Det är i Tyskland, kanske två-tre år efter krigsslutet 1945. En kvinna omkring fyrtio lever ensam: jag tror hon bor i en liten by eller mindre ort, det är i alla fall inte en storstad. Hennes man kom aldrig tillbaka från östfronten. Han är “rapporterad försvunnen”, dvs förmodligen död, som tusentals andra Wehrmachtsoldater. Kvinnans liv är en svårbemästrad rutin: livsmedelsbristen, kaoset, ovissheten. Men hon klarar sig. Hon är en hjälpsam, sympatisk, attraktiv kvinna. Plötsligt en dag dyker en man upp vid hennes dörr och säger, -“Liebchen… Det är jag. Heinrich. Det är jag. Din man.” Kvinnan tittar på honom en lång, lång stund. Minspelet, hennes ansikte under dessa minuter, är en hel roman. Till slut ler hon matt, och säger, -“Liebchen…”

Men det är inte hennes man. Det vet hon. Och det vet vi, för vi har sett foton på honom, vi har sett flashbacks där hon är tillsammans med sin make. Det här är en total främling, en okänd, ett tomt ark. Hon går med på lögnen och tar honom in i sitt liv av en hel uppsättning sociala, emotionella, sexuella skäl som utspelar sig över den kommande tiden. Och hon gör det till en början med all den skepsis och vaksamhet hon också skulle visat gentemot sin riktiga man, under de omständigheter som gavs. De bygger upp ett harmoniskt, om än kanske inte helt ut lyckligt, liv tillsammans. Jag minns inte exakt vad som händer i slutet. Jag tror främligen försvann igen, han också.

Med vissa licenser vad gäller tolkning och minnesförlust är det här en film av, tror jag, Rainer Werner Fassbinder. Är det nån som vet vad den heter? Jag har letat i filmografierna men inte hittat något.

Koppargruvor i Arizona, är vad detta föreställer. Det är ett foto taget från International Space Station (hela fotoserien finns att se här).

Detta egentligen bara för att visa att naturen producerar bättre konst än i alla fall Damien Hirst. Dagens mest deprimerande nyhet är nämligen att Hirst anlitat spökskrivaren James Fox att skriva en “självbiografi“. Det var Fox som skrev Keith Richards “Life”. Need one say more…?

Jonathan Jones, som vi senast stötte på i samband med Rembrandt, är syrlig om hela projektet idag: “Hirst’s early life is well worth writing about. I just wish he would write his authentic story in a personal voice. As it is, we’re probably due for the most bombastic art book since ‘The Unspeakable Confessions of Salvador Dali'”.

* En rätt braskande nyhet om lagtsiftningen om media och informationsfriheten (via den utmärkte Greenslade). Högsta Domstolen (“Supreme Court”, som förr kallades “Law Lords”) har bestämt att informationsfriheten också ingår i sedvanerätten (“common law”) och som sådan löper “parallellt” med Freedom of Information Act från 2000. Detta ger förstås avsevärt mer muskulatur åt undersökande journalister och andra intressenter, och måste ses som ett definitivt steg framåt i vad som annars ofta syns som en publicistisk motvind.

* Senaste numret av LRB innehåller en recension (dessvärre betalspärr) av ett dikturval av en för mig tidigare okänd kanadensisk poet, Karen Solie (norska invandrarföräldrar) och av vad recensenten Michael Hofmann citerar får man definitivt aptit på mer. Solie gillar speciellt platser i periferin, sjabbiga, förbisedda, där meningarna och rösterna staplar sig. Detta är bra:

On the north side, squatters’ cabins and planted
shade trees. Further up is the dump. Burn pit, fish guts,
trash. Recall the neighbours. You can’t just do
whatever you want. There are certain kinds
of boating. Gull Lake’s close. We all drive.

* Åsa Linderborg har upptäckt advertorials, som väl har funnits i ungefär tjugoåttahundra år, och hon är INTE imponerad…

* Oj, jag glömde ju Andrew Browns fascinerande historia om sin 96-åriga mor, som var kryptoanalytiker på Bletchley Park. Underbar läsning….

Jag har en viss svaghet, inte så mycket för Buzzfeeds listicles (de kan vara rätt hit-and-miss, ärligt talat) utan mer för, typ, “10 bästa…”. Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut idag.

Hur som haver, The G:s konstkritiker Jonathan Jones (han är rätt bra, enligt min mening) listar nu de tio största konstverken någonsin. Och jag håller med honom om majoriteten, även om jag nog skulle ersatt några stycken med några andra.

Särskilt en av dem är inte mer än vad jag hade väntat mig av en rätt bra konstkritiker, och det är Rembrandts ‘Självporträtt med två cirklar’ (1665-69), det näst sista av de sex stora självporträtten. Den hänger på Kenwood House i norra ändan av Hampstead Heath (väl värt en avstickare nästa gång man är i London). Jag ska inte kopiera in den i den här posten, det blir för blaffigt och, liksom, för previous… Se den i länken i stället.

Jones är dock aningen hyperbolisk i sin beskrivning av denna en av mina absoluta favoritmålningar:

You are not looking at Rembrandt. He is looking at you. The authority of genius and age gaze out of this autumnal masterpiece with a moral scrutiny that is terrifying. Rembrandt seems to see into the beholder’s soul and perceive every failing. He is like God. He is the most serious artist of all, because he makes everyone who stands before him a supplicant in the court of truth.

Blicken är något alldeles enastående, men jag ser det nog mer historiskt-biografiskt än så. Det här är ett ögonblick i Rembrandts liv när så mycket verkade ha förflutit. Han är drygt sextio. Hans älskade Saskia är död sedan många år. Han är förbjuden att måla på grund av konkursen, så Hendrickje och Titus riggar upp en konsthandel och anställer Rembrandt som en slags lärling. Under tiden har en yngre generation målare stuckit upp, Vermeer bland dem, som börjat måla på ett nytt sätt, bl.a. mycket borgerliga interiörer…

Blicken har förstås ett outsägligt vemod, det är det första som slår en. Men stannar man kvar i blicken en stund så ser man ju också ett alldeles påtagligt inslag av trots, utmaning, defiance. Han säger liksom “Jag vet vem jag är, jag vet vad jag har åstadkommit, och jag vet att det jag åstadkommit kommer att finnas kvar”. Det är, kanske för första gången i hans liv, ett erkännande av nederlagets möjlighet men på samma gång en absolut och orubblig vägran att låta sig besegras.

På samma gång har Jones rätt i att Rembrandt blickar in i en själv, om än inte på det gudsliknande sätt han säger, det är för banalt. Nej, det är mycket mer mänskligt än så. Och därför på sätt och vis större, och allvarligare. Jag ser och känner det varje gång jag står inför honom: jag försöker ta mig dit och se den minst en gång varje årstid, senast för ett par veckor sedan. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan den.

Jag skulle gått på den här föresläsningen för ett par veckor sedan, men fick förhinder, så det är klart jag ivrigt dök på texten när den publicerades i LRB (tillsammans med en podcast, om man vill lyssna). Det är alltså litteraturkritikern James Woods ‘On Not Going Home‘, ett ämne som angår mig i högsta grad: bortavaron och främlingskapet, omöjligheten av att komma hem, den för alltid upphävda ankomsten.

Jag vill inte påstå att texten blev en besvikelse, långt därifrån, men den tangerade bara rätt ytligt vad jag tycker är en absolut central betydelseklunga (agglomérat de signification, kanske…) som främst inbegriper språket, i alla dess förgreningar. (Vad jag klagar på är väl i princip att Wood inte nämnde något signifikativt om min egen situation… “Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig,” som min pappa brukade säga)

Det Wood har att säga om saken rör den ganska alldagliga iakttagelsen att författare som i landsflykt börjar skriva på engelska (Conrad, Nabokov, osv) tenderar mot ordlekar och ekvilibristik (…swimming in an ocean of Roget’s Thesaurus, som Chesterton sa om den förre). Det som tvärtemot har upptagit mycket av mitt tänkande här är snarast vad som händer när författare flyttar hemifrån men “bor kvar” i sitt modersmål (Milosz, Sebald) eller pendlar mellan modersmål och adopterat språk (Beckett, kanske intressantast).

Jag tror jag skrev något om detta i Idiotikon (1985) för det var i den vevan jag blev uppmärksam på det underliga faktum att min (skrivna) svenska gradvis verkade arkaiseras. Ibland, när jag läste igenom texter, lät det rent av som om jag satt och skrev på 1940-talet. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var som lät arkaiskt: det hade ibland med ordval att göra (“egendomligt” i stället för underligt, “legio” i stället för många); ibland hade det att göra med vändningar, emfaser, ironier. Till stor del handlade det förstås om att min svenska, då som nu, i det stora hela är stum. Jag talar, eller hör, ganska sällan svenska. Den är alltså huvudsakligen litterär till sitt väsen.

Hur som helst, jag frågade några vänner och kolleger, under ateljékritiska former, om de också märkt något av detta i mina texter. Deras svar gjorde mig lite ställd. Nej, inte arkaiskt utan snarast “stilmedvetet”, menade man, i bemärkelsen easy on the eye, en viss elegans, en god språklig hållning. Att jag först värjde mig mot detta, snarare än att ta det som en komplimang, berodde på att jag då fortfarande laborerade under villfarelsen att stilmedvetenhet stod i ett slags motsatsförhållande till klarhet och koncishet. Det var den sirliga rokokogesten som dolde stanken av avföring och död. Jag ville skriva sanningen, gubevars, inte skriva sanningen snyggt!

Men samtidigt kunde jag från det ögonblicket inte låta bli att hålla ett öga på min stil, min språkliga hållning, i en något svartsjuk förundran. Allt emellanåt bestämde jag mig för att let rip, och romanen Vad skall kungen göra nu? (1987) är ett exempel på det (lika mycket som den är en påminnelse om att illegala droger sällan är skönlitteraturens mest lojala vänner). Fast med tiden, och framför allt med mer essäskrivande, tyckte jag mig ha hittat en ganska sansad avvägning mellan gestik och substans. Det var kanske rent av den avvägningen som gjorde mig, långt om länge, mindre självmedveten som skribent, att jag inte längre sneglade över min egen axel när jag skrev.

Nu har jag inte läst särskilt mycket av WG Sebald, och jag tror jag vet varför. Det lilla jag läst gjorde mig nämligen lite irriterad, otålig, därför att hans prosa framstod i mina ögon som extremt, nästan utstuderat över-axeln-sneglande självmedveten. Och nu läser jag också att Sebald är berömd för de arkaiska formerna i sin (tyska) prosa, och att han var väldigt mån om att fila och putsa på den, förfina den. Han var tydligen också ovanligt involverad i de engelska översättningarna av sina böcker, och jag tycker det märktes när jag läste dem, och inte alltid till deras fördel, som sagt.

Det kan med andra ord vara så att mitt motstånd mot Sebald är ett utslag av the narcissism of small differences, att problematiken (om än inte prosan) ligger för nära mig och samtidigt för avlägset mig för att kunna vara till någon professionell nytta. Krass måste man nämligen också vara ibland.

Bengt O skrev nyligen ett par intressanta texter om språk, litteratur och Lotta Lotass (vars verkliga existens jag fortfarande är långt ifrån övertygad om). Jag kom då att tänka på att jag för många år sedan faktiskt lanserade en egen litteraturteori. Den trycktes i Expressen 22 december 1986 med samma rubrik som ovan och illustrationen bredvid (okänd upphovsperson). Den återges här nedan lätt redigerad.

I

Så fort jag skrivit “så fort jag skrivit” är dessa fyra ord, och alla de som därefter följer, inte längre mina. Frågan är om de någonsin varit det, ens när de låg och skvalpade i det hopkok som för några minuter sedan var min avsikt att skriva den här artikeln för Expressen.

Vems är orden då, om de inte är mina? Varför står då mitt namn under artikeln? Varför ropar ingen “Bedragare!”?

(more…)

Jag kan inte nog rekommendera Mary Beards föreläsning ‘The Public Voice of Women‘, just upplagd på LRB:s hemsida. Beard är specialist på antiken och har bl.a. frontat flera teveserier i ämnet, hon bloggar för TLS och skriver ofta både där och i LRB. Jag har också själv citerat henne då och då.

På grund av hennes rätt så framstående profil – och vartenda ett av de åtta orden är egentligen ett slags nederlag vart och ett – har hon blivit frukstansvärt behandlad i sociala medier och kommentarsfält. Trollen är ständigt ute efter henne, och hur hon – och många andra kvinnor i liknande positioner – orkar med det övergår nästan mitt förstånd.

Föreläsningen är tankeväckande på många vis, men jag är inte säker på att hon har rätt om allt. Till exempel att det som huvudsakligen motiverar trollen är ett slags krossat löfte om att internet skulle skapa ett demokratiskt level playing-field, och bli ett genuint, effektivt och publikt politiskt forum. Det låter lite för instrumentellt.

Men vad hennes historiska tillbakablick ger vid handen är att kvinnors röster tystas just av rent politiska motiv. Som hennes antika exempel visar, vad man från då till nu hävdar är inte att kvinnor är oförmögna att uttrycka sig, utan att de är genetiskt inkapabla till vad grekerna kallade muthos.

Ordet har sedemera härlett till vårt “myt”, men det betecknade då – i lika hög grad som nu – mäns förmåga att tala inför publik, dvs att föra politik (och “den mörka rösten” har, som Beard visar, spelat en fascinerande analogisk roll i begreppets historia).

Det är kort sagt när kvinnor vågar uttrycka sig om något som ligger utanför deras två huvudsakliga och av män accepterade “trygghetszoner” – särintresse och offerskap – som det tar hus i helvete.

Men bara för att dessa mekanismer är uråldriga finns ingen anledning att se dem som oföränderliga. Mary Beard pekar själv på att denna genuskonstruktion var rätt skranglig också under antiken. Hon skriver bland annat:

“The smartest ancient rhetorical theorists were prepared to acknowledge that the best male techniques of oratorical persuasion were uncomfortably close to the techniques (as they saw it) of female seduction. Was oratory then really so safely masculine, they worried.”

Jonathan Jones, The G:s konstkritiker, är ganska rolig ibland. Idag är han elak om David Baileys “Stardust”, en fotoretrospektiv på National Portrait Gallery: “…ecstatically brainless glamorama provides glib entertainment for people who can’t be bothered with real art.” Dessutom får man en gratis sideswipe åt Baileys polare Damian Hirst: “Bailey is inexhaustibly shallow. His conversations with Hirst must be fantastic.”

Tjosan!

Nakkikastike, en deliciös korvgryta (med skalad kokpotatis, hur paesano är inte det?) är bara en av 42 mäktiga för att inte säga dräktiga finska stapelrätter som rekommenderades på Buzzfeed häromdagen (recept inkluderade). (Det här påminner för övrigt om en av mina mest populära poster hos de husmanskostfanatiker som dominerar Pressyltas läsekrets, “En matnostalgikers bekännelser” från 2009). Det är alltså bara att börja med n:r 1 och beta av dem en efter en… Fast det är klart, Pyttipannu och Piparkakku kan man kanske hoppa över.

Kortlistan för ‘Hatchet Job of the Year‘ finns nu att läsa, sammanställd av bokmagasinet The Omnivore. Jag har å era vägnar läst alla kandidaterna… och kan egentligen inte rekommendera någon av dem. Varför? Därför att dessa sågningar til syvende og sidst handlar om attityd, prosastil, skrangliga narrativa strukturer. Det räcker liksom inte med det.

För mig handlar ordentliga, riktiga sågningar om bristande kunskap, faktafel, orimliga tolkningar. Att John Le Carré skriver replikföljen som “he retorted stiffly” eller att Paul Theroux är slentrianrasistisk i sina beskrivningar av afrikanska storstäder gör varken till eller från, i min mening. Livet är hårt, särskilt för obegåvade författare.

Problemet är nog att Omnivore ofta riktar in sig på sågningar av skönlitteratur. Så behöver/borde det kanske inte vara. Ledstjärnan här, i alla fall från senare år, är Terry Eagletons recension (betal, dessvärre) av Richard Dawkins ‘The God Delusion’ (2006). Den börjar numera klassiskt:

Imagine someone holding forth on biology whose only knowledge of the subject is the Book of British Birds, and you have a rough idea of what it feels like to read Richard Dawkins on theology.

Men andra stycket är nästan bättre…

Dawkins on God is rather like those right-wing Cambridge dons who filed eagerly into the Senate House some years ago to non-placet Jacques Derrida for an honorary degree. Very few of them, one suspects, had read more than a few pages of his work, and even that judgment might be excessively charitable. Yet they would doubtless have been horrified to receive an essay on Hume from a student who had not read his Treatise of Human Nature. There are always topics on which otherwise scrupulous minds will cave in with scarcely a struggle to the grossest prejudice. For a lot of academic psychologists, it is Jacques Lacan; for Oxbridge philosophers it is Heidegger; for former citizens of the Soviet bloc it is the writings of Marx; for militant rationalists it is religion.