I några olika forum senaste veckan har jag haft anledning att beröra detta med svenska akademikers tendens att skriva, så att säga, prosaisk prosa (ett äldre inlägg här). Enligt min åsikt representerar tidskriften Respons ett förhållandevis olyckligt exempel på det, men jag ska förstås skynda mig att tillägga att det också finns mer eller mindre lysande undantag här.

Ett exempel, som jag nämnt förut, är ovanan att sätta verb i passiv form, ofta utan någon agent, som t.ex. i “problemet behandlas på ett föredömligt sätt i boken”, “frågan berörs överhuvudtaget inte i boken”, och så vidare. Ett av problemen är rent estetiskt, alltså att det låter stelt och tillknäppt och kanslisvenskt; man liksom avvitaliserar verben, tar kraften ur dem.

Men jag tror inte man går för långt om man också vill spåra ett etiskt problem med passiva verb. Den här aspekten fick nog sitt mest tillspetsade uttryck någonsin i Daniel Jonah Goldhagens förord till “Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust” (1996). Även om jag kan instämma i det mesta av kritiken mot den (från exempelvis Norman Finkelstein, Ian Kershaw och Christopher Browning) så är det en av de böcker om Förintelsen som berört mig allra starkast.

Inte minst var det lidelsen hos Goldhagen som imponerade på mig, hur missriktad den än må ha varit. Jag har tyvärr inte texten framför mig, men ett exempel på det är just när han i förordet deklarerar att han vägrar använda passiva verb i beskrivningen av nazistiska aktioner mot judar.

Att på det viset göra den aktiva satsens ackusativobjekt till den passiva satsens subjekt var för Goldhagen lika med att på ett konkret och grundläggande, nära nog molekylärt sätt förflytta ansvaret från bödeln till offret. Det var i hög grad precis denna grammatiska skiftning i vad engelskan kallar verbens voice som gjorde hans anklagelser – och tonen i hans anklagelser – så rungande hårda.

Jag tror det är den här affektionen för passiva verb som får så många akademiska texter avsedda för en allmän läsekrets, som i Respons, att andas så mycken försiktighet (bland mycket annat, så klart, inte minst att skribenter inom sina respektive områden med all sannolikhet också känner varandra personligen).

Men jag tycker någonstans också att det finns en etisk dimension här: man har som recensent ansvar för att visa så klart man kan hur linjerna löper mellan orsak och verkan, subjekt och objekt, mellan författarens intentioner och textens effekter – även i de mest triviala sammanhang, för det som verkar trivialt idag kan visa sig ha all betydelse i morgon.

Gérard de Villiers, den gamle skojaren, har gått och dött. Han förkroppsligade den där i praktiken obefintliga gränsen mellan gammaldags spioneri och gammaldags skribentskap, involverade som de bägge är i the production of fiction. Jag tänker mig ofta hans böcker som den litterära motsvarigheten till de där glansiga annonserna för svindyra armbandsur man ser i flygplanstidningar: om det bara hade funnits ett exemplar hade man kanske blivit imponerad, men att producera fyra-fem böcker om året är ju bara vulgärt. Hur som helst, Villiers gav en lång intervju i New York Times i början av året – läsvärd, även om man kunde önskat sig en lite mer kritisk inställning från intervjuaren – i slutet av vilken han avslöjar att hans nästa (sista?) projekt skulle röra Lockerbie, närmare bestämt den enda kvarvarande trovärdiga teorin att det var Iran-via-PFLP, inte Libyen, som låg bakom. Veteranerna bland er vet att det var vännen och kollegan Allan Francovich (död 1997, peace be upon him) som la fram tillgängliga fakta i saken i filmen ‘The Maltese Double-Cross‘ (1988). Det är ju inte utan att man undrar om Villiers lyckades färdigställa något i den vägen.

Fotnot: Det finns någonstans en teveintervju med Saif Gadhafi för en del år sedan, när han får frågan varför Libyen tog på sig ansvaret för Lockerbie. Saif vänder en uttråkad blick bortåt horisonten och suckar, “Politics… Money…” Och så rycker han bara på axlarna.

Av Alice Munro har jag inte läst ett dyft. Men det har LRB-kritikern Christian Lorentzen. Han läste rubbet på en gång och gav henne en ganska rejäl sågning i tidningen nyligen (jag tror den är gratis läsning). Någon skrev en insändare efteråt och påpekade att om man sätter i sig en hel ask choklad i en sittning så är man nog heller inte så förtjust i choklad efteråt. Vilket kan synas som en rättvis motkritik, vid första anblick. Men är den egentligen så rättvis? Varför skulle ett författarskap nödvändigtvis förlora på att läsas i sin helhet på en gång?

Det är National Poetry Day igen, och vi brukar ju markera den på ett eller annat sätt. Den här gången väljer jag Wallace Stevens när han själv läser, med myndig barytonstämma, “So-and-So Reclining on Her Couch”:

So-And-So Reclining on Her Couch
Wallace Stevens

On her side, reclining on her elbow.
This mechanism, this apparition,
Suppose we call it Projection A.

She floats in air at the level of
The eye, completely anonymous,
Born, as she was, at twenty-one,

Without lineage or language, only
The curving of her hip, as motionless gesture,
Eyes dripping blue, so much to learn.

If just above her head there hung,
Suspended in air, the slightest crown
Of Gothic prong and practick bright,

The suspension, as in solid space,
The suspending hand withdrawn, would be
An invisible gesture. Let this be called

Projection B. To get at the thing
Without gestures is to get at it as
Idea. She floats in the contention, the flux

Between the thing as idea and
The idea as thing. She is half who made her.
This is the final Projection C.

The arrangement contains the desire of
The artist. But one confides in what has no
Concealed creator. One walks easily

The unpainted shore, accepts the world
As anything but sculpture. Good-bye
Mrs. Pappadopoulos, and thanks.

Oh, puleeeze… Den brittiska nationen har valt sin favoritdikt. Eller ja, radioprogrammet med önskedikter Poetry Please har gjort en genomgång av önskemålen sedan 1979 och kommit fram till att vinnaren är Robert Frosts ‘Stopping by Woods on a Snowy Evening‘, med inalles 17 uppläsningar.

Därpå följer mer eller mindre de gamla väntade – dock (tackom och lovom) ingen Kiplings ‘If’ så långt ögat når – alltså mest rimmat tankefläsk om medelålders kärlek och vakuumpackad pastoral: Brownings ‘How Do I Love Thee’, Dylan Thomas ‘Fern Hill’, Marvells ‘To His Coy Mistress’. Enda utropstecknet sätter jag, kanske, vid numro 7 på listan, Willies 116:e.

Vilken dikt skulle toppat en svensk lista? Och då menar jag inte att efterlysa läsarnas favoritdikter, utan något sjufalt värre: vilken skulle den allmänt poesiintresserade populasen valt? ‘Tomten’…? Tranströmer? De bristande knopparnas Boye?

(En stund senare:) Herrejösses, här hittade jag ju en lista på svenska favoriter! Och den är ju inte så pjåkig, när Fröding och Södergran dominerar… En styck Strindberg, och inte en fyrtiotalist överhuvudtaget. Not bad.

Det här är något jag tror t.o.m. Eva Runefelt skulle uppskattat: den totala harmonin mellan inte bara människan och hennes själlösa objekt, utan denna harmoni på språng… Gary Ballance (what’s in a name?) tar en strålande catch, som är så mycket bättre därför att bollen kommer bakifrån honom och att han tar den med en hand… Sagolikt. (Se ultrarapiden från c:a 40 sek)

Andrew Strauss legendariska catch i Ashesserien 2005 är minst lika bra, men där är det ju inte så mycket fråga om perfekt timing, utan om ren, hundraprocentig, gudomlig instinkt. (Jag har publicerat stillbilden på Strauss förut, i ett internetkonstverk från 2011 som hette ‘Tre horisontallägen‘).

Det är alltid riskabelt att försöka sammanfatta en diktares body of work, men i Eva Runefelts fall verkar det (bedrägligt?) enkelt. Hennes poesi syns utspela sig på ett ganska snävt begränsat område, nämligen den ibland svala, ibland febriga gränsyta där kroppen möter världen.

Det innebär bland mycket annat att tanken och språket är i sig själva ett centralt ämne för dikten, därför att det är ur dem som kroppen förhandlar/definierar/bestämmer sin väg i världen: “Kroppen ett bihang / till hjärnans stingsliga grönska” heter det rent av i den senaste boken, Minnesburen, som kom ut i förra veckan.

Nu har “språket” blivit ett sådant portmanteau-ord i de här sammanhangen, ofta mer en gest än något annat, att det är värt att definiera det lite närmare. Vad jag menar är språket, inte så mycket som utterance, som det som ringar in tystnaden, utan som verktyg, helt enkelt. Att sätta ord på något. Att väga klanger mot varandra, känna hur orden smakar, och (varför inte vara gammalmodig när det behövs?) hitta de ord som är sannast, just där och då.

Att läsa Eva Runefelt med behållning handlar till stor del om den här sortens hantverk. Håll ögonen öppna för hur och när hon använder t.ex. riktningsprepositioner (med en speciell förkärlek för “in i” och “genom”). Likadant med orden “här”/”där”, hur de plötsligt kan förskjuta hela tyngden i en dikt på ett alldeles oväntat sätt. Eller, för att nu komma till det egentliga ämnet för den här posten, den viktiga roll synestesin spelar, inte bara i den senaste boken utan i hela hennes diktning.

Och det egentliga ämnet för den här posten kan sammanfattas i den till synes ganska dumma frågan, vad är det för skillnad på synestesi och metafor?

Skillnaden är så klart neurologi. Synestesin är metaforen som väljer dig, inte tvärtom. “While cross-sensory metaphors (e.g., “loud shirt,” “bitter wind” or “prickly laugh”) are sometimes described as “synesthetic”, true neurological synesthesia is involuntary,” står det till exempel i Wikipedia.

I WP definieras synestesi som ett “neurologiskt tillstånd” (condition), dvs det är inte en patologi. Jag har visserligen inte ett enda vetenskapligt ben att stå på här, men jag är överhuvudtaget tveksam till den neurologiska förklaringen, och lutar nog mer åt den semantiska modellen (se WP-stycket om “The Role of Meaning“), om jag förstått den rätt. Jag har två exempel som illustrerar min tveksamhet.

För Eva Runefelt som för många andra synestetiker har veckodagarna färger, och de är naturligtvis för alltid bestämda färger. Så här ser måndag-tisdag-onsdag ut i en tidig dikt, “Bränderna nalkas om nätterna” (1978):

Måndagen är blå med bruna ramar
Tisdagen är gulvit
Onsdagen är brun och grön

Och så här ser de ut i “Höst”, från den just utkomna boken:

Måndagen är gråblå och tisdagen vit. Onsdagen barkbrun.

Om synestesi enbart handlar om synapser som skickar gnistor mellan sinnesförnimmelserna, dvs. om de är bokstavligt talat meningslösa och inte har några referenspunkter utanför hjärnan, så borde synestetiska bilder rimligtvis handla om en oerhört hög grad av slump, av neutral kemi. Varje fall av synestesi borde med andra ord vara unikt.

Vilket de bevisligen inte är. Inte bara jag själv utan många andra förknippar veckans två första dagar med vitt och ljust, och lördag-söndag med mörka, röda inslag (“Lördagens är blodröd och tung / Söndagen är en polkagris” skriver Runefelt i den förra dikten). Måndag-tisdag är ju skol- och arbetsveckans början: man går ut i morgonljus, i det flacka vardagliga ljuset. Lördag-söndag innebar ofta att vara inomhus, med inslag av högtidlighet och ritualer (bortsett då från att söndagen också är röd i almanackan, förstås…)

Det här inslaget av externa referenser blir ännu tydligare när det gäller siffror. För Runefelt har siffror personligheter, och hon relaterar det nästan uteslutande till deras grafiska utformning: “2 är retsam, den har ju sin svanlika böj den kan klatscha till med, ställa rakt upp“, heter det till exempel i “Höst”. Och hur många ser inte siffran 5 som sympatisk: “Den ensamt vänliga är 5. Gul som vaniljsås.” (Det är den stora magen, förstås…)

Så grafiskt-bokstavligt borde inte synestesi fungera om den neurokemiska modellen – gnistorna i mörkret – stämde helt och hållet. Jag tror i själva verket att synestetiska bilder är en slags “medfödd” metaforik. Det är fullt möjligt att synestesin har neurologiska kopplingar, jag säger så klart inte annat (den lär t.ex. vara ärftlig i vissa fall), men det hindrar ju inte att den i grund och botten är en del av den “språkliga” sfären och därför äger både grammatik och syntax, likaväl som uppfinningsrikedom och skönhet.

Den här bilden på grodan som flög upp med rymdraketen häromdagen må vara fejkad, det vet jag inte, och skiter faktiskt i det också.

För den beskriver så otroligt väl en viss form av poetisk gestik, ett klunga metaforer, som amerikanska 1900-talsdiktare är särskilt bra på, särskilt axeln Stevens-Ashbery.

Den svala dammen blir plötsligt ett lågande inferno. En groda dör. 118 ton metall lämnar jorden.

“This is where the serpent lives, the bodiless. / His head is air. Beneath his tip at night / Eyes open and fix on us in every sky…” (Stevens, The Auroras of Autumn)

Jag utmanar vem som helst att inte finna denna bild strangely beautiful.

Idag kom Eva Runefelts ‘Minnesburen’ som ett brev på posten, hennes första bok efter ett sexårigt uppehåll.

Det säger sig självt att jag ser fram emot läsningen, i synnerhet som det rör sig om en samling självbiografisk kortprosa, en genre – eller kanske snarare en angreppsvinkel – som jag själv försökt mig på några gånger.

Jag läser alltid poesi och lyrisk prosa högt-för-mig-själv (under one’s breath, mumlande), särskilt när det är nytt. Det måste man enligt min mening göra. Men alldeles särskilt med Eva Runefelt, därför att klangregistren har sådan betydelse för hennes språk. Och alldeles särskilt kanske med den här boken eftersom ett genomgående tema är synestesi, med allt vad det innebär av överraskningar och tolkningsmöjligheter.

En närmare genomgång följer inom snar framtid.

Brist på bildning är ett enastående ting… Zoe Williams skriver idag (i The G:s serie ‘En bok som förändrade mig‘) om en för mig tidigare okänd polsk författare, Marek Hlasko (1934-1969), och hans för mig följaktligen okända roman, ‘Ósmy dzień tygodnia’ (‘The Eighth Day of the Week‘ i engelsk översättning) som låter helt enorm. Handlingen urenkel, men metaforiskt genial: ett ungt par i kalla krigets Warzawa försöker förgäves hitta någonstans att ha sex.

Jag hittade ingen svensk översättning i Libris. Nån som har läst den? Är den lika bra som den låter? Hlasko såg ut lite grand som James Dean, blev av de polska myndigheterna kallad “en dekadent plockare i litterära kadaver”, och begick självmord i parisisk exil.