventuellt följer mig på Twitter känner igen det följande från igår). Som de flesta andra har jag sedan ungefär femtonårsåldern läst, uppskattat och t.o.m. beundrat författare vars politiska inställning jag avskyr: Wyndam Lewis, Ezra Pound, L-F Céline, Knut Hamsun, Ernst Jünger, och listan kan göras längre. Det är en kluvenhet – och ett ansvar – man måste lära sig att handskas med som läsare under det modernistiska/postmodernistiska tidevarvet (och det här går ju mycket tillbaka på själva modernismen, se t.ex. Fredric Jameson och andra inom ‘Fascist Modernism’-skolan). Jag tycker både Tokarczuk och Handke, båda klart politiska val, båda lysande författare, förtjänar sina priser.

Att då börja gnälla när priset går till någon vars politiska ställningstaganden man inte håller med om – att gnälla på Handke men inte på Tokarczuk – är i mina ögon ett hyckleri av drastiska dimensioner. En av vår tids stora charlataner, Slavoj Žižek, citeras mycket riktigt i The G idag: “This is Sweden today. An apologist for war crimes gets the Nobel Prize while the country fully participated in the character assassination of the true hero of our times, Julian Assange”. Till vilket svaret måste bli “Oh, fuck off, Noddy!” Bara detta att se en rent juridisk process som “karaktärsmord” säger ju allt man behöver veta om den mannen. Det hög tid för honom och för många andra att grow the fuck up.

Inte så konstigt har mycket av mina tankar senaste veckorna kretsat kring – inte Brexit så mycket, för just nu är lugnet före stormen som börjar med EU-mötet 17-19 oktober och vad som kommer att utspela sig fram till Hallowe’en, och därefter med nyval – utan mer kring den där egendomliga närläsningen av mina gamla böcker jag gjorde i samband med eboksutgivningen på Publit.se.

Det här kommer alltså att bli lite self-indulgent, men det skiter jag i. För de av er som läst böckerna kanske det kan ha ett visst intresse. Och så är det ju helg. Jag tänkte beta av dem med några korta tankar kring varje, i kronologisk ordning, så får vi se var vi hamnar.

Nattsvärmaren (1980) är, och känns som, och förblir, en debutroman. Och inget fel i det alls. Intrigen är rätt snäv – utspelar sig över en helg, den proletariserade akademikern Pauls eskalerande missnöje med Sveriges Kommunistiska Förbund (“SKF”, geddit?) – men tillåter ändå att jag kunde pröva min röst, göra stilövningar, laborera med olika nivåer, första/tredje person, osv. Jag tycker, handen på hjärtat, att det funkar bra. Vad jag hade glömt var hur ganska oattraktiv jag gjort huvudpersonen, Paul, han är inte alldeles lätt att gilla. Det är ett plus, i mina ögon.

Reträtten (1982) Roman nr 2 var jag liksom mest “nervös” inför att läsa om igen. Den fick utmärkt kritik, vann pris, jag fick träffa Torsten Petré. “Vad var det för del på den då?” frågar den åldrade cynikern i en. Eftersom ambitionen var betydligt högre så blir min autokritik därefter. För den har svackor: sjukdoms-/hallucinationssekvensen är för lång, slutscenerna i Salò kunde arbetats ut mer. Vad jag gillar med den är den övergripande strukturen, beskrivningarna av Italien (jag gjorde ungefär samma resa sommaren 1981) och det “filmiska” som följer därav, och framför allt att jag inte försökte vara rolig. Och det är inte det lättaste för mig.

Idiotikon (1985) håller ännu, tycker jag. En “författares anteckningsbok”, kallades den, på lite mindre än 100 sidor. Vissa saker stegrar jag mig inför: att jag kallar mitt utlandsboende för “exil”, en del alltför rigida resonemang om grammatik, osv. Men det är en bok som kändes, och fortfarande känns, helt nödvändig för mig. Mest handlar den om förlust: av människor, av språk, av minnen, av hållpunkter. Och den fick fina reaktioner, inte bara kritiken utan läsare som hörde av sig, jag tror det är den bok jag fått mest och bäst läsarreaktioner på. Och omslaget är fräckt.

Vad skall kungen göra nu? (1987) Min tredje roman. En del recensenter hyllade den, andra (dvs Nils Va-hette-han i Expressen) avfärdade den, mest för att “den handlade om kungen”. Jag blev lite överraskad när jag nu läste om den, för jag tycker den är skitbra! Som med Reträtten, det är först strukturen, the narrative arc, som det heter på skrivarkurserna; plus en hysteriskt snabb resa genom Sveriges historia från 1799 till 1987; och ett klimax – tronpretendentens möte med Carl XVI Gustaf på Slottet – som jag inte tror jag skulle kunna bättra på, om jag så gjorde det själv. (Och här är ju en film! Med samma skådis som spelar alla rollerna från Stum-Joel till Axel Cory! Helt givet! Where do I sign…?)

Endast propagandan är sann (1995) En essäsamling, huvudsakligen bestående av texter jag hade publicerat i Moderna Tider (Göran Rosenberg-eran) och de flesta utökade. Det intressanta är egentligen året den kom ut, för övervägande andelen artiklar handlar om “den offentliga berättelsen”, hur den demokratiserats och splittrats upp i offentliga/privata/alternativa versioner, från Kreugeraffären till Palmemordet – detta alltså 1995, just i början av interneteran. Essäerna har alltså både den oskuldsfulla fräschör man kan vänta sig, och den dödsdömda optimism om nätets befriande kraft som ju inte är lika självklar längre. Intressanta anakronismer + eviga sanningar, skulle jag sagt.

En annan sak jag inte kom ihåg var att jag baserade en del figurer i romanerna på verkliga människor, och att de – signifikativt nog? – alla var kvinnor. Veronica i Nattsvärmaren, Catherine Hogg i Reträtten, Gunilla i Vad skall kungen… Om de bara visste. Men det vet de ju inte.

Boken om Gustaf Ericsson, Mannen som kom tillbaka från de döda (2000) kommer säkert också i eboksformat rätt snart framöver, det är bara saker som behöver ordnas innan det händer (inte minst att den är ganska rikligt illustrerad, vilket tydligen kräver andra ebokstekniker). Iakttag denna rymd, som det heter.

Så jag kör ett reklaminslag i stället. Senaste par veckorna har jag alltså ägnat mesta tiden åt proceduren att få ut fem av mina gamla böcker i eboksformat, en plan jag planerat alltför länge. Nu har det skett…! Kors i taket. Tretton rätt på tipset. GAIS fixar oavgjort. Elvis lever.

Detta har skett tack vare att jag till slut hittade en mycket kunnig och bra person att fixa det åt mig, Daniel Åberg, som jag inte nog kan rekommendera i sådana här sammanhang. Allt har gått snabbt, smidigt och till rimlig kostnad. Min uppgift under processen bestod i att korrekturläsa de Worddokument som producerades av OCR-skanningen av böckerna. Jag har alltså korrläst gamla böcker som jag knappt bläddrat i sedan de kom ut för (respektive) 39, 37, 34, 32 och 24 år sedan.

Det är en känsla jag inte kan kalla annat än… profoundly weird. Att känna igen, att inte känna igen. Ofta överraskad, aldrig uttråkad, ibland tandgnisslande kritisk (men inte särskilt ofta, faktiskt). Lika ofta glatt förbryllad: vem är det som skriver här…?! Var i hela friden kom den tanken, det resonemanget ifrån? Hur mycket hade jag rökt eller krökt när jag skrev den meningen…?

Hur som helst, de fem böckerna finns nu att ladda ner. Allt detta ska komma på boksidan under den stora rumstering jag planerar inom snar framtid, men jag tänkte jag kan likaväl lägga upp en länk här och nu. Den går via Publit och min s.k. “bokshop” (inga eftergifter åt angliseringen här, minsann!) där allihopa finns på ett ställe. Men de finns också på Bokus och AdLibris, där priset skiljer sig några kronor upp eller ner.

[Röst från bak i rummet: You need a tagline, a tagline…!!] OK, här har du böcker billigare än din tandborste! Och dom går att läsa! Till skillnad från tandborsten! Sort of…

Det är som bekant något särskilt tillfredsställande med totala sågningar av böcker som förtjänar det. Lydia Wilsons nermontering (pdf) av den notoriske Max Blumenthals ‘The Management of Savagery’ i TLS är ett praktexempel, inte minst för att hon också får med en råsop mot förlaget, Verso.

Utan Enoch Powell ingen Boris Johnson? Läs gärna Ferdinand Mounts recension i senaste LRB av en nyutkommen biografi över den gamle rasisten. Powell, alltså. (Gratis, fast man behöver registrera sig, tror jag)

Jan Stocklassa skriver i The G idag om sin Palmebok, som kommer på engelska i oktober. Jag ska inte orda så mycket om den, annat än att konstatera att han inte nämner något särskilt om sin mordteori, dvs att Alf Enerström skulle varit den som sköt. Ska bli intressant att se om JS ändrat något i det avseendet i den engelska versionen.

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.

Det här är tänkt att handla om Ebbe Carlsson, av skäl jag ska återkomma till, men jag tänkte ta en omväg via Herman Melville, vars tre mest berömda noveller jag läst nu på sistone, och det med eskalerande beundran: ‘Bartleby, the Scrivener’, ‘Benito Cereno’ och ‘Billy Budd’.

Melville sägs ofta, och rättvist, vara upptagen av “laddad mångtydighet”, en författare “who sets incompatible necessities into colliding proximity”, som introduktören till min inköpta volym, Peter Coviello, uttrycker det. Och han gör det här via tre huvudpersoner – advokaten/berättaren i ‘Bartleby’, den amerikanske sjökaptenen Amasa Delano i ‘Benito’ och Billy Budd själv – som alla delar ett grundläggande och avgörande karaktärsdrag: oskuldsfullheten. Adjektiven Melville gärna återkommer till är godtrogen, hederlig, guileless (sveklös), blithe (“Exhibiting kindly feelings toward others”, enligt OED).

Men detta, märk väl, utan att de för den skull går över i naivitet, långt mindre ren dumhet, något som på sätt och vis skulle gjort dem medskyldiga till det som händer dem. Det är just bristen på naivitet som gör det så intressant med dessa figurer: deras (över)känslighet. De anar alltid oråd, de känner på sig att det ligger fara och lurar, men slår hellre bort sin misstänksamhet än göder den. Så här skriver Melville t.ex. i inledningen till Kap 19 och Billy Budds ödesdigra förhör med Kapten Vere och Claggart:

“Now when the foretopman [Budd] found himself in the cabin, closeted there, as it were, with the captain and Claggart, he was surprised enough. But it was a surprise unaccompanied by apprehension or distrust. To an immature nature essentially honest and humane, forewarning intimations of subtler danger from one’s kind came tardily if at all”.

Melville är alltså det självklara ursprunget till en återkommande figur i den amerikanska romanen: “the innocent abroad”. Man hittar den framför allt i Henry James, men också (eponymt) hos Mark Twain, hos Hemingway, Dreiser och många andra. Liksom Melville är de oerhört ambivalenta gentemot dessa oskuldsfullheter: kapten Delano framstår till slut som en rasistisk kanalje, advokaten i ‘Bartleby’ som en fåfäng och ineffektiv klantskalle. Återigen: jag kan inte nog rekommendera Melvilles noveller, inte bara för att de är så skickligt komponerade utan för återklangerna de ger av idag.

Nu alltså, som annonserat, en abrupt högersväng, som mycket väl kan sluta i en vurpa. But here goes. Medan jag läste Melville blev jag av en händelse påmind om en gammal bloggpost från 2010 om Ebbe Carlsson, om SVT-dokumentären om honom, och en episod jag fick berättad för mig om Ebbes besök i London, utrustad som han var med sitt fatala Leijonbrev.

‘Ebbe – The Movie’ finns faktiskt att se på YouTube numera (del 1 här, del 2 här). Hans liv är helt enkelt en bokstavligt fantastisk historia. Skulle den kunna vara en roman, som GW Persson påstår i slutet? Om inte roman, kanske, så någon slags fiktion i alla fall. Här finns ju inslag av Sammy Glick, Gogol, Köpenick och mycket mer. Skojare som blir skojare därför att de agerar i en miljö inställd på – projicerad på – skojeri.

Ebbe är som sådan den diametrala motsatsen till dessa Melvillefigurer. Inte “laddad mångtydighet” utan laddad entydighet. Inte “the innocent abroad” utan “the cynic at home”, någon som inte anar sig fram i sin trevande misstänksamhet över en fara som kanske/kanske inte existerar, utan som tar för givet och agerar utifrån att faran är i högsta grad verklig, även om den bevisligen inte existerar. Där Melvillefiguerna är så att säga halvblinda mot sin omgivning ser Ebbe alldeles för mycket. Där Melville sätter in sina figurer i farofyllda sammanhang de knappast har någon kontroll över konstruerar Ebbe sina egna sammanhang, ofta obegripliga, ibland fatalt felaktiga.

Men precis som med Melvillefigurerna verkar dessa hans egenskaper medfödda, innate, hos Ebbe. Mia Gerdin berättar väldigt målande i filmen om hans skoltid i Göteborg. Jag känner andra som växte upp i samma kvarter som kan berätta att han redan i barndomen visste allt om familjerna i alla hus i hela området, om grälen, om supandet, ner på individnivå. Man kan av allt detta dra slutsaten att Ebbe var född “spion”, intrigör, konspiratör, men det tycker inte jag. Som (tror jag) Guillou säger i filmen: han misslyckades med allt han företog sig. Inte bara misslyckades, det blev ofta rena frontalkrockar. Så jobbar inte intrigörer.

Det fanns något annat hos Ebbe. Tillbaka till Melville. Dennes oskuldsfullheter är och förblir, trots allt som händer dem, orubbliga i sina oskuldsfullheter. Deras goda tro, deras förtröstan, har en integritet som ingenting rår på, det är därför Melville är så smart som författare i hur han gradvis klär av dem denna integritet och avslöjar dem (utan att de fattar det) som redskap för större, mäktigare, våldsammare krafter. Den amerikanske “innocent abroad” är inte alls så oskuldsfull, som det kommer att visa sig på krigsskådeplats efter krigsskådeplats. (Se Graham Greenes ‘The Quiet American’)

Ebbe, tvärtom, var i högsta grad rubblig i sin cynism. Hans cynism saknade allt vad integritet heter (och så behöver det inte nödvändigtvis vara, menar jag: det finns cyniker med integritet). Där Melvillefigurernas oskuldsfulla trygghet alltid finns bevarad i dem, ända till slutet (avrättningen av Billy Budd är den emblematiska scenen) där slirar Ebbe från otrygghet till otrygghet och tillbaka igen. Han försöker aldrig sopa igen spåren efter sig, för det är ingen nytta med, alla vet vad som hänt, det står på löpsedlarna, svart på brandgult. Längre och längre ut på plankan kliver han. Till och med SAP, fadershuset, har nu övergivit honom. Tills slutkapitlet, AIDS-historien. Den redemption som Melvillefigurerna aldrig får.

(Låt mig bara tillägga: jag menar “redemption” här i strikt litterärt hänseende, på samma sätt som hela den här texten har ett genomgående litterärt anslag. Att Ebbes homosexualitet skulle “förklara”, långt mindre redeem, hans agerande under åren är hundraprocentigt oxbabb. Jag tror inte ens Ebbe försökte sig på den klacksparken. Men, för all del, rätta mig om jag har fel).

En sista och kanske avgörande kontrast, som gäller berättarteknik. Melvilles porträtt är fullskaliga och uttömmande, “totala”. Innanför berättelsernas ramar finns ingenting mer att veta om dessa figurer annat än några ganska ovidkommande biografiska data: var kom egentligen Bartleby ifrån? Vem var egentligen hittebarnet Billy Budd? Det är en version av vad Erich Auerbach (i ‘Mimesis’ 1946) kallar en “homerisk stil”, som i princip går ut på att what you see is what you get, det finns inget utrymme för “tolkning” därför att allt redan står skrivet svart på vitt. Detta i kontrast till den “gammaltestamentliga stilen”, med somligt i skarp relief, annat i dunkel, det outtalade, det tolkningsbara.

‘Ebbe – The Movie’ är då snarast gammaltestamentlig i sin berättarteknik. Producenterna väljer medvetet och avsiktligt att inte berätta “totaliteten”, närmare bestämt de aspekter av Ebbes liv och verksamhet under Palmeutredningen som ställer hans nu pikareskliknande livsöde i en helt annan och mer problematisk dager. På det viset är filmen egentligen lika cynisk som personen den sätter i fokus. (Det kan ha att göra med att man till hög grad verkar ha förlitat sig på Anders Isakssons Ebbebiografi (2007) som Åsa Linderborg sågade utmed anklarna i AB när det begav sig).

Bortsett från PKK-spåret och dess något dunkla ursprung får vi egentligen bara veta att Ebbe tyckte Säpo bar mycket av skulden för det som hade hänt, genom brister i personbevakning och underrättelsehantering. Detta var, enligt filmen, substansen i hans “Palmespaning”. Men, som Gunnar Wall berättat i olika sammanhang, där fanns många fler och mycket underligare ting.

I filmen berättas det om mörkläggningar som Holmér och Ebbe varit med om tidigare – spioneriet på SKP, sjukhusaffären, osv – men inget försök görs att visa att även Palmeinsatsen skulle kunna vara en mörkläggning. I filmen nämns över huvud taget ingenting om vad buggningsutrustningen skulle användas till och det finns inte ens en antydan om att Ebbes grupp rekryterat mördaren Ali Cetiner för en provokationsoperation.  I filmen nämns eller antyds inte heller Ebbes och Holmérs samarbetspartner, den nazistiske f d polisen C G Östling. I filmen nämns ingenting om Ebbes konspiratoriska intriger mot vare sig P-G Näss eller Pierre Schori och de anklagelser han riktade mot dem.

Hur ska man (på “gammaltestamentligt” vis) tolka dessa luckor, dessa “outtalade” aspekter av berättelsen? Det beror kanske på hur konspiratoriskt lagd man är, men jag tror också det kan vara enklare än så, eller snarare mer litterärt. Det finns ju en komplicerad dynamik mellan berättare och berättelse, om det så gäller skönprosa eller fakta. Vad är det som styr vad? Berättaren styr berättelsen tills berättelsen börjar ta över och styr berättaren.

I mitten av 1800-talet, några år före inbördeskriget, satt Melville och skrev i och om en amerikansk verklighet som i en romanförfattares ögon syntes både oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Han måste både förenkla det komplexa och komplicera det enkla, och det kunde han bara åstadkomma genom att berätta allt han visste, så grundligt och uttömmande och humant han kunde. Att han lyckades med det är precis vad som gör honom så relevant idag.

År 2009, tjugotre år efter Palmemordet och sjutton år efter Ebbes död, berättar man en berättelse som också den på sätt och vis är oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Men ingenting står längre uttömmande och otolkningsbart svart-på-vitt på boksidan, punkt och slut. Det flimrar förbi på skärmar och i etern och i våra ännu ganska skrangliga uppkopplingar till “nätet”. Det är en medialiserad verklighet med starka, t.o.m. avgörande, fiktiva inslag. Det enda sättet att kunna berätta allt detta är att vara selektiv, att hålla sig till fakta – men ett distinkt urval fakta.

Det är urvalet som idag är berättarens, inte bara litterära rättighet utan politiska skyldighet gentemot både berättelsen och dess läsare. Som Åsa Linderborg skrev i sin recension av Isakssonboken: “När Ebbe Carlsson gav instruktioner om sin begravning föll det på Sverker Åström att hålla ett tal som skulle ‘innehålla goda historier, varav en del får vara sanna'”. Det är detta – det politiska urvalet – som gör både Ebbe Carlssons liv och filmen om honom till sådana misslyckanden, lika fascinerande som de är irrelevanta.

PS: Jag borde ju länkat detta från början: Gunnar Walls ingående och i detta sammanhang högst relevanta bloggpost från september 2017 apropå en annan SVT-dokumentär, ‘Statsministern, Ebbe och mordet’.

PPS: Jag har nu också skrivit ut namnen på Ali Cetiner och C G Östling eftersom Gunnar W gått så tillväga i den ovan nämnda bloggposten.

”Alla ord är sagda, alla ursäkter är slut. Nu är det bara ni som kan göra jobbet ni är avlönade att göra.

Vi förväntar oss att samtliga spelare, gamla som nya, tar kommande uppgift på fullaste allvar och använder alla sina vakna minuter till att rädda kvar GAIS i elitfotbollen. Inatt får ni promenera hem och fundera över vad det är ni håller på att ställa till med.

Ryck upp er.”

Jag känner mig personligt drabbad av klubbchefen Erik Bergkvists A4-meddelande till spelarna efter förlusten mot Dalkurd. Han hade alltså låst in deras bilar i garaget och uppmanade dem att promenera hem. Promenera. Det har dom väl gjort nog av på plan.

Men det är alltså mitt fel också, känner jag. Jag har inte producerat. Jag har inte använt alla vakna minuter rätt. Jag har inte funderat över vad jag håller på att ställa till med. Bil har jag visserligen inte längre, men jag känner ändå att den är inlåst nu.

Förlåt mig. Jag ska göra bättre ifrån mig.

PS: Glömde, detta källan.

Nu har jag läst den, ‘Bartleby, the Scrivener’. I stället för att erbjuda en sammanfattning av handlingen hänvisar jag till Wikisidan om den, som duger alldeles utmärkt, också vad gäller tematik, mottagandet och annat.

Trots att jag tidigare läst så mycket om den här novellen överraskade den mig på flera sätt. Framför allt att den är så rolig, humorn inflätad i tragiken. Det gäller inte minst patoset hos den anonyme berättaren/advokaten, Bartlebys arbetsgivare.

Och man fattar omedelbart varför historien blivit så sönderanalyserad under åren. Att den skulle handla om klinisk depression tycks kanske aningen för uppenbart. Men att den handlar om kapitalismen, om alienationen, är precis lagom självklart, tycks det mig.

Rättelse från tidigare version: Lite sent för mig, kanske, men den finns att läsa gratis på Gutenberg, se Fredriks kommentar och länk nedan! Gör gärna det, om ni har en halvtimma över. Varmt rekommenderad.

+ Jag undrade under läsningen om ingen gjort en film på novellen. Jo, faktiskt, IMdB visar att en TV-film producerades 1977. Men det verkar finnas flera. En av dem går att se på YouTube.